Det mest påtagliga i Nadine Byrnes utställning på Konstakademien i Stockholm är att den handlar om att bevara vad hon kallar «minnesmaterial» ur sitt liv. Vid sidan av att arbeta med rumsliga och textila verk är Byrne verksam som musiker, och tillsammans med sin syster Tanya Byrne utgör hon ena halvan av duon Ectoplasm Girls, som förenas i minnet av barndomen och av modern som gick bort när de var unga.
Både systern och modern återkommer här i form av fotografier tryckta på textil och upphängda i en två meter hög stålställning i verket Monument (2018). Färgen på dukarna gör att fotografierna ser ut att ligga i framkallningsvätska; rör man sig runt verket ser man att de befinner sig i olika stadier av tydlighet. Samtidigt gör märkliga detaljer av keramik att ställningen framträder som en egen skulptural existens. Keramiken får den att se främmande ut för sig själv, ungefär som ett barn som för ett skolfoto tvingas ha kläder som hen inte gillar. Det är ett olyckligt monument som rymmer en process (bildernas framträdande och försvinnande) som känns mer verklig än både bilderna själva och konstruktionen som visar dem.
Det tycker jag är genomgående för utställningen, att den fångar något annat än modern, fadern och de syskon som figurerar i verken. Det är kanske styrkan i det privata som konstnärligt ämne: att det inte leder till det personliga, till sorgen, utan till något allmänt, kanske till ett predikament.
På väggen bredvid hänger sex verk som alla heter Echoes (2019): broderade slutna former på linneduk som alla utgår från verk modern gjort. När flera former förekommer på samma yta så ligger de alltid utanför varandra, utan att omfattas av en gemensam helhet. Formerna ser ut att kapsla in något; de är konstruktioner för att hålla kvar något som inte syns, ett eko som inte längre hörs, men som ändå… På den sista duken uppstår äntligen ett möte då en sluten form, en brun rektangel, kommunicerar med två överlappande trianglar i lila och orange. I Byrnes egna broderier, på en annan vägg, dominerar däremot de öppna formerna. I de bilderna bryts de slutna formerna upp eller passas in som delar i en helhet. Symboliserar rektangeln och trianglarna mötet mellan moderns och dotterns former i en delad rymd?
Jag tycker egentligen att sorgen överbetonas i diskursen kring Byrne, och skulle kunna ha missat den i utställningen trots att det i den ena salen hänger ett sorgflor av flera meter långa trådar. Det verket är å andra sidan 11 år gammalt. Men när man vet om det: visst, sorgen är kvar, kanske intakt men som svaga yttringar. Mer framträdande är själva försöken att bevara och förmedla en avklingande känsla som en avlägsen eller tyst närvaro. Allt tyder på att Byrne tar i. Inte minst storleken på verken och materialens laddning (textil, keramik, familjefoton). Ändå blir hennes uttryck milt, och verken utmärks av avstånd och tystnad. Det tycks vara en egen estetik, där kraften krävs för att förmedla något som inte är kraftfullt, men ändå finns.
Bäst funkar det i The Gatherer (2017), en dräkt som Byrne har gjort till sin far för att samla blommor i. På dräkten finns det möjlighet att fästa växter han har plockat, och den visas här med torra blomster i. Inför den tycker jag mig förstå uttrycket «textil transcendens» i utställningens titel. För de där plaggen har en märklig närvaro: de är här, men inte nu. Det påminner om vad Roland Barthes kallade det fotografiskt avbildades ontologiska status: att vara här, fast i dåtid. Men nu gäller det märkligt nog föremålet självt. Antagligen beror det på mötet mellan tyg, som ju är väldigt hudnära och här, och torkade blommor som är kvarlevor av en förfluten tid. Det här plagget är inte längre sig självt, utan sin egen bild: det har transcenderat sig självt.
Det är en fasansfull process, och ändå så mild och vårdande: försvinnandet och bevarandet. Det bevarades försvinnande och den bevarandes. Kvar blir bara processens textila mjukhet och det bevarades skörhet. Lent och skört.
