Om Jorge Luis Borges är den författare som konstnärer i samtidskonstens mittfåra har referat till flest gånger under de senaste 20 åren, så är Aby Warburg och hans Mnemosyne Atlas antagligen det konsthistoriska verk som fått flest «likes» sedan webben kopplade ett stadigt grepp om hur möjligheten att jämföra och sätta samman bilder från alla möjliga tider och platser kan förstås.
När jag fick veta att nya chefen för Index i Stockholm, Axel Wieder, skulle inleda sitt utställningsprogram med den holländska konstnären Willem de Rooij blev jag genast nyfiken. de Rooijs utställning Intolerance på Neue Nationalgalerie i Berlin 2010, är till dags dato det bästa försöket jag har sett av en konstnär att använda konstrummet till bedriva just en slags experimentell konsthistoria i Warburgs efterföljd. Intolerance blandade målningar av den holländska 1600-tals målaren Melchior d’Hondecoeter och hans förkärlek för fåglar, och särskilt då pelikaner, med fjärderförsedda objekt från 17- och 1800-talets Hawaii, utlånade från Etnografiska museet i Berlin. I form av ett rumsligt montage bildade verket en outsinlig och komplex reflektion över konstens plats och funktionen i den koloniala moderniteten.
Innan jag beger mig till Index upptäcker jag att utställningen nyligen har visats på Axel Wieders gamla institution Arnolfini i Bristol. På deras hemsida studerar jag installationsbilder av Index: Riots, Protest, Mourning and Commemoration (as represented in newspapers, January 2000–July 2002), som består av arton inramade «paneler» på vilka de Rooij har låtit disponera tidningsfotografier, vars instrumentella funktion ska vara att representera folk som gör uppror, protesterar, sörjer eller minns saker tillsammans. Genom att endast presentera varifrån bilderna är hämtade och vad de visar i en separat folder, uppmanas betraktaren till minst två saker. Dels att jämföra bilderna med varandra, dels att relatera dem till den kategorisering som indexeringen ger vid handen, samt att eventuellt upptäcka hur dessa bilder också kan generera nya index-enheter. Lika lite som detta är en konst som låter titeln eller ramarna utgöra konstens självklara gränssnitt, är det ett fotografiskt montage som bygger upp någon självklar motsättning mellan beskrivande text, bilderna och deras presentationsform och organisering.
Men just denna praktik erbjuds inte på hemsidans dokumentationsbilder av utställningen på Arnolfini. De utskurna fotografierna är helt enkelt för små för att synas. I den mån en institution och eller konstnär kan styra den fotografiska dokumentationen av ett verk på webben, så är detta ett exempel på hur installationsbilden instiftar en brist i relation till att verkligen vara på plats i galleriet. Denna brist lockar också fram den kanske mest uppenbara jämförelsepunkten: att bildgoogla orden «riots», «protest», «mourning» och «commemoration». Googles urval kommer därmed också att fungera som en gränssnitt till upplevelsen av verket i gallerirummet.
När jag väl kommer till Index renoverade och ombyggda utställningsrum är ändå det första som slår mig hur väl installationen överensstämmer med bilderna från Arnolfini. Istället för att närma mig någon av de 18 stramt inramade panelerna är det som om jag vill stanna på samma avstånd till bilderna som upprättades i dokumentationen på nätet. Till slut går jag fram till den imponerande blombuketten mitt i rummet som också känns igen från utställningen i Bristol. Dessa 95 blommor är inte en vernissagegåva, utan verket Bouquet V installerad i en cylinderformad glasvas på ett podium. Förutom att buketten är vacker och fungerar som en manifestation av hur olika arter vid ett och samma tillfälle kan blomma tillsammans, så resonerar det också med panelerna i Index: Riots, Protest, Mourning and Commemoration (as represented in newspapers, January 2000- July 2002). Men det finns ingen förteckning över de enskilda blommornas namn eller dess vanliga användningsområden och symbolik. Först framstår buketten som en hyllning till montagekonstens möjligheter. Men när jag väl börjar studera bilderna i Index… förvandlas blommornas symboliska funktion mer till en begravningsbukett för en evigt insomnad historisk sekvens strax efter sekelskiftet 2000. Att verket visades första gången i utställningen Populism, som producerades av numera begravda NIFCA 2005, och senare i utställningen September 11 på PS1 i New York 2011, manar till ytterligare jämförelser och frågor kring verkets eget index. Men när jag läser häftet med information om varifrån bilderna är hämtade och vad de sägs föreställa, så hittar jag inte ett spår av den händelse som markerar starten på «kriget mot terrorismen», den 11:e september 2001.
Det är alltså svårt att inte låta verkets utställningsbiografi bli ett bärande element i själva installationen. Vi talar här ändå om två sammanhang som har gjort konsten till plats för två djupt politiska problem. I Populism sattes verket i relation till frågan om folklig passion. Och i utställningen September 11 blev verket en del av reflektionen kring attackerna mot World Trade Center i New York. I ljuset av detta kan vi fråga oss hur vi ska förstå sammanhanget på Index i Stockholm. Det kan väl knappast röra sig om ett verk som först nu 13 år efter att det ramades in, får komma till sin rätt som en del av en turnerande separatutställning? Eller är det kanske drömmen om just ett befriat konstverk som blombuketten manifesterar?
Helt klart är i alla fall att betraktaren lämnas synnerligen ensam mellan det svarta häftet med listan över varifrån bilderna är hämtade, och panelernas kompositioner. För att kunna stanna en stund och vila i detta kritiska mellanrum krävs kanske ett uppdrag, eller i alla fall en tillit till att konstens väggar tillåter oss att inte bli vettskrämda av att inte förstå hur detta hänger samman. Och om inte det funkar, så kan vi i alla fall vända oss mot buketten. Den är ju skön. Ju.
