Hasselbladsstiftelsens internationella pris i fotografi 2016 går till den kanadensiske konstnären Stan Douglas. Prissumman är på 1 miljon kronor. Stan Douglas föddes i Vancouver 1960, där han bor och arbetar. Han har sedan tidigt 1980-tal utmärkt sig med kamerabaserat arbete i olika former, från installationer till storskaliga iscensatta fotografier och film. Ett av hans mest kända verk är filminstallationen Der Sandmann som visades på Documenta X 1997.
Den internationella juryn leddes av Roxana Marcoci, som är 1:e intendent för fotografi vid MoMA. Övriga medlemmar var Elvira Dyangani Ose, curator för Göteborgsbiennalen 2015 och universitetsadjunkt vid Goldsmiths i London; Florian Ebner, 1:e intendent för fotografi vid Museum Folkwang, Essen; Duncan Forbes, chef för Fotomuseum Winterthur; samt Clare Grafik som är utställningschef på The Photographers’ Gallery i London.
Utöver Douglas innovativa inställning till fotografiets och filmens olika format och hans omsorgsfulla reflektion över mediernas historia, så betonar juryn i sin motivering att «det centrala i hans arbete är ett starkt intresse och engagemang för sociala frågor om rasifiering, kön, identitet och postkolonial politik, samtidigt som han upprätthåller ett värdefullt, självkritiskt perspektiv på konstnärens roll i den samtida kulturen.»
På telefon från Vancouver säger Stan Douglas till Kunstkritikk att Hasselbladpriset är viktigt då det framhäver fotografiet som en avgränsad kategori av bildskapande.
– Det är särskilt viktigt idag när alla fotograferar med sina mobiltelefoner. Nyligen berättade någon för mig att fler fotografier togs förra året än i fotografins historia. Människor tar alltid samma bilder, i stället för att förstå möjligheterna med mediet, och försöka överskrida gränserna för vad som kan göras, och inte bara försöka lyda någons förväntningar av vad som utgör ett bra fotografi.
– Till viss del är det som om någon har bestämt hur ett fotografi ska se ut och det har programmerats in i mobiltelefonens kamera, istället för att bara ta apparaten och försöka ta reda på vad man kan göra som inte har gjorts. Det är vad fotografer kan göra.
Douglas betraktas som en del av Vancouverskolan, men skiljer sig från fotografer som Jeff Wall (som fick Hasselbladspriset 2002) och Rodney Graham i att han uppvisar ett tydligare intresse för plats och historia, samt ett djupare engagemang för filmhistoria och narrativa strukturer.
– Film och foto är väldigt skilda upplevelser, trots att tekniken är liknande. I ett foto existerar allting på samma gång, medan filmbilder alltid refererar bakåt till det man precis sett. För fotoserien Crowds and Riots (2008) började jag jobba på samma sätt som jag gör med filmproduktion, med samma team, teknik, och rutiner, mest för att det är en effektiv metod. Men i slutändan handlar det om verket och hur det upplevs, inte hur det har gjorts.
Stan Douglas aktuell med en utställning på Victoria Miro i London. Där visas hans filminstallation The Secret Agent baserad på Joseph Conrads roman på sex stora skärmar som omger besökaren. Samtidigt visas en serie stora fotografier där historiska stadsbilder av Vancouver bearbetats med 3D-teknik för att uppnå en extrem detaljrikedom och hyperrealistisk framställning, samtidigt som de är sammansatta konstruktioner.
– Jag kallar fortfarande verken för fotografier, även om det är gjorda med hjälp av ett program som används för specialeffekter i filmer. De försöker fortfarande efterlikna de optiska effekter som vi känner till från traditionellt foto och de använder samma visuella vokabulär. Den här nya tekniken är bara en förlängning av det fotografiska mediet, visst finns det massa ny potential, men det tillhör fortfarande samma familj.
Prisutdelningen äger rum i Göteborg den 17 oktober 2016. Dagen efter öppnar en utställning på Hasselblad Center.
– Jag kommer att visa verk från de senaste 9 åren som speglar olika aspekter av det fotografiska mediet, inklusive de som visas i London just nu. Utställningen kommer även innehålla en del nyproducerade verk.
Hasselbladpriset har delats ut sedan 1980 av Erna och Victor Hasselblads stiftelse. Priset historia reflekterar fotomediets utveckling från det klassiskt dokumentära hos tidiga pristagare som Ansel Adams och Henri Cartier-Bresson, till mer konceptuella fotobaserade praktiker som Cindy Shermans. På senare år har priset tilldelats konstnärer som Sophie Calle och Walid Raad, som använder sig av en rad olika medier, inklusive foto, i undersökningar kring identitet och det dokumentära.
