På lördag, den 17 november, öppnar den 16:e upplagan av Luleåbiennalen, som efter att ha legat i dvala sedan 2013 återuppstått under konstnärlig ledning av Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén. Luleåbiennalen marknadsförs som «skandinaviens äldsta biennal», och i årets upplaga ställer 37 konstnärer ut äldre och nyproducerade verk över ett vidsträckt område från Luleå och Boden till Jokkmokk och Kiruna, norr om polcirkeln.
Titeln för årets upplaga är Tidjord – det kosmiska fenomen där jordskorpan rör sig i fas med månens och solens gravitation. Vid sidan av utställningar på Luleå konsthall, Norrbottens Museum och Galleri Syster i Luleå, visas en del av biennalen på Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk. Dessutom medverkar biennalen i Korpilombolos årliga hyllningsfestival till natten, med ett performance av Ingela Ihrman, och på Havremagasinet i Boden visas en installation av Susanne M. Winterling. Andra utställningplatser är Kiruna konstgille och Marttisgården i Lainio, enligt uppgift landets nordligaste människoboning. Totalt visas konst på tretton platser i Norrbotten.
Curatorsteamet har haft drygt ett år på sig att förbereda biennalen, och berättar att idén kommit genom djupläsning av norrbottnisk historia och litteratur.
– Att höra poeten David Väyrynens läsa sin debut Marken var en stark upplevelse som satte igång tankar hos oss. Mötet med samtida poesi från Norrbotten har varit viktigt, säger curatorerna till Kunstkritikk.
De förklarar att de arbetat intuitivt, och har varit «socialt navigerande» i sin curatoriella process genom att låta biennalen ta form genom situationer de varit med om och människor som de träffat under arbetets gång.
– Det är svårt att säga exakt hur allting har påverkat oss, men våra samtal med radiojournalisten Kerstin Wixe har varit jätteviktiga. Hon har varit verksam i Luleå sedan 70-talet och har en enorm kunskap om lokala processer, det litterära arvet och politisk historia. Med henne startade samtalen om attentatet mot tidningen Norrskensflamman 1940 och interneringslägren i Norrbotten, som vi valt att uppehålla oss vid i biennalens digitala månadstidning Lulu-journalens första nummer, säger de.
Lulu-Journalen har utkommit tre gånger sedan augusti, och innan biennalen tar slut i februari 2019 ska ytterligare fyra nummer publiceras. Varje nummer utgår från ett offentligt konstverk i Norrbotten, och görs av biennalens konstnärliga ledare eller av inbjudna gästredaktörer som låter konstnärer, poeter och andra skribenter reflektera över det samlade temat «mörkrets landskap». Till detta kommer en internationell konferens om anti-fascistisk organisering, sista veckan i februari, samt ett rikt program av events och performance. Att årets upplaga av biennalen spretar åt flera olika håll är curatorerna väl medvetna om.
– I ett möte med en större institution i Stockholm fick vi kommentaren «jaha ni ska göra en biennal om allt», ha, ha! Gör vi det? Vi tror inte det, faktiskt. Vi har arbetat med en väldigt specifik lokalitet i Norrbotten, och funnit spår som vi inte hade hittat någon annanstans. Samtidigt sträcker sig tematiken bortom platsen, och kopplar upp mot mer vidsträckta sammanhang. Om vi ska generalisera så är Thomas naturvetenskapligt orienterad, medan Asrin och Emily har ett intresse för konsten sociala dimensioner. Men vi möts alla i ett intresse för poesin som överbryggning, säger de.
Första upplagan av Luleåbiennalen gick av stapeln 1991 under ledning av Kilen Art Group, och hade en särskild inriktning mot skulpturer i is och snö. Från i år har Folkrörelsernas Konstfrämjande tagit över som huvudman, och planerar att driva verksamheten framöver genom stöd från stat, kommun och region. Totalbudget för årets upplaga är på ca. 4 miljoner kronor, varav 50 % erhållits från privata Postkodstiftelsen som en engångssumma för årets biennal.
För Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén var långsiktigheten central för deras initiala arbete.
– Luleåbiennalen startade som ett evenemang för staden, inte för konstvärlden. För oss har det varit viktigt att förhålla oss till denna historia av självorganisering genom att vara lyhörda inför platsens behov. Hur förvaltar vi intresset för samtidskonst som Kilen har byggt upp? Hur kan vi samla och synliggöra de många konstinitiativ som redan finns i regionen? Och hur förankrar vi biennalen i denna nya fas av dess historia med Konstfrämjandet som ny huvudman, en organisation som bottnar i en stark bildningstradition med övertygelsen att tillgängliggöra konsten för alla?
På frågan om hur de ställt sig till den kommersialiserade och turistintensiva formen av en biennal menar de att de inte känt av tydliga krav på city branding, utan kunnat arbeta friare.
– Biennaliseringen av konstvärlden genererar transnationella utbyten, men möter samtidigt relevant kritik där exploatering, turism och överproduktion kan vara baksidan. Under det här året har vi varit glada över hur vi vänligt och öppet vi har tagits emot i Norrbotten, och hur mycket det ger tillbaka i arbetsprocessen. Vi har också från början tänkt på hur vi kan ta tillvara de samarbeten vi drar igång. Vi är inte intresserade av att skapa en biennal som dimper ner som ett rymdskepp från ovan och sen beger sig av igen. För oss personligen innebär biennalens officiella slutdatum, söndag 17 februari 2019, en början på en fortsättning, avslutar de.
Medverkande konstnärer i Luleåbiennalen 2018:
Francis Alÿs, Henrik Andersson, Marwa Arsanios, Monira Al-Qadiri, Filipa César, Anna Dacqué, Vishal K Dar, Ingela Ihrman, Isak Hall, Louis Henderson, Susanna Jablonski, Lap-See Lam, Hiwa K, Hanni Kamaly, Britta Marakatt-Labba, Nikos Markou, Olof Marsja, Didem Pekün, Katarina Pirak Sikku, Agnieszka Polska, Raqs Media CollectiveResidence-in-Nature (Johanna Gustafsson Fürst, Ingvild Holm, Hans Isaksson, Åsa Jungnelius, Oscar Männikkö, Esko Männikkö, Gustaf Nordenskiöld, Lisa Torell, Markus Vallien), Neda Saeedi, Karl Sjölund, Zhou Tao, Alexandros Tzannis, Ulla Wiggen, Susanne M. Winterling och Anja Örn.
