När ett av de tyngsta internationella auktionshusen, Christie’s, nyligen tillkännagav att de skulle sälja det digitala konstverket Everydays: The First 5000 Days (2021) av konstnären Beeple (Mike Winkelmann) på en enskild auktion, skapade det ett enormt intresse i konstvärlden. Beeple har 1,8 miljoner följare på Instagram, samarbetar med flera lyxmärken och skapat scenografier för diverse kändisar som Niki Minaj och Ariana Grande, men är inte direkt ett hushållsnamn inom den mer traditionella konstvärlden. Verket till salu är ett pixellerat digitalt verk bestående av 5 000 bilder som Beeple har skapat varje dag sedan 1 maj 2007. Christie’s bryter därmed ny mark då de också blir det första stora auktionshuset som erbjuder ett NFT-verk (Non-Fungible Token kan liknas vid ett digitalt fingeravtryck som säkrar verkets originalitet via blockchain) på auktion.
De klassiska auktionshusen har länge levt gott på att sälja en air av exklusivitet med unika, fysiska föremål. Kunderna har i huvudsak varit en äldre förmögen generation, men man lyckades delvis föryngra sin målgrupp med «trustfund babies» i början av 2000-talet, vilka också har säkrat ett intresse för konstnärer från deras egen generation. Nu är det dags att leka «följa-John» med den nya generationens av millennials.
Som bekant är konstnärer snabba att ta in samhällsförändringar i sin konst, men konstvärlden är vanligen ett synnerligen trög-lotsat skepp som inte ändrar kurs lika snabbt. Pandemin verkar dock har tvingat fram en förändring. När konstmässorna öppnade upp digitala showrooms så blev konstmarknaden helt enkelt tvungen att tänka om. Bland annat har vi sett en stor och delvis efterlängtad förändring med större transparens kring de tidigare så hemliga konstpriserna. Plötsligt kunde man öppet se och jämföra priser av verk. Men man förlorade i exklusivitet. Parallellt har de brancher som redan är digitaliserade, som musik, film och TV samt litteraturvärlden, sett en enorm boom under 2020. Vi spenderar, kort sagt, mycket mer tid med att stirra på skärmen än att stirra på konst på väggar.
Christie’s grepp är alltså inte fött i ett tomrum, utan handlar förstås om ett test; ett lackmuspapper för hur framtiden kommer att se ut, i alla fall en nära framtid. För pengar är det ingen brist på. Några dagar efter att Chistie’s meddelat sitt samarbete med Beeple såldes hans digitala arbete Crossroads(2020) på plattformen Nifty Gateway för 6,5 miljoner dollar, ett rekord för denna typ av verk. Enligt det mest tillförlitliga mätinstrumentet vi har idag, den så kallade NFT-rapporten 2020, så har marknaden för NFT under 2020 uppnått totalt $250 miljoner.
När Christie’s använde sig av den exklusiva sociala plattformen Clubhouse för att skapa ett buzz om Beeple, svarade auktionshuset till en början att man inte skulle ta emot kryptovaluta som betalning för hans verk Everydays: The First 5000 Days. Detta har man omprövat, och det kommer nu att vara möjligt att betala med Ether (ETH), nätverkets Ethereums valuta, förmodlingen som ett svar på den enorma efterfrågan.
Blockchain och kryptovaluta har varit buzzwords sedan 2016/2017, och i blockchain-världen talar man om hur man kan passa på att utnyttja detta för att skapa en ny, utopisk värld. Påståenden om att blockchain skulle kunna skapa en helt jämlik och färgblind konstvärld där alla, inklusive konstnären, vinner är inte ovanliga. Genom «Smart Contracts», vilka är legio inom blockchain, är en upphovsperson berättigad till mellan 10 och 20% av köpeskillingen varje gång verket säljs. Ett verk som säljs på en digital plattform säljs på sekunder, och kan öka i värde oerhört snabbt. Detta är en av anledningarna till att tillskyndarna av denna typ av marknad är så entusiastiska. De menar att den nya digitala marknaden innebär en revolution för konstbranschen, som kommer att bli mer demokratisk och mindre elitistisk, och dessutom kommer att ta hänsyn till verkets upphovsman på ett bättre sätt än den mer traditionella konstvärlden.
Å andra sidan är många NFT-konstnärer och samlare medvetna om att det är en mansdominerad värld, och det finns frågetecken om hur pass demokratisk och utopisk denna värld kan vara eller tänkas bli så länge inte exempelvis uppkoppling är den globala medborgarens rättighet. Vem är egentligen inkluderad i samtalet och vilka är exkluderade?
Den exponentiella värdeökningen av NFT-verk på plattformar som Rarible, Nifty Gateway och Open Sea har lockat en helt ny typ av konstsamlare som aldrig intresserat sig för den mer traditionella konstmarknaden. En äldre generation har svårt att förstå, och har tidigare inte känt sig hotad eller lyft några ögonbryn. Många menar att digital konst inte riktigt uppnår det som räknas som «god kvalitet», i alla fall inte ännu. Konstmarknaden kan – för att tala med den amerikanske konstkritikern Jerry Saltz – liknas vid en glad labradorvalp som är lika glad och rusig vem som än ägnar den uppmärksamhet och många tänker att detta är en dagslända.
Lockelsen i att äga ett NFT-verk kan också vara svår att förstå, för vad är det man får efter att ha köpt ett digitalt verk? En nummerserie som läggs till i din digitala plånbok, samt en jpeg? Vem som helst kan enkelt göra en exakt kopia av verket, så hur kan en samlare då skryta med att äga det? Vissa väljer att köpa en skärm med ram för att visa sina verk på väggen, andra nöjer sig med att visa dem på sin telefon eller datorskärm medan en tredje typ av samlare säljer verken omedelbart. Det är fortfarande intresset för kapitalet snarare än för konsten som dominerar i NFT-världen, men som historien visat så är konstsamlandet ett begär som kan skapa både mer intresse och urskiljningsförmåga.
Kryptovalutans stora fördel är att den kan byta ägare väldigt snabbt. Ytterligare fördelar för köpare och säljare är att man slipper en hel del administration och hantering som lagring, förvaring, underhåll, förpackning, inhyrd expertis för skaderapportering och transporter av konstverk – för i slutänden handlar det ännu inte om mycket annat än förflyttning av kapital. Men inbyggt i detta finns en annan kritik av denna typ av transaktioner, eftersom kryptovaluta blivit till en storfavorit inom den mer ljusskygga marknaden. Det är ännu oklart om denna typ av transaktion kommer att kunna understödja eller förhindra pengatvätt i framtiden.
Hur mycket konstvärlden kommer att påverkas vet ingen idag. Men slutresultatet av Christie’s storslagna test nu på torsdag, den 11 mars, med förhandsviskningar om en slutsumma i storleksordningen $50 miljoner, kommer i alla fall att peka ut en riktning, och många kommer i dess våg att känna sig kallade att försöka skapa en egen marknad. Men det viktiga är förstås inte mängden pengar, utan konsekvenserna av en teknik som försäkrar äktheten i ett digitalt verk.
Interesting. On the contrary traditional mediums do an impact on the earths resources as well. But this is what artists need for authentication of their works and hopefully an stable income.
minting artwork on the blockchain uses somewhere between weeks, months, years, (and in rare instances decades) of an average EU or US citizen’s energy consumption. (You can see the energy usage and emissions of individual NFTs at cryptoart.wtf.)