Välkommen till Deleuzes fabrik! Gilles Deleuzes seminarieföreläsningar från 1970- och 80-talen har tillslut börjat publiceras av Les Éditions de Minuit. I det första bandet, Sur la peinture (Om måleriet) från 1981, öppnas dörrarna till Deleuzes produktionsprocess: han frågar sig vad som är måleriets och målningens genes, drar ihop begrepp, målningar och konstnärers erfarenheter för att skapa en hittills i stort outforskad teori om måleriet.
Deleuze inleder ödmjukt. «Jag skulle vilja prata om måleri. Jag är inte säker på att filosofin har någonting alls att erbjuda måleriet.» Reservationen är inte ovidkommande. För till vem riktar sig en begreppsbildning om måleri? Till målare? Deleuze skulle säga att de är de absolut sista att behöva en teori om måleriet. Till kritiker och akademiker? Knappast. Det vi har i vår hand är inte en betraktarens estetik. Sur la peinture är snarare ett filosofiskt, det vill säga begreppsligt, svar på måleriet. Här breddar och utvecklar Deleuze sina resonemang från Francis Bacon Logique de la sensation (1981), färdigskriven några månader tidigare, till att gälla måleriet som sådant med hjälp av Michelangelo, Cézanne, Pollock och Mondrian för att nämna några få.
Med start 1970 vid det experimentella universitet i Bois de Vincennes, som öppnades efter maj 1968 i en eftergift till de upproriska studenterna, gav Deleuze på tisdagsmorgnar sina seminarier i en liten överfull rökig sal. När det radikala Vincennes revs 1980 på order av borgmästare Jacques Chirac fortsatte Deleuze i Université Paris 8:s nya lokalerna i Saint-Denis fram till pensionen 1987. Till skillnad från Jacques Lacan, Michel Foucault och Jacques Derrida har hans föreläsningar hittills förblivit opublicerade eftersom han motsatte sig all form av postum utgivning och inte heller efterlämnade några manuskript. Han undervisade från minnet. Man måste, säger han i Claire Parnets intervjufilm L’Abécédaire de Gilles Deleuze (1996), förbereda sig enormt som lärare och repetera sitt material som en skådespelare tills man kan det utantill.
Tack och lov för oss trängde sig en strid ström studenter – av Deleuze kallade «kassettvakter» – fram i den lilla salen och ställde upp sina mikrofoner. Online och hos Bibliothèque nationale de France finns än så länge 400 timmar med Deleuze röst från åren 1980 till 87. Mycket har transkriberats, översatts till engelska och finns i oredigerad form tillgängligt på internet (här, här och här). Deleuze röst lever. Otaliga gånger har jag hört folk här i Paris berätta att de spenderade sina tonår med att tittat på Parnets ikoniska intervjuer, eller att de lyssnar på Deleuzes seminarier medan de joggar, går ut med hunden eller lagar mat.
Rättighetsinnehavarna och seminarieseriens redaktör, filosofen David Lapoujade, rättfärdigar den nya utgivningen med att piratutgåvor börjar bli ett problem. Hur det än är med den saken är det ett gediget och lyhört redaktörsarbete Lapoujade gjort. Förvisso finns det en njutning i att lyssna på Deleuze röst men det är tacksamt att få struktur på materialet, slippa verbala omtag och därtill få en informativ notapparat.
Vad som driver Sur la peinture framåt är ett specifikt problem: hur uppstår en målning? Deleuze menar att det börjar i en dubbel katastrof. En del är «för-bildmässig»: avgrund och kaos. «Målningen är körd innan den ens påbörjats. Allt är skit.»Men ur denna avgrund växer en «kaos-grodd» fram, en bildmässig katastrof som förs in i målningen. Striden mot klichéerna och katastrofen är vad som märker ut måleriet från de andra konstformerna. Måleriet är en «syndaflod» som tvättar bort det som finns på duken. Att «tro att duken är en vit yta […] är så dumt att man bara vill gråta.»
