På Södertälje konsthall visar konstnären Laercio Redondo och utställningsarkitekten Birger Lipinski «en fiktiv samling svensk designhistoria» som illustrerar folkhemmets design och kanske rent av historia. Enligt konsthallen är det «en del av arbetet att bredda förståelsen av konsthistorien» vilket ska ge «oss möjligheten att betrakta och förstå vårt samhälle i ett helt nytt ljus». Ja, varför lägga ribban lägre?
Utställningen är slående snygg. På upplysta skärmar visas en lätt sepiafärgad skuggteater av glasvaser och -skålar; några snurrar, på vissa ställen bryts ljuset i glaset på ett sätt som man lätt försjunker i. Längst in syns en låg hyllkonstruktion med glasvaser på, och längs ena långväggen står monokroma screentryck av vaser «i modernismens färgskalor». När man vänder sig om ser man glasobjekten som kastat skuggor på skärmarna, ordnade efter färg.
Tankarna går till skyltningen i en exklusiv affär, förutom trycken som är lite mer Designtorget. Det snygga och propra blir snabbt tråkigt och sedan lätt motbjudande – är det tänkt att man ska känna sig som kulturkonsument här? Tänka på kulturellt kapital? Jag känner mig lite illa till mods, som i ett varuhus där jag inte har råd med något men ändå smetas ned av inställsamheten.
Vad vill denna skuggteater säga, och vad betyder den märkliga blandningen av finsmakeri, exklusivitet och billig massproduktion i din favoritfärg? En öppen ljudkälla låter någon berätta en fiktiv historia om föremålen som Redondo och Lipinski ska ha fått av en äldre granne. I dem ser de folkhemsbyggets design- och formpolitik; framväxten av ett nytt formspråk, ett industriellt konsthantverk, som skulle ge de på «museer för den breda allmänheten» bildade medborgarna funktionella föremål av högsta estetiska kvalitet.
Konstigt nog är det inte från min barndoms vardag jag känner igen föremålen, utan från den tidens «finrum». Fördelningspolitiken hade gjort det möjligt även för arbetar- och lägre tjänstemannafamiljer att ha ett finrum, ett rum som ytterst sällan skulle användas. Barn fick inte gå in i det, så vi kikade in där som i ett fiktivt rum i verkligheten – en teater, ett spökrum eller, som utställningen heter, The Phantom Collection. Det signalerade att även de som arbetat sig upp kunde ha fina saker, utan att ha ärvt dem. Det var en finhet som uttryckte en stolthet över sin egen tid istället för över en tradition – en stolthet över uppbrottet från traditionens tyranni.
När finrummet väl kom till användning såg folk obekväma och stela ut, det förde in förkonstling i de sociala relationerna. Kanske förmedlade finrummet inte bara möjligheten för alla att få det så bra ställt att man kunde ha ett rum som inte användes, utan även kravet att alla skulle bli fina och småborgerliga i sättet. Det var antagligen en stolthet över den moderna tiden och mildrandet av klassamhället i kombination med alienationen i att behöva bete sig manierat som utgjorde «det fina» i finrummet. Om folkhemsskapandet, som berättaren säger, ville ha «en privat sfär som en spegling av samhället i stort», så var det kanske absurt nog i finrummet som den visionen förverkligades.
I det sociala började en ny kutym att utvecklas, det allmänna förborgligandet, i takt med att folkhemmets formspråk snart ville hävda sin egen nya tradition. Det progressiva skapade sin egen konservatism och reaktionära renlärighet. Vad består den i? Kanske i att man betonar själva formerna, istället för den bakomliggande skapande kraften och den sociala visionen. Det är ett misstag som vi ser både i den ständigt tilltagande administrationen (och dess mentalitet) och i att man låtit kapitalismen med hjälp av barnarbete och slavlöner prångla ut folkets formspråk – tänk H&M, IKEA osv.
Det här berättar rösten om, och Redondo och Lipinski har bland de äkta varorna dolt billiga kopior. Deras slutgiltiga fråga tycks röra hur vi ska förstå formerna när de har övertagits av den globala företagskapitalismen, «vad säger i så fall [dessa formfetischer] om vår tid?» Det är en väldigt relevant fråga. Jag beklagar frånvaron av svarsförsök, eftersom kritik nog inte längre kan drivas enbart genom frågeställningar. En sådan dialogisk kritik förutsätter ett gemensamt projekt, och ett sådant finns inte längre.
Först tyckte jag också att tilltaget att sätta ut kopior var en dum idé – konstnärligt irrelevant sedan ett århundrade och nu intresseväckande främst för Antikrundans publik. Men gesten i den är viktig: här är det Redondo och Lipinski som går in och manipulerar den fiktiva samlarens urval. Det bryter storytelling-formen. Vilket bäddar för mottagandet av en annan effekt, som kommer sig av att det man står inför ju inte är vardagsdesign i vardagen, utan föremålen omvandlade till utställningsobjekt. Den här exklusiva, nästan kommersiella, visningsformen frigör en otyglad protestenergi i objekten – tillsammans med deras vardag. När jag tittar på en vas bryter sig plötsligt vardagen igenom som en minnesbild av vårt kök och av hur mina föräldrar till den grad omfamnade moderniteten att köpt industrilimpa tycktes dem finare än hembakat. Det får mig att le, ömt. Objektens sociala kraft består.
Samtidigt, kanske som en effekt av de billiga kopiorna, associerar jag till när jag såg mina föräldrar i åldringsvården. En helt kraftlös och naken kropp i duschen, som jag råkat se för att personalen inte hade tid att stänga dörren. Åldringsvården i sin vackra folkhemska utformning byggde på att alla kunde få det drägligt på ålderns höst mot att de accepterade en väldigt låg grad av medbestämmande. Nu har samma koncept sålts ut till välfärdsprofitörer som har vinstmaximerat bort varje uns av åldringarnas personliga integritet. Resultatet är en kopia av folkhemmets åldringsvård, utan jämlikhetstanken.
Omvandlingen av de gamla vardagsvisionerna till «en fiktiv samling» lösgör å andra sidan de modernistiska objektens förmåga att bryta sig ur berättelsen och angripa betraktaren, på samma sätt som synen av vanvården på hemmet. Om gamlingarnas kroppar likt vaserna här besitter en protesterande kraft, saknar mottagandet av dessa uttryck ett rum, vilket däremot designen här har fått. Och kanske är det just det som utställningen vill skapa genom en kommersiell estetik som blandar högt och lågt och är maximalt inkluderande? I det rummet kan frågan om formalismens värde idag ställas, liksom varför betoningen ligger så mycket på själva formerna och inte på ideologin som driver fram dem – vilket är en fråga som kopiorna i samlingen bäddar för.
Det perversa är att det som har levt kvar från folkhemmet är finrummet, och de föremål man hade där men befriade från ett socialt innehåll. Och med dagens inverterade omfördelningspolitik som göder de rika så har vanligt folk knappast råd med finrum längre, men däremot kanske de kan unna sig en modernistisk vas. Det är en ny syn på samtiden jag fått: den spöklika finrumsmänskligheten, väldigt tydlig inte minst i konstvärlden.
