Den «magisk byråkratin» i Måns Wranges utställning med detta namn på Tensta konsthall gestaltas redan av själva utställningsrummet: en korridor med röddraperade väggar. Byråkratins prosaiska «här» paras med det teatralas illusion och fiktionens undflyende «nu». Iscensättningen stegrar självmedvetandet och känslan av att vara betraktad. I den något trånga korridoren är verken placerade på rad, som stationer att ta sig igenom. Siktdjupet är inte långt, för korridoren viker av så att det inte går att överblicka rummet men man förstår att utgången är i andra änden av den. Den här utställningen strosar man inte runt i, man går igenom den. Stressande, klaustrofobiskt och lekfullt: rätt kocko som rum, och ovant som subjektivitet.
Två av de första verken ger resonans åt den känslan. Archive of Deletad Files (1996) är ett gammalt webarkiv med raderade filer som folk har donerat för att få tillgång till någon annans raderade filer. Resultatet är en nästan parodisk ekonomi där man byter skräp mot skräp, liksom en intim och anonym umgängesform där folk lär känna någon enbart genom det som denne har funnit undermåligt, irrelevant eller obrukbart. Eftersom sidan samlade in filerna med hjälp av en trojansk häst handlar det också om övervakning. Där hakar verket i den alldeles i närheten placerade Hobbyns underbara värld (1991). Hobby är en fritidsaktivitet som bara behöver vara meningsfull för den som gör den; resultatet ska inte säljas, färdigheten ska inte skapa en identitet åt utövaren. Hobbyn är ett självändamål. Ändå uppmuntrar statsmakten dessa verksamheter, och försöker ge dem ett ändamål för samhället. Båda verken tematiserar individuell spontanitet som en kugge i ett överindividuellt maskineri, vilket vi möjligtvis anar men varken överblickar eller vet hur vid ska ta oss ur. Den rumsliga klaustrofobin får här en mental motsvarighet.
Det är också själva grundformen för utställningen: var sak är inuti en annan, som byråkratins olika byråer. De flesta objekten är inte verk i bokstavlig mening, utan utställningar eller dokumentationer av utställningar curerade av Wrange 1983–98. Han har varit verksam som konstnär och curator sedan 80-talet, varit rektor för Kungl. Konsthögskolan (2008–2014) och därefter adjungerad professor vid Institutionen för Data- och Systemvetenskap vid Stockholms universitet. Den här utställningen är han hans första på ett bra tag, och då blir hans curatorgärning curerad av Nina Möntman. Det känns som om det där är ett viktigt steg i sig, att curatorer börjar ställa ut varandra. För visst har det väl smugit sig in en känsla de senaste åren, att utställningen som medium börjar tappa sin kraft, och att det inte är så uppenbart vad curatorsrollen intellektuellt sett har att erbjuda. Antingen har curatorn en adminstrativ funktion, och borde då träda tillbaka lite mer för konstnärerna, eller så har hen en konstnärlig funktion och borde i så fall ha lite mer spännande uppslag än normalakademikern, och göra något intressantare av rummet än en inredningsdesigner.
I förhållande till utställningen fyller det här med curator på curator tre funktioner. För det första utmärks byråkrati av en grotesk växtkraft: den genererar hela tiden nya instanser, inte sällan kontrollorgan, och aldrig har den väl vuxit mer än under de senaste decennierna. En curator är alltså inte nog, utan temat kräver minst en till. En del av utställningarna i utställningen är dessutom curaterade tillsammans med andra, så ännu fler curatorer än de två översta är inblandade. För det andra väcker det frågan om hierarki, som ju också är definierande för byråkratin. Vem är den högsta curatorn i utställningen? Vem styr vem? För det tredje fyller det funktionen av fördunklande faktor. Oförståelsen inför vad byråkratin egentligen är ute efter och varför den behöver ha sina dokument, vad dess drivkrafter är, är kanske det mest kända förhållningssättet till den (Kafka). Det opaka är en viktig del av byråkratin som fenomen. Vissa tjänstemän drivs säkert av ideal som har med samhällsfunktionen att göra, medan andra kan ha helt privata motiv. Det gör byråkratin oöverskådlig. Det är så väsentligt att byråkratiforskaren Anthony Downs enda understrykning i sitt paper «Inside bureaucracy» är: «ingen känner någonsin till allt som sker på en byrå».
