Det tog lång till för Malmö stad att skaffa sig en ny konsthallschef då Jakob Fabricius lämnade tjänsten för att återvända till Köpenhamn och Charlottenborg. Men efter att den i offentligt finansierade konstsammanhang allt vanligare rekryteringsfirman gjort sitt jobb, beslutades till sist att tjänsten skulle gå till Diana Baldon. Hon lämnade därmed Index i Stockholm för att ta över en av Nordens viktigaste offentliga institutioner för samtida konst.
I Baldons första utställning i Malmö erbjuder hon publiken att delta i ett «ett levande laboratorium för västvärldens samhälle». Hon vill att utställningen ska förstås som en reaktion «på det rådande politiska utmaningarna och omfattande bristen på stabilitet i det allmänna politiska klimatet i och omkring Europa». Inte nog med det, Baldons projekt tar dessutom «sin näring ur Malmös multikulturalism, skapar en think tank (tankesmedja) kring den eklektiska multimediainstallationen Animatograph – Icelandic Edition. Destroy Thingvellir (2005)» av Christoph Schlingensief (1960–2010).
Programförklaringar är lite som narkotika, det är en form som är lätt att missbruka. The Alien Within vill väldigt mycket och en hel del i blandningen är minst sagt svårsmält. Jag måste erkänna att jag med åren har byggt upp en knarkarhög toleransnivå för just curatoriska statements, men aldrig tidigare har jag varit så nära att göra slag i saken och faktiskt skriva in mig på första bästa tolvstegsprogram. Nåväl, viljan är säkert god och visst är det angeläget att undersöka relationen mellan den yttre och inre främlingsfientligheten i denna del av världen. För om orsaken till rasismens allt större popularitet i Europas parlament på något vis går att finna på en strukturell omedveten nivå sprungen ur kolonial modernitet, så förfaller det helt rimligt att utnyttja konsten för att få syn på, hantera och förändra denna omedvetna struktur. Om det är ett sådant arbete som Diana Baldon nu inleder, så är hon värd all respekt.
Mitt i konsthallen är nu alltså den animatograf (själskrivare) som Christoph Schlingensief skapade till Reykjavik Art Festival för nästan tio år sedan återuppförd. Detta expressionistiska spökhus kan liknas vid en sammanslagning av Wagners Gesamtkunstwerk, Eisensteins och Vertovs filmmontagekonst med dagens PR-samhälle. I alla upptänkliga medier är det ett budskap som med Monty Python-röst tränger bort alla andra: «This is a world announcement!» Och visst finns här många saker som just basuneras ut. Fragment från Bibeln, Eddan och Koranen blandas med allehanda referenser till 2005 års Island. Mitt i allt projiceras också en slags spelfilm där vi får följa en mytisk dvärggestalt i vit peruk. Detta kan tydligen läsas som ett försök till inventering av nationens ande. Men lika mycket som Schlingensiefs världsnyhet utgörs av den kakafoni av berättelser och utsagor som installationen rymmer, så förefallar utroppet också hänvisa till installationen som sådan. Det är animatografen själv som är nyheten!
När Operatraditionen möter filmtraditionen i en Big Brother-installation med övervakningskameror överallt händer framförallt två saker. Dels blir betraktarens kropp en integrerad rörlig del av verket och dels blir frågan om tekniken bakom illusionsskapandet sekundär. Istället riktas uppmärksamheten mot den egna perceptionens möjligheter och begränsningar när budskap och uttryck hela tiden stör varandra. Kanske är det ett teologiskt laddat verk, där endast Gud vet vilka förmågor människan måste ha för att upprätta någon slags förnuftig subjektivitet och navigationsförmåga i detta schizofrena tillstånd? Visst går det att avfärda detta som ett tämligen banalt sätt att låta besökaren bli sublimt överrumplad av ett samhälles bördiga själsliv, för att sedan komma ut på andra sidan i den trygga konsthallen och känna sig renad. Men då är risken stor att man missar verkets verkliga uppfinning.
I installationens centrala rum går man upp på en långsamt snurrande platta, cirka sju meter i diameter. Denna scen utan läktare, liksom omgivande modeller och ritningar, känns igen både från tidigare rum i installationen, och från dokumentationer ute i konsthallen av andra versioner av Animatograph, uppförda bland annat i Namibia och Tyskland.
För alla som är bekanta med världens billigaste drog är effekterna av denna konstruktion väntad. Att uppleva världen snurrande är sannolikt det lättaste sättet att helt förlora orienteringsförmågan och samtidigt framkalla ett vaket rus. Om vi föreställer oss att detta också är en snurrande filmrulle på en projektor, så kunde vi säga att Schlingensief utvinner en hisnande effekt ur filmteknologin som dagens digitala projektorer omöjliggör. I denna mening är Animatograph ett mediearkeologiskt verk som inte lämnar någon lugn och ro till arkeologen att själv formulera sitt studieresultat.
Det är värt att påminna om att de första filmkamerorna som likt dagens smartphones både kunde filma och projicera film kallades just animatografer. Förmågan att både filma och visa film var också något som fanns på de kommunistiska agitprop-tågen i revolutionens Ryssland, och när Animatograph visades på Island så fungerade den kanske som en slags psykoanalytisk konsthallsvariant av de revolutionära agitproptågen. Men jag blir inte klok på vad det innebär att den isländska versionen körts över till Malmö. Är detta ett ställningstagande i migrationsdebatten? Eller finns det en annan poäng med att verket har migrerat från Island till Sverige?
