Att konstvärldens alla kugghjul – utställningar, mässor och biennaler – gnisslande kom till sin halt när pandemin inleddes för två år sedan var en frustrerande upplevelse för alla involverade. När situationen nu är någolunda under kontroll har de flesta naturligtvis dragit en lättnadens suck och återgått till det gamla sättet att verka. Just därför känns det anmärkningsvärt att konsthallen Kohta i Helsingfors har integrerat covidtidens blixtsnabba beslutsfattning i sin postpandemiska verksamhet.
Generellt är jag av den åsikten att snabba reaktioner ofta ger upphov till schablonmässiga kommentarer och banala konstverk. Att Kohta svarar på kriget i Ukraina genom att i koncist format ställa ut den ukrainske konstnären Sergej Bratkov finner jag ändå så våghalsigt att jag redan i förväg känner en viss respekt för initiativet. Istället för att daska upp den ukrainska flaggan på sociala medier har konsthallen skridit till verket på ett mer meningsfullt sätt.
Mycket finns att säga om Bratkovs karriär. Själv känner jag till honom som en provokatör, och en arvtagare till Boris Mikhailov vars oeuvre är tätt sammanflätad med den geopolitiska verklighet i vilken den uppkommit. Likt Mikhailov är Bratkov född och uppvuxen i Charkiv under sovjettiden. Båda är kända för chockerande fotografier av postsovjetiska människoliv: Mikhailov för sina bilder av Charkivs försupna uteliggare, Bratkov för sina laddade porträtt av barn vars föräldrar närt förhoppningar om framtida modellkarriärer för sina småttingar.
Drygt två decennier har förflutit sedan Bratkov först ställde ut verk ur serien Kids. Under en lika lång tid – i mer än en tredjedel´ av sitt liv – har han varit bosatt i Moskva och aktiv på den ryska konstscenen. Utställningen som nu visas på Kohta är inget retrospektiv, men den söker spegla Bratkovs identitet genom att sträcka sig långt bak i tiden, ända till 1990-talet.
Titeln Harkova/Moskova stadfäster var vi rör oss, så väl geografiskt som själsligt. Den finskspråkiga transkriberingen av namen på Bratkovs båda hemstäder utgör en veritabel motorväg för associationer att färdas, i den enda riktning som i nuet tycks möjlig. Harkova, omskrivet i egenskap av krigshärjat sorgenäste. Moskova, ständigt i rubrikerna som den totalitära maktens högsäte. Det är ingen lätt inkörsport för besökaren att träda in igenom.
Utställningen består av fyra konstverk, varav tre är egna små helheter bestående av många separata delar. Utstickaren är Porträtt av min far (2015) som möter en vid inträdet i galleriet. Det är fråga om ett av Bratkovs sista fotografiska porträtt av sin far, presenterat som enorm, matt bläckstråleutskrift. Utställningens namn fastslår kontexten, men Porträtt av min far sätter stämningen. Utgångspunkten för curateringen må vara kriget, men visuellt är Harkova/Moskova en elegi för mänskligheten. Den genomsyras av en djup sorg över hur saker och ting ligger till, inte bara just nu, utan sedan decennier tillbaka.
Porträttet är ett försök att skapa fotografiskt bevismaterial av hur tiden förnedrar oss människor. Bratkov den äldre, en gång viljestark och levande, är avbildad i nittioårsåldern, vanvårdad och sjuk. Fotografiet är måleriskt till den grad att till och med faderns besudlade plagg förskönas. Rent etiskt är det en problematisk bild, men det är å andra sidan just den aspekten som Bratkov så ofta arbetat med. Han sticker inte under stol med att det alltid existerar en maktdynamik mellan fotograf och modell. Det kan rentav argumenteras för att denna medvetet exploaterande blick i själva verket är ett av Bratkovs huvudsakliga teman.
Här blir porträttet en sofistikerad käftsmäll där den numera avlidna fadern representerar tidens gång, kroppsligt förfall, fattigdom och misär, men också Sovjets historia och den ukrainska verkligheten efter unionens sönderfall. Två andra verk spinner vidare på temat, med Charkiv som fond: sviten Fåglar (1997) som består av fotografier från ett barnhem samt från ett naturhistoriskt museum, och videoinstallationen Arkitektoniska mått(2018/2022) i vilken konstnärens bror undersöker en totalt förfallen offentlig institutionsbyggnad.
Bratkov är för det forna Sovjet vad Martin Parr varit för Thatcher-erans Storbritannien i det att deras fotografier borrar ner sig i outtalade stereotypier och skapar groteska avbildningar av dem. I Fåglar har Bratkov fotograferat det forna Sovjet som det på 1990-talet omskrevs i National Geographics reportage från området, fyllt av institutioner i kaos. Tjugo år senare ligger dessa sedan i ruiner i Arkitektoniska mått. Det oerhört sorgliga i fotografierna och filmerna är inte beläget i deras bildytor, utan i de berättelser som gömmer sig utanför deras ramar. Bilderna från barnhemmet är tunga eftersom de tvingar en att reflektera över barndomens oskuld och över den livslånga bördan av tidiga trauman. Brodern som figurerar i videoinstallationen är å sin sida bosatt i Charkiv och enligt Bratkovs utsago i dåligt skick.
Sida vid sida med de ovannämnda plocken ur Bratkovs digra arkiv visas slutligen den splitternya installationen Skyddsrum (2022). Den representerar utställningstitelns efterled Moskova och är utförd i början av april i Rodtjenko-skolan för fotografi och multimedia där Bratkov undervisar. Det Moskva som framträder i Skyddsrum är en plats dominerad av total förvirring och feberyra. Konstskolans galleri får symbolisera moskvadissidenternas verklighet genom att för en natt agera sovsal för åtta studenter och en flock levande duvor. En övervakningskameras filmmaterial visas på en skärm, flankerad av fotografier som Bratkov tagit under nattens lopp. Stadsduvorna är långt ifrån ljuva fredsduvor – gråmurriga och tomögda pickar de frön från golvet medan människorna halvslumrar på hårda liggunderlag. Utskrivet på vanliga A4-ark finns också de medverkande studenternas drömmar, nedtecknade direkt efter uppvaknandet. Det är fullkomligt absurt, och därmed helt rimligt.
Det krävs en kontroversiell ukrainskfödd konstnär som Bratkov för att i krigets tredje månad sammanställa en utställning som lyfter på locket under vilket vi för närvande väljer att dölja sanningen om Ukraina: att det trots demokratisk utveckling och EU-målsättningar är ett land sargat av djupt gående korruption och som bär på mycket smärta. I Bratkovs konst är alla människor ofullkomliga, men just därför har den en omvälvande styrka. Narrativ om nationer fulla av hjältar är trots allt bara sagor. Betraktat genom Harkova/Moskovas synvinkel ser man kriget som det är: ologiskt, sjukt och nedlusat av ohyggligheter.
