I färgtillverkaren Beckers gamla kontor i Liljeholmen ligger Platform Stockholm, ett konstnärsdrivet galleri med tre speciella grupputställningar under förberedelse. Utställningarna kommer att curateras med hjälp av Curatron, en internetbaserat mjukvaruverktyg som skapar «den perfekta, eller åtminstone perfekt koherenta, tematiska grupputställningen». Konstnärer skapar en profil på hemsidan, ansöker till en viss utställning och kan sedan rösta på varandra i en anonym process. Skillnaden mot en rent aritmetisk rösträkning – där de som får flest röster vinner – är att ekvationen också tar fasta på sambanden mellan de val som görs, något som med Curatrons terminologi kallas gruppkohesion. Det innebär att de som väljer ut varandra eller ofta väljs ut tillsammans av andra användare har störst chans att komma med i utställningarna som visas i december, januari och februari. Urvalet till den första utställningen är klart och annonserat, medan det ännu är möjligt att söka till Curatron 3.
Vad innebär detta bruk av artificiell intelligens? Ser vi här början på curatorns fall? Efter allt tal om kritikerns död, efter alla (lite för övertygade) utsagor om hur kritikerns roll som medlare mellan konstverk och publik har tagits över av curatorn, så kan man inte gärna låta bli att fråga sig… träder vi in i en ny maskinålder där curatorn kan ersättas med datorprogram? Eller är mjukvaran-som-producent snarare en bekräftelse av stabiliteten i det curatoriella paradigmet, där själva grundsynen på vad konst är struktureras enligt modellen där curatorn är (menings)skapare och grupputställningen evangelium? På Curatrons hemsida beskivs projektet – startat av konstnären Cameron MacLeod – som en möjlighet att kringgå den regionalism och de fördomar som vanligtvis styr curatorisk selektion: vem som helst kan göra en ansökan online och konstnärerna gör själva urvalet, vilket innebär en viss grad av öppenhet och kollektivt beslutsfattande.
I ett historiskt perspektiv framträder fenomenet som ännu ett exempel på den automatisering eller ersättning av arbete med teknologi som har präglat världen alltsedan industrialismen. Denna relativa minskning av arbetskraft och ökning av kapital eller produktionsmedel beskrev Marx som både ett faktum och som «den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag» med tendensen att leda till fallande profit, relativ överbefolkning och en industriell (curatoriell?) reservarmé.
Men frågan vi borde bekymra oss med är naturligtvis: blir det en bra utställning? Är koherens intressant nog som organiserande princip? Vi väntar med spänning på resultatet. Och på att algoritmen ska lära sig frekventera internationella biennaler, dricka bubbel och underkasta hela utställningar specifika politiska och teoretiska begrepp.
