Gränsen mellan sommarutställningens tid och höstens säsongstart går i den finländska kronologin vid första veckan i september. Festivalstämningen som hör den finländska sommarkulturen till, tas då över av höstliga rutiner och en mer strukturerad kulturkonsumtion.
Ledande på konstfältet är de stora konstinstitutionerna i huvudstaden, som gör linjedragningar och styr riktningarna. Museet för nutidskonst Kiasma sparkade igång säsongen med tre verk av Tino Sehgal från det senaste decenniet. This is News (2003), Kiss (2007) och Yet Untitled (2013) visas runt om i museet under september månad. Höstens huvudevenemang är en «olydnadsskola» på museets femte våning av det finska konstlivets egna enfant terrible Jani Leinonen. Verket omvandlar inte bara rummen till en installation, utan gör även besökaren till en studerande av olydnad. Programmet kompletteras i oktober med en internationell grupputställning kring temat Dissensus. Konceptet utgår från Rancières tänkande kring oenigheter och sammanför verk av bland andra Kader Attia, Cristina Lucas, Tom Molloy och Mika Rottenberg.
Helsingfors stads konstmuseum slår mot slutet av september åter upp sina portar i Tennispalatset efter ett par år i diaspora runt om i staden. Museet profilerar sig nu som HAM – Helsinki Art Museum och öppnar de utvidgade lokalerna med landets första presentation av Ai Weiwei. Den omfattande utställningen är specialplanerad för museet och stora förhoppningar ställs på konstnärens ännu obekräftade personliga närvaro i staden. Därtill visas IC 98-duons nyaste verk, som även representerade Finland i Venedig, samt en historisk framställning av familjens Bäcksbackas donationssamling som länkas samman med ett av landets mest långvariga konstgallerier, Konstsalongen.
I väntan på sina nya lokaler, som öppnar om några år, fortsätter Amos Andersons konstmuseum att husera i hemmuseet bakom köpcentret Forum. Höstprogrammet betonar konstens melodramatiska sidor med dels grupputställningen Den heliga Teresias extas, curaterad av konstnärerna Sara Orava och Stiina Saaristo, och dels den litterärt knutna Helsinki Noir som tar med besökarna till 1930- och 40-talens Helsingfors.
Fotografiska museet på Kabelfabriken utgår i sin verksamhet från historiskt pedagogiska perspektiv och visar i höst den omfattande Pimiö, «mörkrummet», där den fotografiska processens utveckling genom tiderna står i centrum. Detta kompletteras med Secret Agent, ett feministiskt projekt av det brittiska kollektivet Hemera, och senare av Photography On av den schweizisk-danska duon PutPut.
Esbo moderna museum, EMMA, fortsätter visningar av stiftelsen Saastamoinens samlingar av samtida finländsk konst, parallellt med höstens storsatsning på spanska Carol Rama i samarbete med MACBA i Barcelona. Ambitionen att lyfta fram yngre inhemska konstnärer fortsätter med en presentation av installationsmålningar av Alma Heikkilä.
Den något mindre institutionen Helsingfors konsthall baserar sin verksamhet på offentlig finansiering och samarbete med konstnärsorganisationerna. De har börjat sin utställningssäsong med gediget modernistiskt måleri med verk av Jukka Mäkelä, vars konsekvens och drivkraft under närmare fem decennier är imponerande både estetiskt och arbetsmässigt. Hösten fortsätter med kollektiv diskursivitet av genrens mästarduo Tellervo Kalleinen och Oliver Kochta Kalleinen. De undersöker dagens finländska identitet genom att föra fram 101 statistiskt representativa individer och ge dem spelrum i ord och bild. Året avslutas med en klassisk årssalong för unga konstnärer, max 35 år, arrangerad enligt en 70-årig tradition av Finska konstnärsgillet.