I det inre av Deleuze maskineri kan man skönja hans idé om genes i Kants estetik, den svindlande måttlöshet vi möter i upplevelsen av det sublima som utgör en slags yttersta grund, men som Deleuze närmar sig ur målarens snarare än betraktarens perspektiv. När vi målar gör vi det i en grundlöshet, där våra mått och perspektiv raserats, och utifrån specifika problem och våldsamma möten som «är våra egna.»
För att tränga igenom klichéerna och skapa sin målning så etablerar målaren ett diagram. Diagrammet föder, i likhet med Deleuzes närbesläktade begreppet abstrakt maskin från Tusen platåer (1980, 2015) fram någonting som i motsats till en organism inte alls liknar sig själv. Diagrammet som etableras på duken i katastrofens efterföljd har till funktion att förstöra alla likheter. Idén om figurativt måleri, säger Deleuze utan vidare, är en villfarelse. «Alla vet det, det har aldrig funnits något figurativt måleri.» Om någon eventuell likhet återstår ligger den inte på det synligas nivå utan djupare. Vad som finns är tre dimensioner i vilka diagrammet verkar i mer eller mindre stor utsträckning.
Antingen tar diagrammet hela tavlan, sträcker ut sig fullständig, och organiserar målningens i en slags röra. Det är expressionismens tendens. Eller så reduceras det till ett minimum, skrivs över av en logisk kod som bestämmer färg, fält, prickar och linjer. Det abstrakta måleriets tendens. Slutligen finns medelvägen: diagrammet finns där men igenom det träder en «icke-figurativ Figur» fram. Eftersom målaren skapar likhet med sin hand – diagrammet är manuellt – och medmedel som inte kan överföra likhet målas Figuren genom att fånga krafter som möts. Och betraktaren ser dem med sitt «tredje öga».
Med hjälp av diagrammet «modulerar » målaren färg, ljus och linjer. Stora delar av Sur la peinture är en slags historia som hoppar mellan epoker, målare, arbetssätt och stilar, från det «Egyptiska rummet», till Pollocks «linje utan konturer», mellan Goethes färglära, Byzantinska målningar och Gérard Fromanger användande av mediokra fotografier som förlagor till sina målningar. Men här finns också närmast lyriska passager där Deleuze skriver vad färg är och hur färgen föds fram ur det gråa och hur den lyfter – eller inte, katastrofen är alltid nära – ur den brinnande ugn som är det för-bildmässiga kaoset.
Deleuze bryter alltså med idén om det figurativa måleriet som ursprung och expressionismen och abstraktionen som senkomna avarter. De tre formerna svarar bara på olika problem. I en för Deleuze ovanlig passage lägger han fram en slags måleriets etik. «Varför måla idag?» Vår moderna värld, säger han, är i ett tillstånd av «kaos och tumult.» Men måleriet, med sitt speciella förhållande till kaos och katastrof, kan inte bara besvärja kaoset utan ur det dra «en möjlig modern ordning». Det kan lära oss om den «moderna människans tredje öga» som ser krafter bortom det uppenbara. Men måleriet är också ett sätt att «mäta kaoset», att leva med det och ur det dra «en kod för framtiden.»
Nästa gång jag ser en måleriutställning kommer jag på inget sätt bättre förstå vad jag ser i målningarna men min läsning av Sur la peinture ger mig en uppsättning begrepp för att närma mig hur de har kommit till stånd och vad som står på spel i målningarnas tillblivelse. Att, som Deleuze, så envetet fokusera på den processen skiftar min varseblivning från motivet till det som upprätthåller det. Om det är som han skriver att några av måleriets största risker är att bli «illustrativt eller narrativt», då är Sur la peinture ett hälsosamt motgift med sitt närmast mystiska hyllande av måleriets kraft och etiska uppmaning om att lära oss se det som ligger bortom det uppenbara.
När Sur la peinture kom ut i början av oktober mottogs den av Libération med hela framsidan och två uppslag. Le Monde följde snabbt efter med en helsida och Radio France med flera program. Frankrike firar fortfarande sina intellektuella hjältar genom vilka nuet tänks. Att få inblick i hur Deleuze sammanför målningar och begrepp, associerar och exproprierar från höger och vänster för att fabricera sina begrepp är att få kika in i detta tänkandes hemlig fabrik.
