Trädgården. Konst och natur under sex sekler på Nationalmuseum blev i somras skådeplats för ännu en missriktad klimataktion när en målning av Claude Monet smetades ner med röd färg, men för den som är mer intresserad av att se på tavlor än att kladda på dem så ger utställningen en instruktiv bild av de senaste 300 årens omfördelningspolitik. För om det var den bekymmerslösa blicken på en domesticerad natur som fick topplocket att gå för klimataktivisterna (?), så slogs jag själv av hur Trädgården ger oss en bild av den europeiska demokratins utveckling: från Pierre-Denis Martins hisnande panoramavy Vy över Château de Pontchartrain (ca. 1700), som inleder presentationen, till Bror Hjorths ikoniska Kafferepet (1940), som avslutar den.
Martins strikt anlagda 1700-talspark är förstås något helt annat än Hjorts ordinära svenska villaträdgård, men gemensamt för de båda målningarna är att de inte bara gestaltar ett motiv utan fångar en världsbild. Från det franska enväldets enorma koncentration av makt och pengar i egendomar som de Pontchartrain – och det symboliska uttrycket för denna makt i en park gestaltad av Louis XIVs trädgårdsarkitekt André Le Notre – till det svenska folkhemmets dröm om en egen täppa, som med Hjort kraftfulla formspråk får samma dignitet och värdighet som tidigare förunnats grevar och baroner. Bara två år innan Hjort gjorde sin målning hade semester blivit en lagstadgad rättighet för svenska arbetare (1938). Ledig tid skulle inte längre vara överklassens privilegium – och ledig tid är som bekant en förutsättning både för att anlägga en trädgård och gå på museum.
Poängen är alltså inte bara att utställningen visar den trädgårdskonst som enligt den franske filosofen Jacques Rancière var central för upplysningens «estetiska och politiska revolution», utan att den överhuvudtaget inte vore möjlig utan den omfördelning av resurser som låg bakom upprättandet av ett publikt museum. Det hela började 1792, då svenska staten tog över de kungliga samlingarna och inrättade ett av Europas första konstmuseer. Nationalmuseum som vi känner det idag fick sin form 1866, då den tyske arkitekten Friedrich August Stülers byggnad invigdes på Blasieholmen. Då överfördes också många av de planritningar och skisser som utgör kärnan i Trädgården till det nya museet, där allmänheten just nu kan beskåda dem.
Så länge det varar, vill säga, för ingen har väl missat den senaste tidens kulturpolitiska mediestorm, som tog sin början när Nationalmuseums förra chef Susanna Pettersson larmade om att museet kan bli tvunget att flytta eller rentav stänga, om det inte får ett tillskott på 40 miljoner. Därefter följde det ena kulturpolitiska debaclet efter det andra: Naturhistoriska Riksmuseet måste slå igen då taket håller på att rasa in; Kungliga Operan visar sig också vara med eller mindre fallfärdig; Filmhuset ligger i strid med Statens Fastighetsverk sedan man vägrat acceptera den femdubblade hyra som man plötsligt förväntades betala. Och som grädde på moset har det larmats om att Nationalmuseum inte längre har råd att visa sin främsta juvel, Rembrandts Batavernas Trohetsed (1661–1662), som man i praktiken hyr av Konstakademien till det facila priset 400 000 per år.
Hotet mot Nationalmuseum framstår med andra ord bara som den mest uppseendeväckande konsekvensen av en strukturell kris – ett slags snöbollseffekt efter decennier av nyliberala reformer som på kulturpolitikens område kodifierades i den borgerliga regeringens kulturproposition 2009, med dess starka betoning av «frihet» och «kreativa näringar».
Turligt nog kom tidigare under året en studie som går till problemets kärna, nämligen Kritik av konstens frihet: en motrapport av de tre Södertörnforskarna Gustav Strandberg, Kim West och Josefine Wikström (de sista två är medarbetare i Kunstkritikk). Om jag ska våga mig på att sammanfatta bokens vindlande resonemang, så pekar den bland annat på en fara där dagens kulturpolitik gör det möjligt att upphäva principen om armlängds avstånd eftersom den bygger på en idé om frihet som inte står i motsättning till att underordnas yttre krafter (tex. ekonomisk vinning), utan rentav kan se marknaden som den plats där friheten ska realisas.
