Bilden av det förgångna hotar att försvinna med varje samtid som vägrar att känna igen sig i den, hävdade en gång Walter Benjamin. Han uppmanade oss att tända hoppets gnista i det förgångna, omfamna dess spöken som oupphörligen hemsöker nuet och skapa ett undantagstillstånd, för inte ens de döda kommer att gå säkra om fienden segrar. Till sin hjälp tog han Paul Klees bild av historiens ängel, som vill stanna upp, men en storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, medan han vänder sitt anlete mot ruinhögarna bakom honom. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.
Lisa Rosendahls tvådelade biennal får mig att tänka på Benjamins historieängel. Efter förra upplagans mer poetiska och filosofiska ingång, vill årets utställning reflektera över Göteborgs relation till den koloniala slavhandeln. De berättelser som kommer fram och påverkar vår förståelse både av det förflutna och våra drömmar om framtiden blir en indirekt reaktualisering av historieängelns dilemma. Biennalens titel, The Ghost Ship and The Sea Change, fångar denna antagonistiska kamp mellan det förflutna och framtiden. Hur får man syn på historiens ruiner? Hur stannar man upp i framåtskridandet? Och sist men inte minst – hur får man historiens ängel att vrida sitt huvud mot framtiden?
Biennalen visas på Röda Sten, Göteborgs konsthall samt ytterligare ett par institutioner och offentliga platser i Göteborg: på Franska Tomten, den del av hamnen som Sverige i slutet av 1700-talet bytte mot det koloniala styret över ön Saint Barthélemy, och som fungerar som biennalens konceptuella utgångspunkt. Runtom i staden finns dessutom flera starka ljudverk som HAMNs (Nasim Aghili & Malin Holgersson) chockerande berättelser om nazistiskt våld i Göteborg, Lisa Torells sci-fi-politiska rêverie om den framtid vi håller på att skapa här och nu, Meira Ahmemulics hjärtskärande historia om en far som aldrig fann ett riktigt hem i det nya landet och Pia Sandströms polyfoniska berättelser om Göteborgs underjordiska skogar och möjligheter till pånyttfödelser. Här finns en stark vilja att nå ut, beröra, men hur kan konsten nå dem som verkligen behöver den?
Trots min övertygelse att det moderna konstbegreppet är en rasistisk uppfinning som bygger på exkluderingar, så har jag de senaste åren försökt närma mig samtidskonsten via andra raster än hudfärg, ras och etnicitet. Jag var länge övertygad om att rasismen föddes ur ekonomisk misär, men insåg sedan att rikedomar och en sofistikerad kultur inte hindrade grekerna under antiken att vara främlingsfientliga mot «barbarerna».
Som skolad i fransk psykoanalys så anser jag att begärets ursprung determinerar våra rädslor och begär inför den andrelångt innan ett subjekt hört talas om varken Marx eller Freud. Psykets blinda fläckar kan inga diskurser eller representationsfrågor komma åt, och människan är betydligt mer komplex än vad de flesta identitetssökande diskurser vill låtsas om. Den andre inom oss är oändligt mycket svårare att få grepp om, än den yttre andre, som hemsöker monokulturernas bastioner. Jag blir därför riktigt glad av Fatima Moallims verk på Göteborgs Konsthall som består av ett passfoto på konstnären själv inramat i en passepartout med undertexten Untitled (I claim my right to be complex) (2021). I verkbeskrivningen står det: «Verket insisterar på rättigheten att inte bli sedd som en representant för förenklade kategorier som kön, klass, hudfärg eller härkomst». Det var länge sen jag såg ett så enkelt och slagkraftigt verk med en så tjusig dialektik mellan yta och djup. Id-handlingen, uppfunnet av tyska nationalister på 1800-talet, inverteras här till att paradoxalt nog innebära en befrielse från identitetstvånget.
Men denna heroiska hållning fungerar bara som ett undantagstillstånd. Ibland måste man titta på vilka kroppar som har fått lov att inta konstrummen. I konsthallens stora sal visas Salad Hilowles spektakulära videoinstallation Vanus labor(2021): ett par hypnotiskt vackra scener med en svart, operasjungande kvinna varvas med bilder på svarta människor som vandrar omkring i en nyklassicistisk museisal och en målning av 1600-talsmålaren David Klöcker Ehrenstrahl från vilken Hilowle har lånat verkets titel. Målningen föreställer ett svart barn som tvättas av ett par vita barn, och titeln, «fåfäng möda», skulle kunna syfta på fåfängligheten i barnens vilja att tvätta bort det svarta. Men målningen skulle även kunna tolkas som ett kärleksfullt omhändertagande av den svarta kroppen, och titeln på det fruktlösa i att reducera målningen till bara en tolkning.
På väggen hänger tondoformade gipstavlor föreställande svarta män. Gipsavgjutningen har gjort dem vita, vilket får mig att tänka på hur Frantz Fanon i Svart hud, vita masker ondgjorde sig över hur den koloniserade anammar kolonialmaktens kulturer. Är även Hilowles verk en berättelse om svart hud som söker vita masker? Kanske, om man tittar på de svarta människorna som rör sig i de nyklassicistiska konstrummen. Det ser nästan otänkbart ut i ett så segregerat land som Sverige. Men kanske skildrar verket en framtid då en nyklassicistisk konstsal kommer betraktas som ett dokument över ett barbari bland andra, och mot ett konstrum där svarta människor inte längre är ett undantag?
