Som konststudent hade jag ett konfliktfyllt förhållande till den så kallade queera konsthistorien. Trots att den utgjorde «min» historia hade den en hämmande effekt, jag kvävdes stundtals. Enskilda verk och konstnärsskap omgavs av ett kraftfullt subversivt skimmer, men var också orubbliga monoliter som definierade gränserna för vad som kunde sägas, göras, tänkas. Det skulle vara rätt. Min egen röst trängdes undan och ersattes av mediokra upprepningar. Det jag skapade såg ut som konst men saknade existentiellt djup och den intellektuella stringensen hos konstnärerna jag beundrade. Jag var bara duktig.
Känslan kommer tillbaka i mötet med Conny Karlsson Lundgrens utställning på Bonniers Konsthall, ett miniretrospektiv som spänner över drygt två decennier. I centrum för konstnärskapet står den homosexuella erfarenheten. Via historiska exempel sublimerar Karlsson Lundgren olika uttryck för sexualitet och överför detta till installationer genom objekt, fotografi, performance och film. Alltid genomfört under prydlighetens stränga flagg.
Karlsson Lundgrens subjektiva motberättelser lyckas framförallt ta form i videoverken. I Olas trädgård (2022) skildrar han hovrättsnotarien Ola Nilssons trädgård från 1920-talet genom en förförisk baklängesdokumentation, projicerad på en plexiglasskiva i A4-fomat, som fångar ljusets skiftningar och gestaltar en villkorslös kärlek till naturen och blommorna. Makalöst.
Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) (2021), som premiärvisades på Göteborgsbiennalen 2021, handlar om liten grupp socialistiska bögars resa till ett internationellt gayläger i en fransk by 1977. Korta utdrag ur deras dagboksanteckningar läses upp över vackra panoramavyer av det franska landskapet och huset där allt knullande och festande ägde rum. Verkets motor är en poetisk kollision mellan nutid och dåtid, och den laddning som detta resulterar i. Men de såriga, inre konflikter som männen bearbetar reduceras ofta till ofarliga självklarheter. Femininitet är komplicerat. Normer förtrycker. Socialismen är bäst. Tre estetiskt raffinerade objekt tillhör också verket: Ett paraply, en vikskärm och en spegelskulptur – även dessa är vackra men gör ingenting med innehållet.
Rädslan för att skapa något motsägelsefullt och farligt är genomgående i hela utställningen. Jag vill vara duktig och tacka Karlsson Lundgren för all denna queerhistoria som får ta form i vad som påminner om en spatiös och välinredd våning inramad av en lugn, isgul kulör. Tyvärr blir jag bara provocerad av all postminimalistisk skönhet och informativ sorg.
Men plötsligt flammar ett pubertalt rus upp. I performanceverket Tonårslöparen (Oscar) (2018/2019/2022-) framför en ung man i shorts och sneakers en stökig monolog som växlar mellan poesi, vetenskap och erotik. «Just det, så där kan någonting kännas», tänker jag. Inte mer än så. Även här är scenografin för enkel och klarar sig inte riktigt på egen hand. Visst uppstår det laddning, men utan en kropp som aktiverar all rymd mellan de luftigt utspridda objekten blir det bara stödben. En krukväxt, en backdrop, ett fotografi och en välsnickrad trappa. Hur verket går i dialog med «en större gemenskap av queera konstnärer» genom att presenteras tillsammans med fotografier ur en inlånad privatsamling är svårt att förstå. Är det för att de befinner sig i samma rum? Att förlita sig på att begreppet queer gör hela jobbet är bara slarvigt, och förringar allt emotionellt och politiskt arbete bakom varje verk.
Undantagsvis uppstår verklig dialog, som i I Am Other (Candy & Me)(2007/2008) där Karlsson Lundgren i samarbete med transaktivisten Andy Candy porträtterar ikonen Candy Darling. I en sjukhussäng omgiven av blommor och kläder ligger Candy stilla och betraktar oss. En voice over reciterar ett manifest som framhåller rätten till självidentifikation. Åt helvete med samhällets reducerande adjektiv: rädd, utsatt, tragisk. Plötsligt påtalar Candy att en man står bakom kameran. Vem är han? Under ett kort ögonblick synliggörs relationen mellan konstnären och hans objekt, där fetischering och voyerism är en hårsmån bort.
Ett centralt verk som även förkroppsligar utställningens begränsningar är den nyproducerade installationen och performanceverket Jag kysser dina ögon (ett år på åtta veckor) (2024). Utgångspunkten är en samling kärleksbrev mellan två män från åren 1903–04. De mestadels obesvarade breven från «Fabrikören» till «Matrosen» är hjärtat i ett performance som påminner om en lågmäld, existentiell rit där tid och rum upplöses genom åtrå. Runt en skalenlig trästomme av fabrikörens rum har Karlsson Lundgren placerat ut träpodier som påminner om gravstenar. Ett par gånger i veckan läser en person ur personalen upp ett av breven iförd elegant sidenrock. Brevet läggs sedan på någon av podierna. Avslutningsvis produceras ett tennsmycke – värmeplatta, slev och vattenbad står prydligt uppradade – vilket varsamt placeras ovanpå brevet, som för att försegla dess öde som historiskt vittnesmål.
På väggarna i det luftiga rummet hänger verk ur den inlånade privatsamlingen. Bloomsbury-konstnären Duncan Grants knulliga akvarell är den mest explicita. David Hockneys etsningar är mer mys och gos, medans Bjarne Melgaards teckning i rött och svart är en underbar djupkyss. Hade det inte varit för David Wojnarowicz skulle utställningens main room stanna vid skildringar av ömhet mellan män. Vilket hade varit underbart. Men detta emblematiska självporträtt, där han sytt igen sin egen mun och uppfordrande stirrar på oss, blir inte en melankolisk hyllning till de som under 80- och 90-talen dog av AIDS. Wojnarowicz blir istället ett spöke som förseglar vad som närmast liknar ett mausoleum över manlig homosexuell kärlek. Karlsson Lundgren lyckas inte skapa ett levande utrymme för den intergenerationella historia som han infogar sig själv i. I stället hemsöker Wojnarowicz och de andra döda rösterna en vacker plats som är lika monolitisk och förseglad som jag minns den från min tid som konststudent. Dit kommer de för att ställa sig i kö och säga «Åh, vad fint det var.»
