Den nyligen offentliggjorda våldtäktsdomen mot Harvey Weinstein är en milstolpe för kvinnorörelsen, som ger intrycket att rättvisa kan vara inom räckhåll. Men den som uteslutande håller sig till skildringar i media eller sociala medier kan ledas att tro att #MeToo-rörelsen är mer eller mindre än vad den egentligen är. Det som återstår är problemet med verklig solidaritet och systerskap, vilket märks i efterdyningarna. När allt kommer omkring tycks de institutionella strukturer som möjliggjorde grova maktmissbruk förbli intakta, reformerna minimala (det gäller exempelvis Svenska Akademin, vars kopplingar till den våldtäktsdömde Jean-Claude Arnault inte resulterade i några väsentliga förändringar av institutionen). Verkliga konsekvenser tycks fortfarande vara utom räckhåll.
Det som följer här är observationer med avsikt att konfrontera #MeToo-rörelsens fasad av framgång i syfte att komma till rätta med bristerna. Att ta itu med rörelsens baksidor och illusioner är avgörande. Tills det är gjort kommer kvinnor att fortsätta möta återvändsgränder eller förvrängande speglar; när och om en incident inträffar kan en kvinna komma att upptäcka att hennes juridiska, professionella och personliga stödsystem inte fungerar.
Motsättningar
mellan tanke och handling kommer av kvinnors beteenden och attityder, och
identitetspolitik dikterar ofta hur kvinnor allierar sig. Kvinnor i akademin upplever
en annan verklighet än kvinnor från andra arbetsmiljöer; kvinnor som enbart
identifierar sig som kvinnor kan ha svårt att liera sig med trans- eller
icke-binära individer – även om de har liknande erfarenheter; en heterosexuell
kvinna kanske inte har samma perspektiv som en queer kvinna, ad infinitum.
Dessutom kan det vara svårt att förhålla sig till kvinnor som befinner sig nära den egna positionen, eftersom man tävlar om samma resurser (uppdrag, finansiering, social framgång). Jag har bevittnat oenighet mellan de som accepterar eller inte accepterar «call out»-kulturens mer krävande strategi kontra #MeToo-rörelsens inriktning mot empati och läkning; jag har mött andra som menar att anonymitet och förlöjligande hindrar konstruktiv debatt kontra de som ser dessa som effektiva verktyg; jag har avfärdats av kvinnor som är mer konventionella eller privilegierade; jag har grälat med marxister och nihilister. Sedan har vi de kvinnor som visar upp en välputsad fasad av pseudo-aktivism. De marknadsför sig som förespråkare av kvinnors rättigheter, men granskar man deras handlingar och lojaliteter så motsäger de sig själva genom hur de väljer att främja sitt eget rykte eller bevara sin professionella framgång.
För att illustrera detta med ett verkligt scenario: en uppskattad kvinnlig gallerist skyltar med sitt engagemang för kvinnors rättigheter men arbetar samtidigt med ett företag som ägs av en känd förövare. Hon tillåter också att de konstnärer hon representerar samarbetar med företag som använder diskriminerande affärsmetoder, eftersom hon tjänar på att låtsas som ingenting. Uttrycket «ulv i fårakläder» kan användas om en man som låtsas vara feminist, men även om en kvinna som tjänar på att spela för båda sidor. Det är inte fel att rikta ljuset mot kvinnor som är en del av problemet. Alla bör granskas, medskyldighet finns överallt.
Det kan uppstå friktion när bara en eller ett fåtal kvinnor gör sina röster hörda, medan andra förblir tysta. En kvinna som uttalar sig offentligt kan vilja ha stöd från andra, som föredrar att inte bli inblandade eller försöker distansera sig (genom uteslutning, normalisering eller förhalning). Frågan är vad en kvinna måste köpslå med för att trygga sin professionella utveckling? Vilka friheter hotas (eller går förlorade) när andras säkerställs? Kanske kan uppdelningen mellan kvinnor som gör sin röst hörd kontra de som förblir tysta relateras till vilken typ av frihet som värderas: friheten till något (positiv frihet) kontra friheten från något (negativ frihet).
Det finns en grundsats som de flesta kvinnor känner bara allt för väl: vi sägs vara födda i en «man’s world». Vissa kvinnor menar att vi måste navigera i denna värld genom att samarbeta med patriarkatet på ett sätt som gagnar oss själva och samtidigt minimerar skadorna. Detta är utgångspunkten för Sheryl Sandbergs «lean-in»-feminism, som vissa fortfarande betraktar som legitim. Sandberg introducerade idén att kvinnor bör driva på för att förbättra sina rättigheter genom att övervinna passivitet och foglighet på arbetsplatser och anamma mer bestämda förhandlingstaktiker. Men hennes filosofi omfattar inte omsorg för kvinnor som möter patriarkala strukturer i situationer som inte liknar hennes. Sandbergs strategi är varken radikal eller universellt applicerbar. Hon visar också att det är kvinnor som håller tillbaka kvinnor – att kvinnor helt enkelt bör anstränga sig mer. Sandbergs feminism tar fasta på individuellt beteende, och erkänner inte helt strukturell sexism. Begreppet «soft power» skulle kunna förväxlas med diskreta kompromisser och passiva påstötningar, eftersom kvinnor regelbundet tonar ned eller förhandlar bort sin röst genom att tro att detta är en gångbar «soft power»-strategi för att uppnå ett större mål. Men Sandbergs ideologi har förkastats av de som vägrar ställa sig in hos män med makt, särskilt i kölvattnet av #MeToo.