De kommersiella galleriernas antal visar ingen tendens till ökning i den ekonomiska recessionens Finland. I huvudsak tre aktörer håller ställningarna. Galleri Anhava började starkt med Maija Luutonen och Olli Keränen ur den yngre generationen och fortsätter med svenska Jacob Dahlgren. Galleri Forsblom visade den numera Berlinbaserade Marianna Uutinens senaste arbeten i den draperade plasticitet som blivit hennes varumärke och kommer i höst att visa både designinriktade HC Berg och Harri Koskinen, liksom målare som Per Kirkeby, Linn Fernström och Peter Frie. Den yngre profilen hålls uppe av Helsinki Contemporary som har inlett säsongen med Hannaleena Heiska och fortsätter med målarna Rauha Mäkilä och Miikka Vaskola, med ett instick av Sanna Kannistos fotografiska dokufiktion.
Det av Svenska kulturfonden fullt finansierade Galleri Sinne startade med en utsökt måleri-installation av Päivikki Alaräihä och fortsätter med verk skapade under en residensvistelse av Malin Ahlsved. Under hösten visas även transnationella samarbetsprojekt av Kalle Hamm, Dzamil Kamanger och Tone Gellein, samt av Jenna Sutela och Lars Erik Holdhus.
De konstnärsdrivna utställningsplatsernas betydelse växer alltmer i fråga om variation, experimentlust och nyskapande även om konstnärerna själva dras med alla kostnader för sina presentationer. Det redan 20 år gamla Forum Box och tioåriga Huuto håller stadig nivå och bredd, medan de yngre SIC-, Sorbus- och Oksanenkatu 11-kollektiven laborerar med mer osäkra men spännande kort. Den relativt nyetablerade organisationen Checkpoint Helsinki börjar styra upp sitt program, och har stor potential att blir relevant såväl på festivalfältet som med mångdisciplinerade internationella projekt. Under hösten visas i olika former en helhet med titeln Remembering Silence av kuratorn Ahmed Al Nawas, med bland annat en feministisk filmfestival kallad Outlines, av kollektivet Silta.
Även om huvudstadsregionen dominerar den finländska konstvärlden dyker det alltid upp skäl att ge sig ut på landorten. Eija-Liisa Ahtilas verk visas i hennes födelsestads Tavastehus konstmuseum. Björneborgs konstmuseum har väl utbyggda internationella nätverk och tänjer ut sommarens produktion av Toygiants, en samling med genreöverskridande kritiskt fotografi om populärkulturens mångdimensionalitet. Nykomlingen på samtidskonstens fält är Serlachius konstmuseum i bruksorten Mänttä, som under hösten visar verk av Anselm Kiefer ur tysken Hans Grothes samlingar. Sara Hildéns konstmuseum i Tammerfors satsar på kvinnliga konstnärer ur samlingarna med verk av bland andra Chantal Joffe, Mariko Mori, Ellen Gallagher, Susanne Gottberg, Tuula Lehtinen, Elina Merenmies, Nina Roos, Mari Sunna och Marianne Uutinen.
Museerna i Åbo roterar under hösten utställningar som visats på olika håll tidigare. Åbo konstmuseum visar Moderna museets utställning med Nils Dardels verk, Wäinö Aaltonens museum visar den av Kiasma producerade presentationen av Ismo Kajanders konstnärskap och Aboe Vetus Ars Nova ställer ut «Årets unga konstnär» Ville Andersson, som premiärvisats under sommaren på Tammerfors konstmuseum.
Sammantaget är den finländska konsthöstens kalender välfylld. Ändå är det uppenbart att vi inte kan vänta oss några häpnadsväckande insatser på vare sig det konstnärliga eller curatoriella området. De nivåskillnader gällande resurser, medial synlighet och produktionsbudget som finns mellan museernas relativt säkra kort och de stretande konstnärsstyrda initiativen är enorma. I vilket mellanrum som de riktigt intressanta bidragen kan få liv och synlighet är svårt att säga. Det gäller att hålla sig alert och vänta på att bli överraskad.
