Jag minns en gymnasievän med svensk högskolexamen som sökte hundratals jobb utan att någonsin bli kallad till intervju. Tills hen bytte till ett svenskklingande namn och fick arbete kort därefter. Denna erfarenhet har jag fortsatt höra från andra kollegor och vänner i vuxen ålder. Det är inte endast i jobbsammanhang som personer med Andra namn utsätts på grund av att majoritetssamhället inte kan, eller anstränger sig för, att lära sig namnen. Att ständigt utsättas för felstavningar, fel uttal, försvenskade förkortningar eller till och med öknamn blir en påminnelse om att du inte tillhör, att du inte passar in här. Att du är främmande.
Eller, som konstnären Makda Embaie skriver i diktantologin Revolution poetry (2018), «säg mitt namn, säg mitt namn, säg mitt namn rätt».
Eller, som rappartisten Henok Achido säger i låten Älska mig väl (2019), «Jag har aldrig firat någon namnsdag här / Döp en fucking gata för mig».
Eller, som poeten Athena Farrokhzad skriver i diktboken Vitsvit (2013), «Min bror sa: Någon gång vill jag dö i ett land / där människor kan uttala mitt namn».
På Bonniers konsthall presenterar Jacqueline Hoàng Nguyễn verket Untitled/Entitled (2019), som utgår från intervjuer med kulturarbetare med migrationsbakgrund som har bytt till mer västklingande namn för att undvika diskriminering. Nguyễn talar om namnbyte som ett lån. Att låna ett annat namn för att kunna passa in i majoritetssamhället. Vad innebär det att låna? Ett lån är något som ska lämnas tillbaka, något som inte tillhör dig. Vad innebär det att låna en identitet genom namnbyte? Kanske att denna tagna identitet kan tas ifrån dig. För även om namnet är svenskt kan din kropp fortfarande signalera Annanhet. Ett lån kan även få till följd att bära skuld. Migrerade personer kan tampas med tacksamhetsskuld gentemot det svenska samhället eftersom du ständigt blir påmind om att du inte hör hemma här. Genom att beskriva namnbytet som ett lån belyser Nguyễn vad det innebär att behöva förhålla sig till den ofrihet som en tillägnad identitet innebär.
Untitled (Entitled) är en textbaserad installation, där intervjupersonernas namn, både det tagna och det ursprungliga, har tryckts med lentikulärtryck och ramas in av runda metallrör som monterats på hjul. Inramningen fungerar som ett stödsystem och för tankarna till sjukhusens något klumpiga men ändamålsenliga vårdmöblemang. Här ser vi namnen framträda i olika färger i en lek mellan synlighet och osynlighet. Precis som vykorten från barndomen där det fanns två olika bilder på en och samma sida, och en kunde skifta mellan bilderna. Det är ett skarpt och effektivt sätt att gestalta vad det innebär att byta namn, att det görs på bekostnad av något. Eftersom lentikulärtryck ger en 3D-effekt går det utifrån en viss synvinkel att uppfatta båda namnen samtidigt, vilket skapar en skuggeffekt av ena namnet. Det som för stunden är synligt innebär att något annat riskerar att osynliggöras.
Bokstäverna är förstorade och avklippta vilket gör att namnen blir svårlästa. Detta förstärks av att metallinramningen är i olika former, då det innebär att hela namnet inte får plats och blir ett sätt att tala om den fragmenterade erfarenhet som ett namnbyte kan innebära. Att inramningen är rörlig gör att den kan förstås som ett stödsystem, men på ett tveeggat sätt: den talar om ett stöd för personen med icke-svenskt namn, men kan också förstås som ett falskt stöd, ett stöd som främst gynnar majoritetssamhället. Denna dubbelhet lyfter fram de våldsamma assimileringsmekanismer som personer kan internalisera när de använder sig av strategier för att bli godkända – entitled.
Utställningen innehåller även ett ljudverk där vi får höra ord och fraser som är vanliga vid språkinlärning. Att ta upp hur språket används i en inlärningssituation fungerar här som en kommentar till hur det är att leva i samhälle där den Andre gör sig formbar för att «inkluderas» medan majoritetssamhället aldrig förväntas göra motsvarande ansträngning. Men också som ett sätt att lyfta fram en diskussion om språknormer. Den som inte behärskar det «rena» språkliga uttalet riskerar att utsättas för diskriminering. Och där en omdirigering av munnens muskler sker kan resultera i att tungan glömmer, eller omprogrammeras, till ett annat sätt att tala. Likt dialekter som försvinner när du flyttar till en ny plats. Till ljudverket har Nguyễn koreograferat en performance som framförs av dansarna Ama Kyei, Andrea Svensson, Mona Namér och Gülbeden Kulbay. Tillsammans med de ljudade fraserna förmedlar koreografin känslan av hur anpassningsbar den migrerade kroppen ska vara och fram skymtar en fråga: När kan den Andre få tillfälle att existera utan behöva förlora något?
Macarena Dusant är konstvetare och skribent. Driver nättidskriften Kultwatch, har skrivit konstnärsmonografin La jardinera – Valeria Montti Colque (Dokument press, 2017) och är aktuell med Handlingsplan för att motverka ett segregerat konstfält (red. Sebastian Dahlqvist, Macarena Dusant, Ulrika Flink, Konstfrämjandet Stockholm, 2020).
