Faith Ringgolds retrospektiv på Bildmuseet i Umeå beskrivs som hennes första större institutionsutställning Europa, och mig veterligen är det också hennes första soloutställning i Norden. Utställningen är från början producerad av Serpentine Galleries i London och gör ett försök att täcka in en ett halvt sekel av en karriär som inleddes i New York på 1950-talet.
De senaste åren har en debatt och omprövning av svarta konstnärskap påbörjats inom konstvärlden. I och med sommarens rasistiska mord, massprotester och Black Lives Matter-rörelsen har dessa frågor ytterligare aktualiserats. Institutioner och gallerier har nästan tävlat med varandra i att snabbt komma med mångfaldsplaner, förändrade inköpsstrategier och symboliska handlingar som när The British Museum i somras flyttade grundaren sir Hans Sloanes byst på grund av hans inblandning i slavhandeln. Att detta infaller parallellt som ett förnyat intresse för svarta konstnärskap har lett till spekuleringskrig och nya toppnoteringar för konstnärer som Kerry James Marshall, Basquiat och Barkley L. Hendricks kan få en att ifrågasätta hur genuint detta intresse för svarta konstnärers villkor egentligen är, bortkopplat aktörernas ekonomiska intressen eller rädsla för offentlig backlash.
Det förstås är positivt att många undervärderade konstnärskap, som exempelvis Sam Gilliam och Romare Bearden, åter uppmärksammas, men ändå lämnar hyllningarna ibland en bitter eftersmak. Man kan ifrågasätta både värdigheten och rimligheten i att Frank Bowling först vid 85-års ålder tillägnades ett retrospektiv i Storbritannien (Tate Britain 2019). Och när detta sker blir det tydligt att den styvmoderliga behandlingen inte är ett avklarat kapitel – något som påpekades av Turner Prize-vinnaren Oscar Murillo när han uppmärksammade Tate Britains tlöjeväckande insats i att rätta till en redan pinsam situation.
Jag har en liknande invändning här. Dels saknar jag en mer omfattande kontextualisering och intellektualisering av Ringgold. Jag längtar efter en djupare förankring av hennes gärning, för det är ingen dussinkonstnär vi här har att göra med, utan en pionjär. Det känns helt enkelt lite too little, too late. Den svenska beröringsskräcken för allt som har med någon form av intellektuell diskussion om rasism att göra lyser igenom i verksbeskrivningarna. Medan den engelska texten är klar och ren, beskrivs svarta människor i den svenska texten ibland som «färgade» utan eftertanke, medan Ringgolds aktivism pacificeras på sina håll till en fråga om «fördomar». När Black Lives Matter-protester pågår över hela USA och får människor globalt att överge karantänen för att demonstrera mot den antisvarta rasismen, när USA kidnappar demonstranter och bemöter protesterna med militärt våld i ett land som verkar närma sig fritt fall, känns det bara för mesigt att museets utställningsfolder konstaterar: «I ett samhälle där fördomar och förutfattade meningar gentemot andra människor lever kvar är Faith Ringgolds verk ständigt aktuella». Att läsa det bredvid Ringgolds enorma lapptäcksmålning American Collection #1: We Came to America (1997) där förslavade afrikaner drunknar och skriker ut i förtvivlan, där ett slavskepp syns brinna i horisonten, får det att vrida sig i magen. Inte var det väl «förutfattade meningar» som gjorde ungefär 15 miljoner afrikaner till offer för den transatlantiska slavhandel som grundlade den moderna kapitalismen?
Vad Faith Ringgold visar är att rasism handlar om något helt annat än enkla mellanmänskliga fördomar. I ett verk som United States of Attica (1971–72) låter hon med sin återkommande tuschpenna avrättningar, lynchningar, upplopp och tvångsförflyttningar utgöra kartografin. Och i målningen American People #19: US Postage Commemorating the Advent of Black Power (1967), där de svarta ansiktena motsvarande 10 % av befolkningen bryter av mot de vita ansiktena, bildar de vita linjerna ordet «White Power» i kontrast mot de svarta som bildar «Black Power». Ringgold vänder sig inte här mot enskilda fördomsfulla individer, utan gestaltar hur hela samhället är uppbyggt: ett rasistiskt system som bygger på vit överhöghet.
