Mot slutet av sista pressdagen för den 11:e Gwangjubiennalen, The Eighth Climate (What does art do?), stod dess konstnärliga ledare Maria Lind i ett sprängfyllt rum och introducerade Deleuze och Guattaris idé om «en mindre litteratur». Efter att ha överfört begreppet, som lades fram i Kafka – för en mindre litteratur (Stockholm: Daidalos, 2012) till den samtida konstens fält, fortsatte Lind med att fråga: hur förhåller sig stora konsthändelser som biennaler till mindre rum för konsten? Hur kan vi bekräfta den konstnärliga och samhälleliga betydelsen av dessa rum, och samtidigt stödja dem i ett allt mer prekärt socioekonomiskt läge? Lind var väl medveten om vem hon talade till den här kvällen: publiken utgjordes huvudsakligen av konstnärer som deltar i utställningen, samt ledare och curatorer från de närmare hundra små- och medelstora institutioner från världens alla hörn som har bjudits in att delta som «fellows» till biennalen.
Även om uppdelningen mellan «stora» och «mindre» är trubbig i förhållande till konstfältets komplexitet, delade många som befann sig i rummet en känsla av att det blir allt svårare att arbeta på ett sätt som prioriterar konsten och konstnärerna. Lind byggde vidare på sina inledande anmärkningar genom att betona att The Eighth Climate (What does art do?) har ambitionen att vara en konstcentrerad biennal, vilket bland annat betyder att hon har betonat konsten över curatoriell dramaturgi och uställningsarkitektur, samt försäkrat sig om att så många av konstnärerna som möjligt kunde närvara vid installationen och vernissagen.
Titeln The Eighth Climate är inspirerad av en persiskt idé från 1100-talet som beskriver en plats mellan materiella och immateriella världar. Det är på denna mellanrumsliga plats som Lind menar att konsten gör vad det nu är konsten gör – en fråga som behandlas genomgående i utställningen. Konstnärslistan speglar Linds intressen och åtaganden över tid, med flera personer som hon har arbetat tillsammans med tidigare, som Bik Van der Pol, Marie-Louise Ekman och Gunilla Klingberg. Och många av de medbjudna, mindre institutionerna, vilka Lind lyfter fram som kamratorganisationer som delar hennes vilja att sätta konsten främst, är platser som hon har arbetat med under sin tid som chef för Tensta konsthall sedan 2011, som biennalens curator Binna Chois Casco – Office for Art, Design and Theory i Utrecht, och institutioner i hennes närhet som CCA Tallinn, kim? Contemporary Art Centre i Riga, Kunsthal Aarhus och Konsthall C samt Marabouparken, båda i Stockholm.
Antalet konstnärer som medverkar i biennaler förefaller öka varje år, och för de flesta konstnärliga ledare innebär blotta mängden deltagare att det blir nödvändigt att dela upp curateringen i mer hanterbara tematiska sektioner. Exempelvis blev förra årets 20:e Sidneybiennal, curaterad av Stephanie Rosenthal, indelad i «tankeambassader», medan årets Liverpoolbiennal är uppdelad i olika episoder, från «antikens Grekland» till «Chinatown» och «monument över framtiden». Även om Linds konstnärslista omfattar närmare hundra namn har hon fattat ett specifikt grepp om hur själva utställningen är organiserad. Ett antal teman och frågor löper genom alla utställningens rum, såsom hur antropocen påverkar planetens framtid liksom möjligheten till självständighet, säkerhet och överskridande genom abstraktion. Men snarare än att gruppera verken efter ett gemensamt ämne eller en delad föresats, så har Lind i första hand organiserat dem utifrån deras estetiska framställning eller medium.
Frågan som ledsagar utställningen, «vad gör konsten», kan besvaras på nytt för varje enskilt konstverk, och genom detta utforskande kan såväl betydande skillnader som gemensamma spår upptäckas. Konstens förmåga att både avslöja och medverka till sambandet mellan konstnärlig abstraktion och värdeproduktion påvisas i installationer av Golden+Senneby, Nicholas Mangan samt Walid Raad och Such Trabolusi. Betydelsen av kontextkänsliga beställningsverk som minns det förflutna i syfte att skapa nya framtider får ett vackert uttryck i Dora Garcias replik av en bokhandel som var en viktig mötesplats för de som deltog i det demokratiska upproret i Gwangju den 18 maj 1980, såväl som i Fernando García-Dorys samhällsengagerade eko-pjäs Lament of the Newt (2016), iscensatt tillsammans med lokala invånare på stadens enda kvarvarande risfält. Dessa verk är några av höjdpunkterna i en biennal som breder ut sig på ett stundtals ofokuserat sätt, men som utan storslagna gester tar sig an angelägna frågor i nuet och en inte alltför avlägsen framtid.
