Allt är fake på riktigt

Det som lockade mig till Örebros biennal Open Art var ryktet om att den inte hade någon curator. Inget ont om curatorer, men ofta verkar deras funktion vara att göra konsten tam och ofarlig – och, upptäcker jag: kritikeranpassad. Jag kommer på mig själv med att gå runt på stan utan att riktigt veta hur jag ska se på utställningen, van som jag är att bli sondmatad av curatoriska koncept. Det blir besvärligt. Jag testar att gå runt på måfå och stöta på verk här och där. Det funkar bra eftersom all konst är koncentrerad till en lite del av innerstaden. Sedan prövar jag att gå med karta och leta efter verk. Det är vanskligare eftersom kvaliteten varierar stort och jag blir grinig när ett verk som krävt en stor insats visar sig vara en jaha-upplevelse eller värre.

Även kvalitetsamplituden är en följd av hur utställningen har organiserats. Istället för ett curaterat urval finns ett myller av underkategorier: en del verk tillhör kategorin «open call», en del «lokal konst», annat någonting i stil med «Open Arts önskelista». Vilken kategori ett verk tillhör förefaller inte vara offentligt angivet, men ofta kan man nog gissa. Över huvud taget verkar det vara många som har varit inblandade. Det är inte samma grupp som har tagit hand om open call som har bjudit in konstnärer från de nordiska länderna – årets upplaga har ett nordiskt fokus – och inte ens för dessa inbjudningar finns det någon som haft ett övergripande ansvar. Och allt detta utan något tema.

I Örebro blir det således mer av direkta möten med verken, som till sitt innehåll och sina inbördes relationer inte alls bestäms av någon gemensam idé. Kan man säga att jag kände mig konstkritiskt övergiven när jag gick där? Ja. Befriad? Lite grann. Villrådig? Absolut. Rätt underbart, faktiskt.

Ett annat sätt att se på konst

Om jag nu skippar vidare utläggningar om den tid som gick åt till att känna avsaknad av det jag är van vid, så finns det en påtaglig positiv effekt av att Open Art saknar ett tema, nämligen att konsten framträder i ett överraskande ljus. Det slår mig att konsten inte påverkas så mycket av att visas på allmän plats, åtminstone inte på det sätt som man ofta tänker sig. Själva platsen, det här torget eller det där, spelar ingen roll, inte ens när man först är övertygad om att placeringen är viktig för verket.

I en park ligger stora stenblock, Blue Marble (2019) av den danska konstnären Veronica Geiger. Även med slutna ögon ser en van utställningsbesökare att verket nog är gjort med lokalt producerad sten, och att det utöver geologin och all dess fascinerande kraft nog finns en massa kulturhistoria och ekonomi intryckt i materialet. Men det omedelbart verksamma är snarare tyngden, mödan och det ändamålslösa som möter en på en offentlig plats. Samtidigt konfronteras man direkt av den absoluta skillnaden mellan stenblocken som material och som konst.

Nietzsche tillskrev konst en helt egen typ av kausalitet, som skiljer sig från den fysiska världens ständiga likhet mellan kraften i verkan och den i orsaken. Konsten utmärks istället av en enorm kraftförlust: kraften i verkan är inte en bråkdel av den enorma kraft som finns i orsaken. Hela det där mysteriet, blocken som sten och stenen som konst, är vad som möter en – och det är sedan på ytan av den där lätta påverkan som verkets övriga referenser och kontexter skrivs ner. Så kan man förvisso säga att konsten alltid fungerar, och precis det är min poäng. Förändringen ligger inte i platsen, utan i att subjektet är helt annorlunda i och utanför konstinstitutionen. Så därför kan man säga att verken påverkas enormt mycket av att visas på offentlig plats, men inte för att rummet är annorlunda, utan för att subjekten som tittar är det.

Hade Open Art haft ett tema så hade dess funktion sannolikt varit att sträcka ut institutionen och dess subjektivitetsform till det offentliga. Nu får vi istället en chans att stöta på konst med exakt den subjektivitet vi vanligtvis har i offentligheten. Och det är en större utmaning än jag hade kunnat ana. Offentligheten är brutal, inser jag. Och rovgirig.

Provocera mera

I närheten av vallgraven kring Örebro Slott finns Anders Sunnas Reclaime Saivo (2019). En samisk kåta, inuti är väggarna täckta av hans måleri. Hela Sunnas konstnärskap behandlar samernas lidande under kolonialmakten Sverige, ofta exemplifierat med hans egen familjs mångåriga konflikt med myndigheterna. Här är motiven rätt krigiska. Bredvid kåtan står en stor katapult riktad mot slottet.

Inom konstinstitutionen skulle detta handla om kolonialism, om centrum och periferi, om rasism. Men när jag står i parken och tittar berättar någon att samerna tvingades betala skatt för centralmaktens byggande av slottet i Örebro och att Sunna ska ha reagerat på den saken. Verket drar nu åt ett helt oväntat håll och tycks handla om skattepolitik. Om Skattebetalarnas förening får nys om detta så kommer verket att pryda framsidan av nästa nummer av deras tidning Sunt Förnuft. Så enkelt vore det att kapa ett vanligt samtidskonstverk när det oförmedlat ställs ut på offentlig plats!