På så vis lyckas Hilowle ta sig ut ur den manikeistiska herre-slavdialektiken som varit så typisk hos konstnärer i en äldre generation, som Fred Wilson eller Yinka Shonibare, genom att skapa ett tankerum som omförhandlar både historien, nutiden och framtiden, även om tonvikten fortfarande ligger vid historien. Det sistnämnda gäller även Conny Karlsson Lundgrens poetiska film om en underjordisk gay-community från 1970-talet som visas i salen bredvid. Filmen är ett dokument över en utopisk tid som flytt, om en grupp homosexuella män som dragit sig undan världen likt ett Dekameronskt sällskap för att leva så fritt som möjligt på en fransk lantgård. Detta djupt nostalgiska och ömsinta men också optimistiska verk, för oss tillbaka till platsen, såväl den fysiska som psykiska nakenheten, och varvar bilder av dåtid och nutid. Var finns dessa undantagsplatser idag och vad hände egentligen med den sexuella revolutionen?
Ett verk som har ett revolutionärt drag i sig, om än inte på ett uppenbart sätt, är Lisa Tans Little Petra (2021), en fåtölj i gräddfärgad fårskinnsklädsel, med en tillhörande broschyr. Texten berättar om hur konstnären en dag på ett varuhus i Stockholm satte sig ner i denna dyrbara stol som hon hade begärt väldigt länge, för att plötsligt höra hur en kvinna säger till en annan person i telefon «Jag står inte ut med dagens samhälle. Och nu tror den här japanskan, koreanskan eller kinesiskan eller vad hon nu är att det är fritt fram att sätta sig var hon vill». Tan beskriver i sin djupt drabbande text hur denna rasistiska incident biter sig fast i henne, och drar bland annat kopplingar till hur Adrian Piper en dag fick nog med att konfrontera vardagsrasister och tillverkade ett visitkort där hon tillrättavisar personer med en mycket hövlig men tankeväckande text. På ett liknande sätt möter Tan den andre med samma finess som stolens komfortabla mjukhet.
Samma finess återfinns i Oscar Laras verk Within Heritage Movements (213–2021), som tillsammans med en videoföreläsning av Ariela Aisha Azoulay, utgör biennalens bidrag till den permanenta samlingen på Världskulturmuseet. Lara har låtit kopiera ett par peruanska textilier från en 2000 år gammal ökengrav så att museets original kunde återföras till Lima. Den etnografiska samlingens beroende av kolonialismen, men också de-kolonialiseringens mödosamma efterarbete, fångas bland annat i ett meditativt videoverk om de svenska textilarbetarna. I likhet med många andra platser utanför huvudutställningarna är denna utställningsdel mer dämpad och reflekterande.
På Röda Sten får biennalens spöklika skeppstematik sitt bokstavliga förverkligande i en utställningsarkitektur gjord av Kooperative für Darstellungspolitik i form av ett dekonstruerat skeppsskrov som får den stora salen att framstå som ett gigantiskt skeppsvarv i vardande. På väggarna visas ett stort antal videoverk föreställande både ideologiska skeppsbrott (Tabita Rezaire), högfungerande och dysfunktionella lastfartyg (Benjamin Gerdes) och kafkalika rättshaverier och sökande efter lagar och mening (Marysia Lewandoswska). En av höjdpunkterna är Hira Nabis måleriska videoinstallation All That Perishes at the Edge of Land (2019) som visar ett lastfartyg som kommit till den dimmiga skeppsbrytargården Gadani i Pakistan för att skrotas. Vi får följa de lågavlönade arbetarna, deras mödor och glädje, men också skeppet själv som reflekterar över sina resor i en sorts magisk realistisk sorgesång över ruinernas sublima terror och undergångens möjligheter.
Det verk som lyser allra starkast, som lyckas peka både bakåt och framåt, men kanske allra mest framåt mot en möjlig försoning, är Alberta Whittles RESET (2020) i det ena hörnet av den stora salen på Röda sten: en sensuell, rytmisk film som visar en gudomligt vacker svart kvinna som rör sig likt ett solur i ett vitt hus, iklädd vita byxor och en virkad medaljongliknande topp. Om anklarna har hon lindat ett par vita rep med snäckskal. En röst säger: «I’m trying to learn how to heal. Take a big breath. Think of your heart. Send love to that heart». Bilder på blommor, exotiska frukt och flygplansbilder över molnhav varvas med scener ur Blacklivesmatter-manifestationer och polisvåld. Kvinnan rullar en liten gul boll längs sin kropp och in och ut ur munnen, likt en jätte som leker med ett jordklot, ett kvinnligt Atlas som gör jorden uthärdlig igen. Reset. Allt kan börjas om. Allt är möjligt.
Samma positiva magkänsla får jag av Comforting the Machine på utställningsplatsen 3:e våningen, ett av biennalens sidoarrangemang. Det är mycket glädje och livsbejakning i luften både på vernissagen och i de vällustiga och absurdistiska verken av konstnärer från regionen, som Trinidad Carillo och Kasra Seyed Alikhanis. Glädje och humor är annars så gott som obefintliga på årets upplaga av Gibca – liksom akut rädsla, ambivalenta begär och starka kroppsliga känsloutgjutningar. Inte heller framtidstanken känns tillräckligt bearbetad. Biennalens distanserade intellektualism och fokus på den koloniala historien kan upplevas som ett sätt att kringgå de komplexa och obehagliga samhällsförändringarna vi står inför idag. Men Lisa Rosendahl har trots en viss förutsägbarhet lyckats skapa en biennal rik på starka historier som blickar både framåt och bakåt och en helhetskänsla som andas både försoning, tillit och samhörighet. Kan historiens ängel vrida sitt huvud mot framtiden? Kan vi? För att lyckas måste vi nog som en av huvudfigurerna i Seyed Alikhanis film säger: «ha ögonen i nacken».
