När jag var liten hade jag vänner som gick på Steinerskolan och Montessori. De fick rita och måla hela dagarna, gick i hemmasydda kläder i plysch och hade aldrig hört talas om bordsskick. Min tidiga barndom var väldigt präglad av 70-talets alternativa och radikala rörelser, jag demonstrerade mot kärnkraft i treårsåldern och släpades med på stödkonserter för ANC, PLO och Latinamerika fram till dess att mina föräldrar återvände till den borgerliga kultur de revolterat emot som unga. På 80-talet blev det omodernt med socialt engagemang och naiva revolutionsdrömmar om en bättre värld. Vi levde ju redan i den bästa av världar, sades det.
Men om idealen dog ut i urbana miljöer, levde de fortsatt kvar i små enklaver här och där. Christiania i Köpenhamn är mest känt och ökänt, men högt uppe i Nordnorge finns den mest seglivade kolonin av världsförbättrare.
Den lilla ön Karlsøya skulle tvångsavflyttas av myndigheterna under 70-talet och de få boende, mestadels fiskare, fick generösa flyttbidrag. Då händer något oförutsett. Mängder av unga människor, desillusionerade med det kapitalistiska slit-och-släng-samhället, strömmar till ön för att där leva i harmoni med naturen och varandra. Rockmusik, alternativa livsstilar och avståndstagande från mainstream-samhället blir grundstenarna i detta nya samhälle som idag räknar cirka hundra invånare, allt från hippies och eko-kollektivister till norska muslimer.
Det är denna förlorade värld av idealister som Jørund Aase Falkenberg fascineras av och som ligger till grund för utställningen Beginnings. Viljan att förändra världen och finna en ny mening i tillvaron, fri från överproduktion och miljöförstöring, tycks tilltala Falkenberg mest och i ett så kallat «give away-verk» (det vill säga en hög pamfletter man får ta av) skisserar konstnären sin vision om ett bättre samhälle i en filosofisk essä med titeln Towards Something/I retning av noe.
Inget skrämmer en konstkritiker lika mycket som konstnärers förvirrade kvasiintellektuella skrifter på dålig engelska, ofta värsta struntet – eller tull som man säger i Norge – men Falkenbergs essä är ovanligt välformulerad och läsvärd. Det är en djupt pessimistisk vision, med mer av Spenglers Västerlandets undergång än Moores Utopia, som förkastar den kapitalistiska modellen, men också gör en appell för ett mer spirituellt samhälle. Om vi inte drastiskt upphör med vår kortsiktiga överkonsumtion och strävar mot en sundare livsstil i enlighet med naturen, är mänskligheten dömd till undergång, varnar Falkenberg.
Av detta märker man dock mycket litet i resten av utställningen. Datautskriften Mythos (2010) grundas i ett förvanskat fotografi från en fest i 70-talets Karlsøya där man nätt och jämt kan urskilja konturerna av vad man förmodar är festglada idealister. Bredvid står en glasburk med jord från Karlsøya under titeln Ny begynnelse (Karsløya), som ett relikvarium över den mytomspunna ön.
En serie monitorer visar långa intervjuer med nu medelålders Karlsøyabor som minns sin ungdoms glada dagar med öm nostalgi. Det är musik, naturliv och kärleksaffärer om vartannat. En man tar fram gitarren för att skapa rätt stämning.
Och där, på den bortre väggen, tecknar sig konturerna av en stor regnbåge. Verket Vår regnbue (2010) bjuder oss till medskapande med en burk färgkritor. Precis som i barndomens färgläggningsböcker får besökaren fylla i regnbågen med strålande färger.
Faktiskt andas hela utställningen av hopp och tillförsikt, och inte minst förtroende till besökarna. Flera av verken är nämligen små, sköra och placerade på vådliga platser där en ouppmärksam konstvän kan råka snubbla på dem. Det är en paradox efter att ha läst Falkenbergs domedagsprofetia och något försåtligt att det är just denna man får med sig hem efter en lekstund med färgkritorna.
Kanske är det just det som är meningen. Att få en stunds skön nostalgitripp först, för att sedan hotas med hemskheter när man är tillräckligt avväpnad. Ungefär som när predikanterna förr talade om paradiset och skrämde med helvetet.