Vilket väl är just det som nu händer i Norrköping, något som nyligen uppmärksammades av professorn och författaren Stefan Jonsson. Samma dag – och i samma tidning, Dagens Nyheter – som Susanna Petterson larmade om krisen på Nationalmuseum läste han lusen av Norrköpings kommunpolitiker, som har beslutat att säga upp kulturchefen och avskaffa hela Kultur- och fritidsförvaltningen. Dessa verksamheter inordnas istället under ett nytt «tillväxtkontor». «När modellen införs i januari 2024 behöver politikerna inte oroa sig för att hålla armlängds avstånd», menar Jonsson: «Då finns inte längre något att hålla avstånd till, eftersom kulturen upphör att existera som självständig sfär i kommunens organisation».
Föredömligt nog presenterar de tre författarna till Kritik av konstens frihet inte enbart en analys som verkligheten några månader senare skulle komma att illustrera, utan de föreslår också hur en bättre, mer robust, kulturpolitik skulle kunna byggas om den till intet förpliktigande idén om frihet ersattes med den om autonomi, eller konstnärligt självbestämmande. En sådan kulturpolitik skulle inte bara vara mindre ideologiskt tyngd, utan också ha bättre förutsättningar för att kunna slå vakt om den sfär där kulturarbetarna själva kan utöva sin frihet, om det nu är i de termerna de väljer att förstå sitt arbete. Varje yttre heteronomi eller beroendeförhållande skulle då bli ett problem som det vore kulturpolitikens uppgift att kontra. Ett alexanderhugg som både vänster och höger borde kunna enas om, vilket är exakt vad många har efterfrågat i debatten.
Någon kanske invänder att krisen på Nationalmuseum är mindre politiskt graverande än den i Norrköping, men i grunden finns samma krav om att kulturinstitutioner ska gynna «näringar» utanför dem själva, även då det begränsar deras möjlighet att bedriva en självständig verksamhet. På Nationalmuseum och flera andra statliga kulturinstitutioner urholkas driftsbudgeten av att Statens Fastighetsverk förväntas gå med vinst och därför höjer hyrorna, vilket blir ohållbart när anslagen inte ökar samma takt som priserna. Regeringen har lovat att tillsätta en utredning om hyresproblematiken, men det löser knappast den strukturella kris som Nationalmuseum ytterst representerar. Kritik av konstens frihet framhåller också att de största problemen med styrning av kultur finns ute i landet.
Nu efterfrågas att kulturarbetare borde bli bättre på att förklara sitt så kallade egenvärde, men kultur är väl likt all mänsklig verksamhet en fråga om produktion och distribution. Å ena sidan, en konst som fångar livet i hela dess rikedom och komplexitet. Å andra sidan, en politik som gör att resultatet kommer så många till del som möjligt. Kulturpolitik i modern mening tillkom för att motverka det historiska missförhållandet att konst endast angick ett fåtal, eftersom välståndet var (och är) ojämlikt fördelat. Norrköping har inte en symfoniorkester för «elitens» skull, som kverulanter tycks tro, utan just för att klassisk orkestermusik inte ska vara de rikas privilegium, på samma sätt som Nordens största konstsamling numera är i folkets, snarare än kungens, ägo. Gemensam välfärd och kultur, istället för privata alternativ som vanligt folk inte har råd med. Så har modellen sett ut.
Sverige gör sig just nu till åtlöje med sitt bildnings- och kulturförakt. Med den världsunika marknadsskolan går aktieägarnas vinstuttag före skolelevernas behov, med konsekvensen att skolresultaten faller som en sten. På samma sätt hotas nationella kulturinstitutioner när statliga myndigheter tvingas agera på hitte-på-marknader. Den som inte tror att dessa saker hänger samman får nog tänka igen. Även om Nationalmuseum kan «räddas» så är skadan redan skedd efter åratal av krisande ekonomi, färre utställningar, sämre tillgänglighet och sargat anseende. I bästa fall kan krisen leda till att fler inser att det finns en motsättning mellan demokratisk omfördelningspolitik och nyliberal krämarideologi, och att det vore bättre för samhället om det fanns politisk enighet kring den förra snarare än den senare. Alla borde i alla fall kunna enas om att dagens kulturpolitik inte är förnuftig, och borde ses över innan det är för sent.
