Götterdämmerung i Harstad

Två steg in i utställningen drabbas man fullständigt av stämningen. Ljudet av en klocka som klämtar olycksbådande i det inre av lokalen, känslan av mjuk filt mot skosulorna och svarta fönster som utestänger allt naturligt ljus. Jag måste stanna upp och ta ett djupt andetag.

Synen av en väldig kromskimrande vägg vars ljusreflektioner strör vita fläckar över den svarta filtmattan, påminner mig om när jag bodde i London och under en fest överraskade en societetsflicka på alla fyra med näsan i mattan. Det vill säga, reflektionerna påminner om det vita diamantliknande pudret som låg kvar på heltäckningsmattan efter att damen var färdig. Ljus kommer även från en rad nakna glödlampor på en cirkelformad scenplattform som för tankarna till erotiska «kabaréer» i hemliga sexklubbar för degenererade affärsmän.

Denna speciella blandning av glamour, undergång och polerad dekadens som ofta genomsyrar Børre Sæthres konst, får sitt fulla uttryck i festspelsutställningen 2010 N.N i Harstad, där en modernistisk simhall förvandlats till en av Norges mest intressanta utställningslokaler.

Sæthre är inte ensam om att fånga upp den nygotiska dödslängtan som präglat mycket av 00-talets konst och ge den en elegant, nästan överestetiserad, form. Internationellt lika uppmärksammade Loris Gréaud och Banks Violette arbetar i samma tendens och refererar i likhet med Sæthre till skräckromantik, Science Fiction, rockkultur och industridesignens luxuösa minimalism. Men där Gréaud och Violette låter teknologisamhället och alienerade subkulturer bli till symboler för samtidens dystopier, låter Børre Sæthre sexualiteten få en central roll i sin vision av Västerlandets undergång.

Installationen Untitled (High Velocity Splatter) 2010 visar en stiliserad ejakulation i vitt neon, förstorad och inramad likt en altartavla av en svart ljuddämpande väggplafond – ett apoteos över sexuell lust i en tid som mer än något dyrkar personlig tillfredställelse.

I ett annat av utställningens rum koncentreras dödstemat med en samling verk som trots skillnaderna i form och tonläge tillsammans iscensätter ett existentiellt självmord. Det kan låta storvulet, men det första som möter en i rummet är två frostade glasskivor med orden «Nothing Left// Nothing To Care For» och mitt i rummet hänger verket Moog Suicide 2010 – en keyboard som hänger i svart lina från taket medan ljudinstallationer ger ifrån sig vad som låter som elektroniska motsvarigheter till ångestfyllda kval.

Här kanaliserar Sæthre ett förhållningssätt till döden som dominerat kulturen det senaste decenniet. Den tröstlösa insikten att jorden håller på att gå under av miljöhot och finansiellt kaos, konsumtionskultens omättliga begär efter njutning och Twilight-generationens syn på döden som förförelseakt, förebådar ett Götterdämmerung som kanske aldrig kommer att inträffa utanför det estetiska fältet, men som är en naturlig del av vårt medvetande.

Om jag tvivlade på allvaret i 2010 N.N övertygades jag under öppningsdagens performance. I tillägg till sin egen utställning har Børre Sæthre bjudit in ett antal musiker och performancekonstnärer att uppträda och först ut var Tori Wrånes, som förblindad och genomborrad av en lång trädgren leddes upp på scenen. Där framförde hon med sång och dragspel en egen valse triste som i utsökt samspel med Sæthres installationer framhävde utställningens förföriska dödstema.

Några kvarter längre bort öppnade samma kväll en utställning som visserligen var mer livsbejakande, men som också tydligt anspelade på den tematik som hos Sæthre döljs under glansiga material och perfekta ytor.

Inbjudna av Sæthre organiserade studenter vid Kunstakademiet i Tromsø en grupputställning med bland annat en performance av Sjur Nyvold. När han uppträder blir han till en faun vars sång och dansnummer börjar som ett ljuvt lockrop och kulminerar i backanalisk yra som drar med sig hela publiken. Nog skulle det ha gjort sig bra på Børres scen, tänker jag, för i såväl mytologin som populärkulturen skildras ständigt hur undergången inleds med extas.