Med sin första större separatutställning på Moderna Museet i Malmö tar Christian Andersson oss in i ett intrikat spekulativt tillstånd av omvärderade sanningar, surrealism och utopisk symbolism. Konstnärens tvära omkast, visuella förskjutningar och fina ironi sätter effektivt vår perception och våra invanda tankemönster ur spel.
Andersson (född 1973) uppehåller sig vid mindre kända eller förbisedda historiska företeelser som han likt en arkeolog åter lägger i dagen. Men fram skymtar sällan det krasst materiella, utan snarare mytomspunna berättelser och symbolladdade föremål.
Utställningen, som består av tre väl sammanfogade delar, överrumplar omedelbart besökaren med det ‘förhistoriska’ monumentet To R.M. Forever (2011), en skulptural parafras på Magrittes målning The Art of Conversation (1950) som i ett romantiskt släpljus tar ut höjden i rummet med sina kolossala mått. Längst ned, inkilat bland de uppstaplade stenblocken, kan man utläsa ordet rêve – det franska ordet för dröm, och intrycket av uråldrigt monument krossas ögonblickligen i denna teatraliska kopia av målad polystyren, så obeständig i tid och rum. I och med dessa tredimensionella ’surrealistiska drömlandskap’, för att använda konstnärens ord, kan betraktaren, återigen enligt Andersson, återspegla sin självbild eller kropp i perceptionen av tid och plats genom de rumsliga installationerna. Något som däremot kan tyckas bestående är en museal ordning.
I det senaste verket From Lucy with Love råder allt annat än ordning, och kanske förblir den ett slags ’utopiskt museum’. I denna hyllskulptur, som anspelar på museala montrar, finns nämligen uppställda föremål, som binder samman alla komponenterna i utställningen, och ger oss en inblick i Anderssons idévärld. Här finns referensmaterial, objekt, vykort, urklipp, lerkrus, ja till och med en lavalampa – och här ges betraktaren möjlighet att associera fritt. Inte minst finns här även en fonograf som kan läsa av historien i en lerskärva (detta baserat på en teori om att man skulle kunna skanna av ljud från antiken som lagrats i ytan av gammal keramik), en fallstudie av den schweiziske psykologen Hermann Rorshach, en kopia av urmänniskan Lucys kranium tillsammans med en neandertalares och en Piltdownmänniskas kranium (den senare var en ren förfalskning). Och med detta har Andersson nu låtit det museala ordningssystem helt kollapsa i ett ickelinjärt kaos.
Även Paper Clip (Baghdad Batteries) (2009) rymmer en rubbad tidsordning där konstnären tycks återkomma till det spekulativa genom att undersöka alternativa ursprung för batteriet som uppfinning. Verket består av fyrtionio repliker av ett lerkärl man funnit utanför Bagdad från ca 100 f k innehållande vinäger och en kopparstav, något som gett upphov till teorier om att detta skulle vara ett ”urbatteri” som med nästan tvåtusen år föregått Alessandro Voltas uppfinnande av batteriet på 1800-talet. Anderssons repliker har seriekopplats med hjälp av koppartråd på så sätt att deras gemensamma elektromagnetiska kraft nätt och jämt lär kunna räcka till att få ett gem att fastna vid en järnstav.
I vitrinskåpen återfinns även, om än överflödigt i den redan så mättade utställningen, Anderssons tidigare verk som rör sig i gränslandet mellan konspirationsteorier och manipulation av tid och rum, såsom t ex filmen The Philadelphia Experiment (1984 VHS Copy) (2005) om ett militärexperiment under 1940-talet med teleportering i elektromagnetiska fält, och Looking Backward, Edward Bellamys utopiska roman om en socialistisk framtid. Med hjälp av ett optiskt trick som berövar dem sina skuggor tycks dock båda dessa objekt i Anderssons tolkning vara på väg att suddas ut och upplösas, möjligen som en antydan om att det samma håller på att ske med de egentligen triviala teorier originalverken bär på.
Untitled (Endloser Morgan) (2010) – ett till synes anspråkslöst och litet verk – blir en betydelsebärande komponent med vilken konstnären subtilt binder samman olika tider. Anderssons iscensättning består av ett inramat s/v fotografi som i sin tur avfotograferats och glasats om. Fotografiet visar placeringen av Georg Kolbes skulptur Morgen/Alba (1925) i Barcelonapaviljongen (den tyska utställningshallen vid världsutställningen i Barcelona 1929), en klassisk skulptur som speglar sig i det nya som en gång skulle representera Tyskland i dåtidens morgondag, men som i dag vittnar om Weimarrepublikens förfall och det så kallade Tredje rikets övertagande. Mardrömslikt hänger bilden likt en fånge, inpackad i bubbelplast och insnärjd i tejp, en spricka i glaset och ett ytterligare lager glas förstärker effektfullt tidsförskjutningen som existerar inte bara mellan de ”två” bilderna, utan även mellan originalversionen av paviljongen och den rekonstruktion som invigdes i Barcelona 1986, då också skulpturen återinvigdes.
Det återkommande Rorschach-testets bläckplumpar representerar egentligen en kontrollerad och systematiserad tolkningsprincip. Dettra är något som konstnären ideligen verkar vilja bryta sig fri från. I utställningens sista verk, betitlat med palindromet are we not drawn onward, we few, drawn onward to new era (2009), testas vår optiska associationsförmåga på skärmar med paviljongens avfotograferade onyxväggar, så sammansatta att man varseblir en symmetrisk fläck under bråkdelen av en sekund genom ett stroboskopljus bakom skärmen. Den surrealistiska idéen om ett frigörande av den omedvetna tanken ter sig som en strategi hos konstnären, liksom frågan om vad som slutligen är en sanning och vem som skriver den. Må vara att Andersson använder sig av den duchampska ready-made-idén, men konstnärens sammanställda objekt skapar även en annan associativ mening, vilket går bortom den duchampska grundidén om att objekt som inordnas en museal eller institutionell ram kan få kallas konst.
Intressant läsning, kommer ihåg hans utställning på Nordenhake för nåt år sen. Ska försöka ta en sväng förbi Malmö för denna!