Den mest imponerande tagningen i Manon de Boers film Think About Wood, Think About Metal (2011), det centrala verket i den belgiska konstnärens utställning med samma namn på Index i Stockholm, är en tio minuter lång panorering som långsamt och metodiskt registrerar Berlins stadslandskap från en relativt högt belägen punkt i centrum av staden, gissningsvis en bro nära Hauptbahnhof. Det är en sommardag och kameran, som roterar nästan ett helt varv kring sin egen axel, börjar högt och filmar först den blå, molnlösa himlen samt trädtoppar, lyftkranar och olika stolpar, för att sedan sakta röra sig nedåt över hustak och fasader, förbi riksdagsbyggnaden och Unter den Linden, ned över marken och mot vattnet nedanför bron, innan den till sist riktas upp igen och stannar vid tågstationens stora glasstruktur. Det är en komplex tagning, som vid en första anblick framstår som topologiskt motsägelsefull, osammanhängande. Detta beror inte bara på det skickliga kameraarbetet och spelet mellan djupfokus och närbild, utan också på panoreringens enkla radikalitet: inga klipp, endast tio minuters kontinuerlig, mycket långsam rörelse. Att följa en sådan tagning kräver arbete och koncentration.
Därmed ställs vi omedelbart inför en väsentlig aspekt hos de Boers verk. Till skillnad från traditionell, kommersiell spelfilm, som syftar till att underhålla oss, det vill säga ockupera vår uppmärksamhet och få oss att glömma tidens gång, så konfronteras vi i flera av de Boers filmer direkt med varaktigheten som sådan: vi upplever tiden och vår egen närvaro i den. Man skulle kunna säga att tiden här paradoxalt nog blir skulptural: filmen gör oss medvetna om vår fysiska och kroppsliga och därmed tidsliga existens i rummet.
Think About Wood, Think About Metal är inte en stumfilm. Parallellt med panoreringen över Berlins stadslandskap hör vi den amerikanska slagverkaren Robyn Schulkowsky berätta om sin tid som student på en musikhögskola i Köln under 70-talet. Hennes anekdoter handlar i första hand om hennes möte med denna nya miljö, där en rad av den «samtida musikens» stora namn – från John Cage till Stockhausen – sammanstrålade under denna period, samt om hur detta möte kom att prägla hennes fortsatta tillvaro och hennes inställning till musiken. I filmen får vi aldrig se Schulkowsky berätta sin historia: vi ser hennes händer spela på ett metallobjekt, vi ser hennes ansikte skymta förbi, men separationen mellan hennes kropp och hennes röst är definitiv. Istället visar filmen interiörer från Schulkowskys studio i Umbrien i Italien, med närgående tagningar av de olika instrument och föremål hon använder i sitt arbete, samt bilder från Köln och Berlin, där hon bor idag.
Think About Wood, Think About Metal är den avslutande delen i en trilogi filmer som är baserade på intervjuer med kvinnor som – så skulle man eventuellt kunna sammanfatta det – har transformerats i konfrontationen med nya städer och miljöer. I Sylvia Kristel – Paris (2003) berättar Kristel – mest känd som huvudrollsinnehaverskan i mjukporrfilmen Emmanuelle (1974)– om sitt avgörande första möte med den franska storstaden och om de olika perioderna i sitt liv hon tillbringat där.
I Resonating Surfaces (2005), den formellt mest utmanande och kanske bästa av de tre filmerna, berättar den brasilianska psykoanalytikern och Deleuze och Guattari-studenten Suely Rolnik om den händelse som fick henne att lämna Paris, dit hon sökt sin tillflykt från militärdiktaturens Brasilien, för att istället återvända till São Paolo.
Man kan konstatera att de Boer med denna trilogi tydligt skriver in sig i en europeisk filmtradition. Flera av de grepp som återkommer i filmerna kan spåras direkt till tongivande regissörer från den andra nya vågen-generation: Chantal Akermans långa, monotona och ofta händelsefattiga tagningar, Marguerite Duras konsekventa separation mellan kroppar och röster, Danièle Huillet och Jean-Marie Straubs övertygelse om kamerans plikt inför verklighetens kännetecken på en viss plats. Ville man sammanfatta detta skulle man kanske kunna säga att de Boer placerar sig i en släktlinje av filmare som förblir trogna ett klassiskt realistiskt ideal, samtidigt som de ägnar sig åt relativt långtgående experiment med kamerateknologins och montagets möjligheter.
En av kvaliteterna i de Boers verk finns i att hon lyckas ympa detta realistiska arv på i första hand musikhistoriska rötter. För en filmteoretiker som Siegfried Kracauer finns filmens själva väsen i dess förmåga att avbilda verkligheten i dess överväldigande detaljrikedom på ett sätt som ständigt riskerar att spränga berättelsens ramverk. En bra film är en film som inte uteslutande implementerar en viss intrig, utan tvärtom förblir öppen och kan representera verklighetens objekt i deras «suggestiva obestämdhet». Parallellen med den moderna eller postmoderna musik för vilken tystnaden blir en ny möjlighet är här uppenbar: en komposition som Cages klassiska 4’33” (1952) vill inte kontrollera tiden med rytmer och melodier, utan tvärtom öppna den mot den omgivande verklighetens läten, i deras suggestiva obestämdhet. Denna parallell mellan filmens tid och musikens tid är det uttryckliga ämnet för Manon de Boers film Two Times 4’33” (2008), men den är även grundläggande för Think About Wood, Think About Metal.
För övrigt är detta det enda man skulle kunna invända mot utställningen på Index: att Two Times 4’33” varken visas i utställningsrummet (det enda verket som är närvarande utöver Think About Wood, Think About Metal är det korta tidsporträttet Laurien, 1996–2007) eller är inkluderad i filmprogrammet (som däremot inbegriper Sylvia Kristel – Paris och Resonating Surfaces). Men detta är en minimal anmärkning mot en utställning som på ett stramt men effektivt sätt presenterar Manon de Boers projekt: att öppna tiden, göra den till platsen – och det är oundvikligt att metaforiken här blir motsägelsefull – för nya klanger, bilder och tillblivelser.