Vem känner till allt som pågår i den här utställningen? Varje «verk» döljer en egen utställning. I CD-rom-utställningen Stockholmssyndromet (1998) kan man följa Norrmalmstorgsdramat, antingen kronologiskt eller utifrån aktörernas inbördes relationer. Från varje moment kan man gå vidare till ett konstverk, och därifrån till information om konstnären och dennes CV. Varje instans lockar med nya möjliga utvägar ur situationen. Hoppet regenereras, precis som oklarheten kring varför ytterligare steg skulle vara nödvändiga. Hopp och maktlöshet är två påfallande inslag i den byråkratiska subjektivitet som formas härinne.
Osäkerheten kring hierarkin och drivkrafterna finns definitivt i utställningen, och väcks av organisatorisk dysfunktionalitet: ett flertal verk med öppet ljud på liten yta är definitivt en distraherande faktor. Vilken roll spelar de störningsmomenten i utställningen och byråkratin? Om ett misstag är tillräckligt stort kan man inte gärna tro att det är ett misstag. Ett exempel är att en video av Mona Hatoum som helt dränks av ljudet från ett verk på andra sidan väggen, samtidigt som det till en exakt likadan monitor precis bredvid har fixats fram två par hörlurar. Är det en slump att den monitorn som har försetts med hörlurar visar ett verk av en manlig nordamerikan? Det föresvävar mig att det skulle kunna vara ett sätt att få mig att producera väldigt tidstypiska tankar, som att kvinnor från mellanöstern inte lyssnas på och körs över av män, inte minst av nordamerikanska män. Men det vet vi redan, så varför skulle utställningen vilja gestalta det? Byråkratin producerar ju standardiserade människor (vilket för all del kan ha sina fördelar) och det skulle inte vara Wrange främmande att använda sig av byråkratins tankestyrande makt. Han har flera gånger förr gjort hemliga verk i det offentliga, bland annat spridit ut rykten och planterat idéer. Har han kanske manipulerat Möntman att göra denna «miss», eller är det hon som har maskerat sig till Wrange?
Att vara så lost som jag är i den här utställningen tilltalar mig något enormt. Jag uppskattar också hur svårt det är att få grepp om Wranges humor. Dels verkar den oavsiktlig. Hade det rört sig om komik skulle det inte vara märkvärdigt, men oavsiktlig humor framträder som vore den en egenskap hos objekten snarare än en förmåga hos subjektet. Dels tycks verken snarast vara störda av denna humor och egentligen vilja rikta uppmärksamheten mot ämnet, som om de tog skämten bokstavligt och lösningarna på allvar. Kompromissens estetik (1999) fungerar precis så. På väggen hänger tre fotografier av vinglas med skiftande design, hämtade från tre platser i Sverige där historiskt viktiga kompromisser har gjorts. Nedanför dem presenteras ett nyproducerat glas formgivet som en kompromiss mellan de tre andra. Vitsigt! Men man blir inte kvitt misstanken att Wrange faktiskt vill föreslå detta som ett hållbart sätt att skapa en reglerad, kvalitetssäkrad och transparent kompromissestetik, som ett sätt att komma bort från designens sladdriga användande av mood boards för att göra sina kompromisser mellan funktion och estetik.
Resultatet är en blandning av 90-talets nördhumor med en dead pan-leverans som är så övertygande att man får för sig att Wrange inte alls försöker skämta. Det är en vitsighetens andefattiga byråkrati med sina egna kategoriseringar, redovisningar, grafiska framställningar av förlopp och arkiveringar. När jag läser att humorn faktiskt är avsiktlig fylls jag av beundran! Wrange är ju en större humorist än Tore från FC Z, en reality-serie som på 00-talet följde ett gäng töntar som skulle lära sig att spela fotboll. Samtidigt är den här byråkratin otäck, för det är ju på allvar den som vill ta över all andlig verksamhet i samhället och gör anspråk på att administrera fram intelligens «i världsklass». Det är inte esprit, utan galopperande administrativt vanvett som styr.
