Avbrott mitt i

Nina Canells första separatutställning i Sverige, Mid-Sentence på Moderna Museet, består av ett antal solitärt avvaktande eller anonymt arbetande objekt och installationer. En liten trästruktur draperas sakta av naturgummi. En radio sprakar statiskt i en plastfolierulle. Neonljus vilar i en värmematta. Överföringar sker, eller har skett. Så fortsätter det till utställningens sista rum där en installation med avhuggna kommunikationskablar på vita träpiedestaler och stålställningar vittnar om avbrott. Temat fortsätter i en för utställningen producerad artist’s book med grafiska illustrationer av genomskurna kablar, vars mandalalika former är overkligt frusna som bilder på sidorna.

Avbrottet är en viktig princip i utställningen, och inte heller de objekt som överför något till något annat tycks vilja att kommunicera eller påverka åskådarens associationsbanor. De är asocialt bortvända. Ändå verkar Canell hävda att de äger en materialitet som är intressant. Det som kanske är mest intressant med dem är hur de undviker metaforer. De är tekniska i meningen att det framstår som att de bara kan användas till en begränsad rad uppdrag, och har en form som motsvarar innehållet. De vägrar med andra ord att låta sig förvandlas till medier trots att de har placerats i en konstutställning, en språklig värld där innehåll omdefinieras, och där de befinner sig utanför sitt faktiska användningsområde.

Canells skulpturala värld är en strukturalism befriad från spår av mening. Det finns ingen anledning att göra sig till detektiv och leta efter ledtrådar. Ändå refererar verken envist till språk. De två verken med de avhuggna kablarna heter «Brief Syllables» (2014) och «Thin Vowels» (2014), men utgör inte någon kabelgrammatologi. Vad ska vi göra med dessa objektgrafem som inte tycks ha med språkets meningsproduktion att göra?

Att läsa Canell genom minimalismen eller post-minimalismen är inte relevant, eftersom hennes objekt är ointresserade av förhållandet människa-rum. Till slut står vi bara där, likt kablarna, med ett avbrott, en menings mittpunkt som är obekvämt suspenderad: ett «slut mitt i», som Canell skriver i en avslutande del med textfragment i utställningens artist’s book. Det är ingen dum position att befinna sig i om det inte vore för att avsaknaden av det mänskliga riskerar att sätta en känslomässig punkt, och producera ett avbrott i själva observerandet.

Canell räddas från ett slutgiltigt raderande av det mänskliga, så klart. Annars hade hon inte varit konstnär i den utsträckning som varje konstnär är en mänsklig varelse, som Martin Kippenberger brukade säga. Och utställningens slipade koncentration innehåller även livgivande mänskliga svagheter. I «Of Air» (2012), skapad tillsammans med Robert Watkins, har Canell kapslat in 3800 ml luft från den briljante kemisten Dimitrij Mendelejevs arbetsrum i en glasbehållare, en allt för platt referens till Duchamps readymade «Paris Air» (1919). I de flesta verken slår också Canells bokstavlighet över i en ironi som tar henne bort från sakligheten. Ironi är trots allt en inversion av bokstavlighet, en språkets vitsiga förklädnad. Vad betyder det i detta sammanhang att Canell kallar avklippta kablar för grafem arrangerade i ett «avbrytandets vokabulär»?

I vissa fall finns ingen dissonans mellan avsikt och uttryck. Det sker när verken skapar befriande avbrott från utställningens bokstavlighet. Det mest framträdande exemplet är «Those Million Tons of Light» (2014). Två stora solblekta rullgardiner har placerats på en vägg i det första rummet och möter betraktares blick som två trötta ögonblick. Nu är vi i den rumslighet och mänsklighet som Canell vill hålla på avstånd i resten av utställningen. Framför rullgardinerna är åskådaren åter igen nödvändig, som en översättare från material till berättelse. Det går inte att värja sig, och som betraktare tvingas vi begrunda det rum och de öden som en gång låg i dunkel bakom gardinerna.

En befrielse av ett annat slag inträffar i installationen «Present Tense (21 Hz)» (2014), ett ganska typiskt Canellverk där koppartråd med aluminiumtejp har kopplats till en analog reverb som får tejpen på tråden att vibrera. Strömmen till verket, den elektriska impulsen, kommer den här gången från ett eluttag i en nedsänkning i golvet som inte har täckts över i vanlig ordning. Energikällan är synlig och påtaglig. Det blir till ett självmedvetet avbrott för impulsen att se Canells maskiner som allt för naturligt självverkande. För här kommer så till slut en verklig verklighet, ström från elnätet, som en Gudslik instans utifrån.

Avbrotten och dess brottytor tar oss alltså också förbi bokstavligheten. I detta «insmitande» går det också att finna en nyvunnen sympati för Canells projekt. Det är som om hon försöker utforska hur information, process, översättbarhet, kodning och transduktion blev den nya formen. Kommunikationens «communis» (dess delade sociala sfär) är nu främst framträdande i informationens avbrott och då som ett misslyckat delande. Kommunikationens mening får för det mesta ge vika åt informationens kyliga ointresse. Även kommunikationens verkliga och mätbara tid övertas av informationens virtuella tid som kan lagras och förvandlas, samt entropiskt försvinna. Men vi kan aldrig skåda världen från informationens synvinkel. Information är i sig självt helt ointresserad av individblivande, individuation. Allt är utbytbart, det vill säga ett tillstånd som står i motsats till konstens jakt efter det autentiska.

Canells utställning är ett ambitiöst skulpturalt grepp kring information som form, men är som allra bäst när den inte bara försöker visa ett förhållande utan också påvisar detta förhållandes effekt på en mänsklig miljö. Det finns ingen «ren» information. Avbrotten, sluten mitt i, är utställningens största framgång. För även de brott som Canells bokstavlighet åstadkommer i åskådarens associationsbanor, framhäver avbrottet inte bara som problem utan också som möjlighet. Bildligt talat, vill säga. Risken med begrepp som «avbrott» och «offer» är att de blir evighetsmaskiner. Snart börjar vi kanske längta efter ett avbrott från avbrottet, på samma sätt som vi önskar att vi kunde offra offrandet. Till slut finns ingen annan räddning än att förlika oss med att språket kommer att använda oss lika mycket som vi använder oss av det. Och då har objekten redan hunnit lirka sig ur vårt grepp.