Bildkonstveckorna i Mänttä i Mellersta Finland har under de två senaste decennierna etablerats som den sommarutställning som det lönar sig att resa till. Numera erbjuds varje sommar en curator fria händer att arrangera en större presentation av samtida konstnärers verk. Centrum för bildkonstveckorna är den tidigare industribyggnaden Pekilo, som en gång var del av den pappersmassaindustri som dominerar orten. Sedan 2002 är den omvandlad till utställningslokal av föreningen som ansvarar för konstevenemanget.
Årets tema är «The New Present», en granskning av nuet ur ett nytt perspektiv. Konstnärsduon och paret Kalle Hamm och Dzamil Kamanger har haft transnationaliteten som sin curatoriella utgångspunkt. De har sammanställt en presentation av konstnärer som till största del har en annan nationell bakgrund än den finländska, men som verkar i Finland i relativ osynlighet. Det är intressant att tänka sig en internationalism som inte är en firad och attraktiv kosmopolitanism, utan som imploderar inifrån en annars så patriotisk och homogent uppfattad kultur.
Det är verk av 43 konstnärer eller konstnärsgrupperingar som presenteras. De flesta visas på Pekilos fem våningsplan, medan ett mindre antal finns utspridda runtom i den lilla bruksorten. Om transnationalitetsbegreppet i sig implicerar en övergång, en öppenhet och möjligheter till rörlighet, är det även det som utställningen i stort kan sägas karakteriseras av. För det är naturligtvis en heterogen grupp, såväl gällande konstnärlig intention som formella uttryck och utförande.
Tendensen att arbeta i konstnärliga grupperingar är historiskt sett typisk för komplexa politiska klimat och komplexa diskursiva frågeställningar och samtidstolkningar. Här utmanas både den konventionella idén om ett kreativt konstnärskap och framställningen av verk för utställningsmediet. Ett utställt projekt som sprider sig som en pågående process i tid, rum och virtualitet är den nationellt uppmärksammade Trans-Horse. Gruppen Ore.e Ref. utforskar den finska hästrasens tålighet och kulturella diskurser både genom långa ridturer och analyser av materialitet, hantverk och förädlingsprocesser.
Ett mindre känt projekt som på ett häpnadsväckande sätt utmanar verklighetsuppfattningar i nuet är Ray Langenbach och David A.R. Ross verk Habeas Corpus. Ross har i åratal undersökt påstådd child-trafficking på 1970- och 80-talen, från länder som Ukraina, Lettland, Belgien och Holland, via Helsingfors till USA. Han söker nu asyl i Finland efter att ha utsatts för påtryckningar att ge upp sin utredning i Maryland i USA.
Ett lika utmanande historieberättande, men med en ytterst noggrann och estetiskt genomtänkt utformning är Diego Brunos videoverk Galindez. I ett långsamt tempo analyseras specifika händelser i Argentinas historia vilka relaterar till tortyrens olika brutala former.
Även om många verk hänvisar till den uttrycksfrihet, demokrati och jämställdhet som vi i de nordiska länderna tar så för given, finns i utställningen många konstnärer som utgår från sinnesupplevelser och skapar fenomenologiskt inriktade installationer och performances. Alla kommer inte till sin rätt i de labyrintiska delarna av lokalerna, medan andra kan ses som förlängningar av de fysiska förhållandena. Ett specifikt, tidigare uppfört, verk är Meri Linnas mörklagda rum, där betraktaren måste ge upp det dominerande synsinnet och förlita sig på handens fasta grepp runt ledstången. Rädslan för ett okänt tillstånd blir uppenbar och nästan en metafor för hela utställningens tema.
Mer klassiskt baserat, storskaligt abstrakt måleri, med intressanta konnotationer visas av Nea Lindgren. Här finns referenser till både Cy Twombly och Barnett Newman, men verken tycks vara djupt förankrade i en kulturell diskurs, som om de bara av en slump fått formen av en målning.
Ett charmerande och tekniskt väl genomfört verk som ger främlingskapet en glans, är duon Mime & Yellowtails 3D animation av trollsländor som parar sig. Med något som kan kallas digital materialism, fångas blicken in i närbilder av insekternas ögon, vingar och yta, för att under några minuter sväva ut i vidgat perspektiv. Den ena konstnären, Michiko Erkola, sjunger själv i verket med en spröd, Björk-liknande, stämma, som för betraktaren allt längre bort i en sagoliknande verklighet.
Bildkonstveckorna i Mänttä står sig som en sommarutställning mest på grund av fräschheten i sitt urval av curatorer och i förlängningen av konstnärer. Någon avancerad installations- eller marknadsföringsapparat finns det helt tydligt inte resurser till, men en anspråkslös ung och samtida stil fungerar som komplement till Serlachius museer som även finns att tillgå på samma ort.
