Ensam framför skärmen

Mozart’s Ghost på Göteborgs konsthall är en förlorad möjlighet att ta sig an relationen mellan internet, feminism och motstånd i en tid när detta är ett högst angeläget ämne.

Petra Cortright, Cat Spirit, 2008.

Samtidigt som #MeToo-rörelsen visar hur massorganisation effektivt kan ske via Facebook-grupper, så har kvinnojourer i Sverige nyligen rapporterat att sociala medier och GPS-appar gör det lättare för män att fortsätta förfölja offer med skyddat boende. Vår hälsa försämras av för mycket skärmanvändande, och som vanligt är det flickor och unga kvinnor som mår allra värst. Kanske för att de idag, lättare än någonsin, kan jämföra sina kroppar via Snapchat, samtidigt som riktad marknadsföring poppar upp i deras mobilfönster. Hur dagens internet genomsyras av kapitalflöden och maktrelationer är, med andra ord, högst angeläget att belysa.  

Mozart’s Ghost. Internetkonst, feminism och motstånd
0s + 1s, Amalia Ulman, Angela Washko, Iris Smeds, Jeanette Hayes, Militza Monteverde, Petra Cortrigh, Silvia Bianchi, Vida Lavén, _lit_city_ (Alicia Hansen och Sara Thisner)
Göteborgs Konsthall, Göteborg

Att Göteborgs konsthall med Mozart’s Ghost tar sig an relationen mellan «internetkonst, feminism och motstånd» är därför välkommet. Det är en utställning som ligger väl i tiden. Desto mer anmärkningsvärt att den tar sig an ämnet på ett nästintill apatiskt sätt. Tanken är att visa konstnärer som förhåller sig nostalgiskt till internets popularisering och annan digital kultur under 1990-talet. Men hemsidor, datorspel och programvaror uppdateras ständigt med nya versioner, och att göra ett verk som bygger på en viss version riskerar att se föråldrat ut. Men det stora problemet är inte att många av verken ser ut att vara gjorda för tio år sedan, utan att teknikens politiska implikationer i så liten grad problematiseras i utställningen.  

Iris Smeds, The Actress; The Oracle; The Tragedy (stillbild), 2016.

Ansträngd utställningsarkitektur

Intrycket är att Mozart’s Ghost istället för att ta ställning till denna många gånger igenkännbara tumblerestetik, endast omfamnar den. Utställningen blir som en spegel eller förlängning av den inneslutande betraktarposition som de flesta av verken skapar. Resultatet: det känns som att jag scrollar runt på internet på en massa siter utan avsändare.

Detta har delvis att göra med den ansträngda, och vad det ser ut som, kostsamma utställningsarkitekturen. Verken, de flesta videos eller projektioner, visas på skynken och monitorer placerade i mellanrummen av stora stålkonstruktioner, vilka, likt en hemsida, har flera vägar som man kan ta sig igenom. Ljuslila kuddar och hängmatteliknande stolar låter besökaren luta sig tillbaka när den tittar på verken, vilka, nästan samtliga, har hörlurar och reproducerar den ensamma känslan framför skärmen.

Lit City (Alicia Hansen och Sara Thisner), Remember.

cyberfeminism och Humor

Men det handlar också om titlarna på utställningens tre delar, vilka är som hämtade från en nittiotalsantologi om cyberfeminism. Den första delen, «Kroppen», öppnade i december, medan den andra, «Det digitala rummet», invigdes häromveckan. Den sista delen, «Identitet», följer senare under våren. Cyberfeminism är också en återkommande referens i det bibliotek av konstnärsgruppen 0s+1s (Choterina Freer, Sonia Hedstrand, Anna Kinbom och Rut Karin Zettergren) som visas under hela utställningsperioden. Varför reducera Donna Haraway och andra viktiga feministiska tänkare till teoretiska spöken upphängda på lila nät? Resultatet blir en representation snarare än ett verkligt arkiv som kunde användas av utställningens besökare.

Ändå är 0s+1s verk den stora behållningen i utställningen. Roligt är det när Anna Kinbom i videon Cyberfeminism i a Song (2014) sjunger en låt på svengelska, samtidigt som vi ser henne spela gitarr på stranden. Ironi och satir är återkommande strategier som Kinbom här använder för att driva med trubaduren som en klassisk manliga figur. Ett annat verk som konstruerar oväntade bilder är Choterina Freers Impatient Voices, som blandar bildmaterial från amerikanska feministgrupper från 70-talet med en koreografisk rekonstruktion gjord av unga kvinnor i neonfärgade kläder. Kontrasterna mellan nu och då, och mellan de olika bilderna, gör att filmen framstår som ett av få verk som inte tycks se vare sig feminism eller internet som något som är förbi, utan som något samtida och som därför måste belysas och kritiseras på nya sätt idag.

Sonia Hedstrand, Feminism och vapen på export (stillbild), 2017.

Här kan nämnas Petra Cortrights vvebcam från 2007. I den korta filmen syns konstnären filma sig själv med webkamera samtidigt som hon utforskar de olika specialeffekterna som finns i programvaran. Verket är enkelt till sin form, men lyckas ändå blottlägga och visa upp den teknik den använder sig av. Dessutom reflekterar konstnärens extremt intetsägande, nästan existentiellt uppgivna blick, något om tidens apati som allt klickande säkerligen bidrar till.

För många svaga verk

Utställningens oengagerade, närmast letargiska, hållning återspeglas också i urvalet: här finns helt enkelt alldeles för många svaga verk. Flera av konstnärerna är födda i slutet på 1980-talet eller början på 1990-talet, och en del har inte ens gått klart sin utbildning. Detta är inte nödvändigtvis ett problem. Men många tycks vara i början av ett undersökande, men har ännu inte hittat en form som bryter med något. Detta visar också på ett mer grundläggande dilemma, då de unga konstnärerna ofta är «digital natives». För dem tycks vare sig internet eller det digitala vara något uttalat tema, utan helt enkelt en teknik eller ett material bland andra. Att påstå att de förhåller sig nostalgiskt till internet tror jag därför är en överdrift. Snarare tycks det handla om att de använder sig av en viss estetik och material för att det ligger nära till hands.

Allt detta får mig att tänka på diskussionen om post-internetkonst som den har förts, till stor del av män i yngre medelålder, under det senaste decenniet. Liksom många andra termer i konstvärlden, så försvann även post-internet lika snabbt som den kom. Men som vi alla vet betyder detta inte att internet har neutraliserats. Tvärtom har internet format människors liv, politiskt och ekonomiskt, på ett djupgående och svåröverblickbart sätt. Inte minst kvinnors liv. Tyvärr är Mozart’s Ghost inte utställningen som hjälper oss att se detta, eller förstå hur konsten kan bidra till den feministiska kampen «efter internet».

Mozart’s Ghost, installationsvy från Göteborgs konsthall.

Læserindlæg