Spekulativ fiktion är på modet i konstvärlden. Sedan några år tillbaka har detta diffusa litterära begrepp – som vissa använder för att klassificera litteratur som skiljer sig från realistisk fiktion genom extensivt världsbyggande och alternativa verkligheter – migrerat och används numera för att beskriva verk eller hela konstnärsskap som utforskar berättande och narrativitet. Slutpunkten? Ofta någon form av utopi. Så långt borta från samtidens dystra politiska verklighet som möjligt.
I den Turner Prize-nominerade, Londonbaserade konstnären Sin Wai Kins första soloutställning i Norden – The Time of Our Lives på Accelerator – är det spekulativa kopplat till den queera erfarenheten. Graden av komplexitet varierar dock kraftigt. Videoverket Change (2023) är ett porträtt av karaktären Changes i form av en uphottad version av Frida Kahlos klassiska butchporträtt Self-Portrait with Cropped Hair (1940). I originalverket syns Kahlo på en trästol iförd kostym och hon har nyligen klippt av sig det långa håret. Runt henne ligger de slingrande hårresterna, i handen vilar saxen. Wai Kins hommage är lika tidstypisk som den är stylish. Mot en ilsken greenscreen sitter hen själv på en trästol med testar av den silvriga peruken utspridda på golvet. Den kritstrecksrandiga kostymen är till hälften sönderstrimlad och i handen vilar en fet kniv.
Visuellt är det hyperintressant eftersom looken är helgjuten och stylingen perfekt. Men Wai Kins videoporträtt saknar målerisk tyngd. Den melankoli och smärta som Kahlos porträtt förkroppsligar – man både ser och känner hennes brytningstid – får stå tillbaka för en gestaltning av kläder och stil. Jag kan läsa mig till att personliga erfarenheter av förändring drivit fram karaktären Changes, men verket laborerar enbart med ytskikt. Lika snyggt stumma ter sig verken Wai King (2023), The Storyteller (2023) och Asleep (2023) som alla använder sig av formatet med rörliga videoporträtt.
I de två mer omfattande videoverken bygger Wai Kin upp ett kaotiskt, visuellt universum, där hens karaktärer får löpa språklig amok och genomgå åtskilliga metamorfoser. Dreaming the End (2023) påminner till formen om ett lyxigt modereportage. I avancerade looks och full make up glider Wai Kin runt i en italiensk trädgård och i ett palazzo. Man tror att dialogerna och monologerna ska leda någonstans, men oftast går resonemangen i cirklar eller motsäger sig själva, med flit förstås. «Every time the story is embodied it changes a little», hävdar Wai Kin, «The body changes the story». Det hade kunnat vara meningsfullt, men blir mest kvasifilosofiskt på ett icke-ironiskt vis.
Titelverket The Time of Our Lives (2024) har skapats för Accelerator. Det är en tvåkanalsvideo i form av en dystopisk talkshow där tre parallella tidsplan samexisterar. I centrum står karaktären Wai King (hypermaskulin) och V Sin (hyperfemenin) som i en överspelad melodram försöker föra dialog med varandra vid ett köksbord. Repliker stöts ut på ett oroande vis: «Darling where are you?» eller «I’m not sure if cause comes before effect?». På var sin sida om dem finns portaler mot dåtid och framtid. Den dystopiska klockan tickar på, då och då strålas de fram eller tillbaka. Verkets andra kanal utgörs av en filmad studiopublik som reagerar på det skruvade innehållet. De vanligt klädda människornas reaktioner framstår varken som äkta eller iscensatta. «Everything dies eventually». Ambivalens eller chic nihilism? Det är svårt att säga.
Wai Kin står medvetet och stampar i truismer. Med skyhöga, svindyra klackar hoppas hen luckra upp vårt binära tänkande och skapa nya sätt att leva, tänka, vara, känna älska. Men går det att förändra världen genom formuleringar som biter sig själv i svansen? Även det spekulativa måste ju betyda något, förankras i sig självt. Att Wai Kins språk ter sig så obegripligt och närmast meningslöst gör att utställningens tyngdpunkt gradvis förskjuts. Från intressanta idéer till visuella element – som med sin häpnadsväckande mängd och kvalitéer gör att associationerna tillsist ändå bubblar upp. En vinröd fluga i form av en trappa? En deformerad höft-padding? Ett blodigt revben av trä? Djävulen sitter som bekant i detaljerna.