Att utställningen i Malmö stads offentliga konsthall kallas «laboratorium» och inte agitativt propagandatåg är helt i samtidskonstens ordning. Även om en av Schlingensiefs karaktärer skriker ut att han vill förstöra parlamentarismen, så förefaller utställningen mana till ett erkännande av detta begär snarare än att uppmana oss att verkligen förgöra den form av demokratisk ordning som gör konsthallen möjlig. Samtidigt är det något i den processuella ofärdigheten hos utställningsprojektet som ändå pekar ut nödvändigheten för en progressiv konst idag att verka just på en kognitivt själsliga nivå. Låt oss hoppas att den utlovade «tankesmedjan» som i dagsläget lyser med sin frånvaro blir lika mycket en själssmedja, en «emotank».
Animatograph bekräftar att Schlingersief aldrig var en konstnär som bara levererade innehåll till konstvärldens kanoniserade utställningsformat. Istället presenterar han en egen rumslig form som inte går att skilja från verkets innehåll. Därmed gör han också något centralt med konstbesökarens arbete som inte utmanas i övriga delar av utställningen.
Kanske hade utställningen mått bättre av att heta något i stil med «Schlingensief extended». Rent arkitektonisk dominerar Animatograph fullständigt, och kring detta mediearkeologiska spökhus finns i dagsläget inte mycket annat än några dokumentationer av Schlingersiefs övriga verk.
Det är egentligen bara i konsthallens mindre galleri ute vid restaurangen som man finner något annat. Men också här rör det sig främst om kvarlevor och dokumentation, närmare bestämt från teatersällskapet Institutets olika uppsättningar. Deras ambition att skapa en exorcistisk konst som kan hjälpa oss att bättre förstå vårt medskapande i det «orättfärdiga system» som vi alla antas vara del av fungerar kanske om man deltar i något av deras skådespel. Men presenterad endast i dokumentationsform förefaller upptagenheten vid det negativas möjligheter både formellt, konceptuellt och emotionellt, just intetsägande.
Det avigt ovanliga tilltalet är ändå uppmuntrande. Institutet skäms inte ett dugg för sin uttalade vilja att låta mig «möta det Ting» som får mig att röra mig, tala och tänka på sätt som motsäger min «dyrbara ambition att skapa en bättre värld». Men inne i utställningen väntar jag förgäves på att min inre främling ska uppenbara sig. Inte ens under min sedvanliga lyxlunch i konsthallens restaurang lyckas jag frammana insikten att kapitalismen drivs fram av allas vår heliga dödsdrift. Även om det säkerligen stämmer.
Mängden av samtidshistoriska dokument kan säkert utgöra intressanta reflektionsytor för den tid som curatorn säger sig reagera på, men den estetiska effekten blir snarare att vi här har att göra med en rad konstnärliga strategier som i värsta fall förvandlats till fars om det inte vore för viljan att verkligen berätta något viktigt: för Malmö, för världen.
Det Animatograph gör, det vill säga uppfinner ett potentiellt nytt betraktarsubjekt, står i skarp kontrast till presentationen av Schlingensiefs övriga verk. Det är helt enkelt omöjligt att utveckla en förståelse för deras individuella komplexitet i denna dokumentära form, och fokus hamnar i stället på en platt bild av konstnärsgeniet. Frågan är om det finns curatoriska motiv till den spänning som uppstår mellan en processesbaserad «levande» utställning som verkligen vill göra något här och nu, och det faktum att utställningen samtidigt monumentaliserar konstnären Schlingensief?
Eller har denna dubbelhet något att göra med att utställningen presenteras som ett samarbete mellan Goethe-Institut och Malmö Konsthall? Att Goethe-Institut vill lyfta fram Schlingensief som geni kanske inte så konstigt. Han var sannolikt den sista stora tyska konstnären som verkligen påverkade synen på det tyska 1900-talet och är världsberömd i Tyskland. Han gjorde inte bara filmer om seklets stora brytpunkter, han förnyade också Wagnerreceptionen med flera omtalade uppsättningar på den tyskspråkiga scenkonstens mest laddade plats: Bayreuth. Och det var också där, i sin uppsättning av Parsifal 2004, som han först utvecklade den runda snurrande scenen.
Som både konstnär, regissör och intellektuell enfant terrible var Schlingensief ständigt uppmärksammad i tyskspråkig media, där han också ofta verkade konstnärligt. När Jörg Haider och hans frihetsparti kom in i Österrikes regering 2010 skapade Schlingensief tv-serien Ausländer raus! Schlingensiefs Container. Med förebild i Big Brother röstades immigranter boendes i containrar ut ur landet. Verket hade en rad undertitlar som Please Love Austria—First European Coalition Week och Foreigners Out—Artists against Human Rights. Detta är bara ett av många exempel på hur Schlingensief likt en samtida variant av både Beuys och Brecht skapat kontroverser långt utanför konstvärlden. Ibland genom att sudda ut gränsen mellan konst och liv, ibland genom att skapa en konst som snarare är en politisk handling än en representation av ett tillstånd.
När jag besökte utställningen en vecka efter öppningen fanns det inga tecken på att något liknande kommer att hända i Malmö, stämningen var snarare tillbakablickande och distanserad. Om detta ska ske i det «levande laboratoriets» form så hänger det mycket på vad utställningens temporära interventioner kommer att inbegripa. En tungt ansvar vilar med andra ord på Tania Bruguera, The Errorist, Jeuno JE Kim, Eva Einhorn, Trinh T. Minh-ha och Saskia Sassen. Trots att jag inte förstår vad det innebär att deras bidrag kommer att bestå i «försök att väcka debatt om sådana ämnen som utarbetandet av en framtid för kosmopolitismen, rädslans förmåga att skapa bilder och omforma mediernas och samhällets mekanismer, samt den tidlösa debatten om förbindelsen mellan konst och politik» så är jag säker på en sak. Utställningens hopp står till dem!