Ringgold var även en av organisatörerna bakom utställningen The Peoples Flag Show i New York 1970, och hon återkommer till den amerikanska flaggan på flera ställen. Jag tänker både på hennes affischverk från den utställningen, liksom det stora lapptäcket The American Collection #6: The Flag is Bleeding#2 (1997). Blödande, ibland upphackad, framstår den amerikanska flaggan som den ultimata symbolen för nationens hyckleri: en frihet byggd på slaveri.
I konstnärskapet framträder svartheten som en förutsättning för USA, för vitheten, för friheten – på ett liknande sätt som den också användes och blev en förutsättning för modernismen. Ringgold återger hela tiden detta, men inte passivt, tvärtom. Hon infogar till exempel sig själv bland den västerländska konsthistoriens giganter, hon ger alternativ, visar öppningar – enkelt skulle man kunna säga att hennes konst talar tillbaka.
Det är här jag saknar en djupare diskussion om hur hon hela tiden både aktivt använde sig av och förhöll sig till, vände sig mot och problematiserade europeisk konstkanon – och den svarta kvinnans plats i den. Hennes konst är full av referenser – Turners brinnande skepp, Picassos Guernica, all den vurm som modernisterna hade för afrikansk «primitivism» som blev avgörande för deras uttryck. Men många konstnärer återfinns också bokstavligen i hennes ouvre, när hon infogar dem i sina verk, vi hittar exempelvis Matisse och Van Gogh avporträtterade i flera av hennes alster. I den engelska utställningskatalogen finns en generös text skriven av Ringgolds dotter och ibland samarbetspartner, författaren Michele Wallace, som diskuterar Paris och verksserien The French Collection betydelse i hennes konstnärskap, men det förstärker bara saknaden efter dessa verk som inte visas i Umeå.
I den stora utställningssalen delar ett X av rummet, samma X som återfinns i Ringgolds frimärkes-målning. Verken är sorterade efter material och delvis motiv. För att ge en mer komplett bild av konstnärskapet kunde hennes mjuka skulpturer också ha visats, men det är glädjande är att hennes Tankas-målningar, inspirerade av traditionellt tibetanskt måleri, finns med. De kan läsas som ett slags upptakt till de lapptäcken som skulle bli hennes signum, och som också är utställningens största behållning. I dess verk förenas Ringgolds berättande bildspråk med ett hantverk som hon ärvt av sin mamma, som i sin tur ärvt det på mödernet, och som innehar en viktig plats i den afrikanamerikanska kulturen.
I lapptäcket Who’s Afraid of Aunt Jemima (1983) förvandlas Jemima från rasistisk mammy-karikatyr till en verklig människa. Genom att inkludera hennes släktträd och familjehistoria, gör verket Jemima mänsklig – just det som rasismen fråntagit svarta personer. Hos Ringgold sätts svarta kvinnor i centrum – och kanske är det en av de mest drabbade aspekterna av konstnärskapet: att hon lyckas göra den svarta kvinnan till huvudperson. Det är hennes livshistoria som berättas, det är hon som för kampen vidare – i allt ifrån omvårdnad till aktivistisk kamp; det är hon som friar förslavade, det är Angela Davis som ska frisläppas. I Ringgolds lapptäcken är form och ämne sammansmält. Svartheten kontrasteras här i sina ytterlägen: hopplösheten och lidandet ställs mot styrkan, egenvärdet, hoppet – den mänsklighet vi ofta förnekas. Trots mina invändningar så är detta en storslagen utställning: drabbande, till lika delar dystopiskt nu som utopiska luckor. I en uppmärksammad opinionsartikel om Black Lives Matter i tidningen Flamman skrev poeten och kritikern Judith Kiros nyligen «vi ska älska vår överlevnad». Det är som att Ringgolds konstnärskap är formulerad utifrån den till synes enkla, men ändå så svåra, övertygelsen.