Med tanke på det utbredda hyckleriet är det lätt att förstå varför många kvinnor inte identifierar sig som feminister. Jessa Crispins Why I Am Not a Feminist: A Feminist Manifesto (2017) ger hopp till de som desillusioneras och förskräcks av den till synes tomma «livsstilsfeminismen». Crispin menar att det nuvarande tillståndet för mainstream-feminismen (som hon betraktar som aningslös och feg) är ett hinder för alla verkliga försök att montera ned patriarkatet; hon uppmanar istället till revolution. I konstvärlden kan vi se en samlare gå runt med en rosa fittmössa på huvudet, samtidigt som hennes samling till största delen består av verk av vita manliga konstnärer, köpta från företag som ägs av vita män och finansierade av hennes rika, vita make. Eller så kan vi se en själv-identifierad queer feministisk futuristkonstnär som tackar ja till exklusiva uppdrag och gör skulpturer till ett problematiskt företag eftersom hon följer den uråldriga principen att «pengar är pengar».
Om kvinnor och andra inte kan se nackdelarna med identitets- och mikropolitik – om de inte lämnar sina bekvämlighetszoner för att samarbeta med de som innehar kontrasterande positioner – tycks rörelsen verkligen vara begränsad. Namnlistor, noggrant planerade seminarier, trygga rum och hemlig dialog är inte nog – särskilt om det inte sker någon uppföljning. Insatser för att öka medvetenheten måste leda till förändring. Frågan om att engagera sig eller samarbeta med de som uttalar sig offentligt är nyanserad och kontextuell – liksom själva beslutet att ta ställning, då det finns risker för de som avslöjar eller står upp mot orättvisor. Måste en kvinna verkligen själv bli utsatt för att kunna ta dessa frågor på allvar?
Den nyliberala maskinen påverkar kultursektorn; de som vittnat om övergrepp vet detta. När en kvinna bojkottar eller berättar, så bestämmer hon sig för att inte arbeta med vissa aktörer och slutar att samarbeta med andra som arbetar med de som missbrukar sin makt. I denna process ser hon sedan hur mindre politiskt motiverade individer försöker ersätta den roll hon hade. Till exempel fortsätter många kvinnor och allierade att bojkotta Artforum på grund av outredda anklagelser mot den tidigare publishern Knight Landesman och tar inte längre uppdrag för tidskriften; samtidigt kan man observera hur andra konstskribenter ersätter de som lämnade tidningen i protest. Artforums lösning (genom chefredaktören David Velasco) att publicera mer «intersektionellt och feministiskt» innehåll förändrar inte det faktum att Landesman fortfarande är delägare och aktieägare.
Samtidigt har minimal mediauppmärksamhet ägnats åt curatorn Amanda Schmitts pågående överklagande mot Landesman, som hon stämde för sexuella trakasserier 2017. Det är nedslående att www.not-surprised.org inte längre är tillgängligt som en online-resurs. Att undertrycka och radera relevanta händelser och problem kan ske på många sätt.
Kvinnor som vittnar om sexuella trakasserier eller övergrepp kan komma att anklagas för att vara oprofessionella, dåligt informerade, naiva eller sakna integritet. Denna tendens att sätta kvinnor i olika fack tycks bli desto vanligare när en kvinna är den första (eller en av de första) som berättar; alla som fryser ut eller sätter en etikett på en kvinna kan minska hennes möjligheter att bli hörd och få stöd för sitt motstånd; patriarkatet försöker kväva kritiken i sin linda. Det är lättare att bortse från en kvinna om hon anklagas för dåligt uppförande eller för att fabricera. Kvinnor kan även verkställa en misogyn dubbelmoral genom smutskastning och viskningar.
Kort sagt, enskilda kvinnor som vittnar har ofta mer integritet än kvinnorörelsen som helhet. Rörelsen är inkonsekvent och motsägelsefull trots ikoniska fall som uppmärksammas av media som i sin tur överdriver sin egen betydelse. När det fåtal som tar tuffa beslut får axla ansvaret för hela rörelsen, och andra kvinnor i lugn och ro traskar efter eller tar åt sig äran för stigen som har trampats upp, så riskerar solidaritet och systerskap att reduceras till mytiska konstruktioner. Men det finns alternativ, som det chilenska feministkollektivet Las Tesis med deras konfrontativa protestsång mot våldtäkt som svar på Weinstein-rättegången och anklagelserna mot Donald Trump. Eller den franska författaren Virginie Despentes protest mot Roman Polanskis pris och nomineringar vid Césargalan förra månaden. Detta är viktiga exempel på hur aktivister och intellektuella kan stödja de utsatta genom att vrida upp volymen.
På samma sätt skulle den skandinaviska kvinnorörelsen kunna gynnas av att använda de mer direkta och konfrontativa metoder som vi ser i andra regioner. För tystnaden är ibland öronbedövande. Stockholms feministiska flashmobb mot sexuellt våld på Sergels torg är ett steg i rätt riktning. Kvinnor bör sträva efter en robust rörelse som består av en heterogen och oupphörlig kör av röster. När en röst blir utmattad och överväldigad, och behöver ta en paus för att andas och återfå sin styrka, så bör de röster som finns kvar fortsätta att höras.
Not: detta är en översättning av den engelska originaltexten.