Att se konst utan skydd av curatoriella koncept gör också att jag förstår hur viktig avantgardets provokations- och skandalstrategi var. Det var just som ett sätt att ruska folk ur sin vanliga subjektivitet, i bästa fall bli medveten om den, och se konsten med en annan sensibilitet. Dagens konst jobba ofta helt åt andra hållet. Den vill inte provocera, utan istället göra motstånd, vilket förutsätter att betraktaren går in konstinstitutionens föreskrivna subjektivitet. Eller, om vi ska provoceras, så är det av innehållet i konsten, inte av konsten själv. Är det egentligen det som är curatorns uppgift, att styra uppmärksamheten bort från konsten och mot budskapet eller avsikten? Är detta en i grunden informativ funktion som ska styra upprörda reaktioner bort från konsten och mot verkligheten? Det är i sig inte någon dålig sak, men det är uppenbart att en sådan styrning isolerar konsten från den värld som är upprörande. Konsten blir bara ett medium, inte till en realitet i sig. Men det sker alltså inte här, utan i Örebro får verken en chans att vara en del av världen.

Men några provocerande verk finns inte, tror jag. En del tycks rikta sig till barn, som Filthy Luker & Pedro Estrellas Trees are People too –  kanske det enskilt mest meningslösa verk jag har sett – bestående av två stora ögon uppsatta i ett träd. Deras andra verk består av stora bläckfiskarmar som sticker ut fönstrena på Örebro Slott. «Art attacks» är känslan av det, läser jag i biennal-appen. Nja… Det ser väldigt bra på bild, men halvtrist i verkligheten, ungefär på samma sätt som ett lekland ofta ser bättre ut i annonsen. Mer ordinär besvikelse än attack – eller provokation. Och Jeppe Heins tre dysfunktionella parkbänkar placerade på ett torg har jag svårt att föreställa mig varken stör eller roar särskilt många. Guerilla Girls verk Estrogen Bomb (2003) presenteras som «en synlig provokation» och det är lätt att känna igen provokationens form i den. Men formen (affischkonst på allmän plats) ser antikverad ut och innehållet känns obsolet. Österogenbombslösningen är väl idag patriarkatet och näringslivets önskedröm i form av kvinnliga högerpolitiker som går hem i stugorna!

Konst som sträcker sig utanför ramarna

Ändå har jag intrycket av att konsten ofta går fram utan att fastna vare sig i det institutionella eller i vardagssubjektiviteten. En effekt av Open Art är att jag upptäcker hur mycket bra offentlig konst som redan finns i Örebro, en konst om faktiskt har löst den där receptionssvårigheten. Den intar våra gemensamma rum på ett sätt som ger oss en paus från våra offentliga jag, och når fram som den var avsedd att göra. Några av verken i biennalen utnyttjar det där genom att koppla an till befintliga verk i staden. Så har Åsa Jungnelius på en flotte i ån uppfört en brunn som står i direkt relation till ett verk inte långt därifrån. Om man låter sig fångas in av det senare och sedan närmar sig Jungnelius, och så tillbaka, uppstår en mycket speciell promenad utanför alla fält som inte är upprättade av relationen mellan de två verken. 

Ett annat sätt på vilket konsten når fram är direkt beroende av konstinstitutionen. Här och där på stan finns avskilda rum för konst, bland annat har Örebro Konsthall en utställning som ingår i biennalen. Där man kan ladda med institutionssubjektivitet som man sedan tar med sig ut på stan, så länge det räcker. Ett verk som jag speciellt rekommenderar i det syftet är den isländske konstnären Egill Saebjörnssons Mr Piano and Mr Pile (2004) som visas i en nedsläckt lokal med stolar. Videoprojektionen på utskurna figurer är lekfull, underhållande, älskvärd – och de två figurerna diskuterar även sin egen status som objekt och representation. Den är på alla sätt perfekt för att komma in i hur det är att se konst på 2010-talet. Man går ut därifrån med glada, självsäkra steg.

Ett annat verk som kringår curatorn är den finska konstnären Markus Kåhres installation Untitled (2019), ett litet rum som man kikar in i där det står ett bord med vit duk, ett slags optiskt instrument av gammalt snitt och ett prisma som bryter ljuset från fönstret i olika färger på duken. Det är stilla, det är enormt måleriskt. Och allt är konstgjort: fönstret som inte finns på riktigt släpper inte in något solljus, och färgerna från prismat är egentligen målade på duken. Bara stillheten är verklig. Från det verket är det inte institutionen man tar med sig, utan ett annat tempo och en kraft i perception och tankar. Det påminner om Schopenhauers föreställning om konst som ett hjälpmedel för att skåda Idéerna. Men det hjälpmedlet menade han egentligen inte vara nödvändigt, eftersom en stark ande kan se precis vad som helst som konst. Det är något likartat som händer efter Kåhres verk. Allt på stan ser lika främmande ut nu, konst som icke-konst, allt bild, allt fake, på riktigt.

Jag stöter i det läget på en skylt som hänvisar till Ulrika Sparres verk I’m not useful therefore I am, och ser mig omkring. Ah, där! Två fötter målade på trottoaren, som en signal «stå här!». Där ska man stanna ett slag, utan att göra nytta, och känna att man just därför finns till som ett självständigt väsen. Fint! För ett ögonblick känns det som om jag varken är mitt offentliga jag eller en del av konstvärlden, utan bara för mig själv. Men den där trottoarmålningen var inte alls verket, får jag sedan veta. Det hänger istället högt upp på en vägg, en skylt med samma text som i titeln. Där är den, som den säger, helt utan nytta. Den bara är. Som jag på fötterna. Effekten av Kåhres verk sträckte Sparres långt utanför konstens ramar.