Vad är egentligen internet? Frågan upptar många i den yngre generationen. Om konstnärer som Kate Cooper, Rachel Rose och Sidsel Meineche Hansen utforskar det affektiva arbetet bakom den bildproduktion som sker på nätet, så angriper den amerikanska konstnären Evan Roth frågan på ett både mer poetiskt och konkret sätt. I Internet Landscapes Project som presenteras i utställningen Kites & Websites på Galleri Belenius/ Nordenhake i Stockholm, har Roth rent fysiskt gett sig ut för att söka efter internet.
Med en infraröd kamera, och en egenbyggd ljudutrustning som plockar upp omgivningens ljud och konstnärens hjärtfrekvenser, har Roth besökt de platser där det är möjligt att se spår av de gigantiska fiberoptiska kablar som löper mellan länder och kontinenter. Några av de platser där dessa kablar är synliga är engelska kusten, Djurgården i Stockholm och stränder i Nya Zeeland och Frankrike. Resultatet är cirka fem till tio minuter långa digitala filmer av dessa platser: bergiga landskap, vattenbryn och öde stränder. De flesta är inramade av en stormig himmel, och med ett ljud som låter som en blandning av blåsande vind, vatten som slår och kroppens egna ljud.
På Belenius/Nordenhake visas dessa digitala landskapsmålningar på tre större bildskärmar, samt på fyra små mobilstorleksformade skärmar som konstnären har byggt själv. Verket http://s36.787854e174.775050.co.nz/ visas på en skärm som hänger på en konstruktion liknande sådana som används till varningsskyltar i skärgården. Varje digital målning går också att se i datorns webbläsare genom adressen som utgör verkets titel. I utställningen finns också fem hexagon-formade drakar med stillbilder från filmerna. Även om drakarna kanske ska representera den frihet som Roth söker i ett internet fritt från ägande, och den frihet som kan upplevas i öppna landskap, så känns de en smula överflödiga bland de andra verken.
Styrkan i Roths «filmmålningar» är att det sökande tillstånd som konstnären tycks ha försatt sig i överförs till mig som åskådare. Den infraröda färgen och det suggestiva, nästan ångestfyllda ljudet, gör landskapsbilderna intensiva och svåra att värja sig mot. Det är inte förrän jag stått framför bilden stund som jag kan se de fysiska spåren av internet: en tjock svart kabel som vågorna slår emot, en skylt med varningstecknet för kablar nära ett träd. Därför funkar också verken bäst på datorskärmen eftersom de där avbryter mina vanor, och beteendet att öppna och stänga olika chattar, nedladdningar och fönster om vartannat.
Trots att Roths konst är ett sökande efter de materiella och fysiska aspekterna av internet, så handlar det samtidigt om ett mer inåtvänt utforskande. Om han var verkligt intresserad av den fysiska infrastrukturen för internet hade det kanske varit mer effektivt att besöka fabrikerna som tillverkar kablarna, eller som Sidsel Meineche Hansen undersöka de ekonomiska aspekterna av pornografiska bilder i online-spel. Att projektet handlar mer om Roths eget sökande än ett kritiskt letande efter internets ekonomiska, juridiska och materiella aspekter, placerar honom i en tradition av manliga konstnärer som söker efter sig själva genom sin konst och i naturen.
Projektets karaktär speglas i hur det ställs ut: så snyggt och omärkbart att en riskerar att snarare vilja titta ut genom galleriets höga fönster än på verken i rummet. Men att utställningen har en romantisk dimension gör den inte sämre än post-internetkonst med ett mer explicit politiskt perspektiv. Internet reproducerar förvisso både kapital och kontroll, men det är också ett fönster mot vilket vi projicerar våra drömmar och begär: genom kärleksmejl, selfies, gilla-klick och chattsamtal. Att Roth ställer detta mot en tradition som söker verkligheten bortom förnuftet och vardagen, fördjupar bilden av internet som en plats för vår tids stormiga känslor och ouppfyllda drömmar.