Bleka lågor

Grupputställningen Ingen rök utan eld. Shout Fire! på Röda Sten i Göteborg fungerar bäst när verken inrättar ett visst avstånd till curatorns aktivistiska ambitioner.

Felipe Mujica, Johanna Unzueta & Kvinnocenter Bergsjön.

Ingen rök utan eld. Shout Fire! är titeln på Mariangela Méndez Prenckes tredje utställning som curator vid Röda Sten konsthall i Göteborg. Liksom hennes tidigare utställningar Inre jord och Utom ord (båda 2018) – vilka problematiserade jordens respektive ordens funktion för en global etik – struktureras även denna utställning kring ett antropologiskt grundelement, nämligen elden, även om den här fungerar mer som metafor än material: å ena sidan som såväl epikens som etikens epicentrum, den eld kring vilken någon berättar något för någon varigenom samfällighet uppstår; å andra sidan elden som såväl den produktiva naturbehärskningens som den politiska förändringens drivkraft. Två sidor som inte på ett enkelt sätt låter sig förenas.

Den första, etiska aspekten är bestämmande för Annika Lundgrens video- och performanceverk Enade vi stå (del II) – Demokrati och förhandling. Genom arkivarbete blottlägger en tio minuter lång video de kommersiella, pedagogiska och närmast propagandistiska åtgärderna som vidtogs för att bygga upp en nationell gemenskap när den svenska regeringen under 1960-talet trotsade folkomröstningen och införde högertrafik. Videon avbryts tvärt av en bild från demonstrationerna mot Nordiska motståndsrörelsen utanför bokmässan förra året. Därpå följer ett performance i vilket ett tiotal aktörer rituellt mässar att demokrati handlar om människors lika värde, samtidigt som videon projicerar opinionskurvor kring sysselsättningsgrad, äldreomsorg, invandring och så vidare.

Annika Lundgren, Enade vi stå, del I, Det Stora Svenska Skiftet, 2018.

Om det någonsin funnits ett postpolitiskt verk måste det vara detta: i den pendelrörelse som upprättas mellan talkörens formella gest och statistikens föregivna korrektiv framstår varje motsättning, varje visualiserad konfliktyta, som en kylig fetisch. En liknande form av etisk omedelbarhet kännetecknar Mary Cobles över 250 fotografier på de övergivna plakaten från förra årets Women’s March-demonstrationer. Fotografierna kan köpas för en spottstyver via Swish och pengarna går sedan till nätverket Ingen människa är illegal. Varje estetiskt ingrepp införlivas av ett ethos, en förutsatt identitet mellan plats, kropp och meningsskapande.

Det är svårt att inte läsa dessa verk mot deras konstitutiva utsida, mot hastigheten hos konvergensen mellan den digitala bildkultur och enorma kapitaltillgång som den alternativa högern idag förmår uppbåda. Vilket naturligtvis är en nedslående insikt. Mot en sådan dogmatisk dromologi förefaller samtidskonstens alla platser för deliberativ demokrati – här representerad av Joar Nangos installation European Everything – som både trista och tandlösa. I Nangos parlament, som består av en talarstol, ett vagt tickande ljudverk och en samlingsplats bestående av djurhudar och uttjänta jordbruksredskap förväntas man tala parle, parlament. Till vilken nytta? Den diskrepans som ständigt gör sig påmind mellan curatorers aktivistiska ambitioner och konstnärernas vilja att anpassa sig efter dessa – något som peakade under Berlinbiennalen 2012 – har länge varit så pinsam att man undrar hur det kan fortgå.

Bättre fungerar då de verk som mäter upp ett visst avstånd till utställningens aktivistiska dimensioner och som till sin materialitet skyr just elden. Carla Zaccagnini fortsätter sin pågående undersökning av de ikonoklastiska suffragetterna, genom att lyfta ut enskilda subjekt ur tidningsartiklar, vilket skapar ett slags stilleståndets spänning. Och Felipe Mujica har tillsammans med Johanna Unzueta och deltagare från Kvinnocenter Bergsjön skapat olikfärgade monokroma gardiner över vilka rakt eller diagonalt broderade linjer löper för att plötsligt försvinna mitt på tyget eller löpa ut i eller strax bredvid dess hörn. Även om resultatet kan påminna om flaggor så finns här ingen pompös representation, utan snarare ett försök att överbrygga glappet mellan en föregivet abstrakt universalism och det konsthantverk som alltid rört sig i konstvärldens utmarker. Och gardinerna rör sig på ett gracilt vis av passerande vinddrag (liksom de skulle göra av en eld). En sådan tempererad skörhet är ett sannare försvar av konstens löfte än de bleka lågor inför vilka curatorer blir uppeldade.

Joar Nango, European Everything, 2018.

Læserindlæg