«Åh, du kan ju bli en ny Tommy Olsson!» utbrast en ung konstnär uppmuntrande till mig när jag precis hade bosatt mig i Norge, vilket jag tog som en komplimang eftersom kritikern Tommy Olsson är ett stilistiskt geni. Han personifierar skarphet och individualism inom norskt konstliv och har genom sin kritiska verksamhet blivit en institution här. I Sverige däremot hade han varit omöjlig.
Den litterära subjektivism som Tommy Olsson ofta anklagas för att ha infört i norsk kritik har sedan tidigt 90-tal sin motsvarighet i hemlandet, med Linda Skugge, Andres Lokko och Natalia Kazmierska som betydande namn. Men det finns en avgörande skillnad. Där dessa svenska kritiker förknippas med cocktails på inneklubbar och blir sponsrade av internationella modeföretag, står Tommy Olsson för en sunkig rock n´roll-livstil som i Sverige försvann för gott med Ebba Grön.
Ingenstans blir det lika tydligt som i Tommy Olssons retrospektiv över sig själv, utställningen Dead Sexy på Rod Bianco i Oslo. Collage, målningar, videor och objekt fyller varenda fri yta på det lilla galleriet på ett sånt där opretentiöst och rörigt vis som man är van vid från gallerierna runt Shoreditch i östra London.
Även verken tycks höra hemma i London, för det är framförallt där – in splendid isolation – som opolerad punkestetik och trashkultur fortfarande frodas i konstens mittfåra. Efter ett ögonblick tycks verken i det första rummet än mer välbekanta. Målningarna Not Waving och Sisters är tilltalande pastischer i Francis Bacons stil och på golvet ligger två bemålade trälådor som kunde passera för objekt av Jan Håfström från det sena 80-talet, dennes bästa period i min mening.
I samma rum finner man även den vägginstallation som gör det största intrycket på mig: Je T’aime består av en stor överklottrad fotorealistisk målning i Bjarne Melgaards nya stil, till större delen dold under väldiga teckningar på bruna pappersark. Jag lyfter förstås på pappret av nyfikenhet. Det ser snyggt ut därunder och som helhet är det också en välavvägd komposition som tar ett steg bort från det råa och överlastade i många av de andra verken runt omkring. Här kom dock ägget före hönan för det rör sig uppenbarligen om ett äldre verk.
Det är i utställningens andra rum som själva kärnan i Tommy Olssons konstnärskap bäst kommer fram. Narcissisten, pornografen och partykillen Tommy Olsson lägger ett väldigt självbiografiskt pussel som förenar en desperat nostalgi för den tid då han var ung och om inte vacker så i varje fall knullbar, med en överväldigande längtan efter självutplåning.
Fotocollaget Told No iscensätter en ung Tommy som Sid Vicious och i flera andra bilder återkommer han som en rocklegend på väg mot sin egen undergång, eller en Faust som offrar allt på begärets altare. En serie akvareller och kolorerade fotografier med titlar som Slut Pussy och Dissappointment är behärskat expressiva och skulle se riktigt fina ut i någon fondförvaltares våning på Aker brygge. I allt löper de egna upplevelserna, chiffrerade i bildfragment, biljetter och texter – framförallt porr, förnedring och rockmusik, men även familjeliv, barndom och (post-coital) lycka.
Det tråkiga är att berättelserna allt för ofta är tämligen oengagerande, liksom många av de populärkulturella referenserna. Det är nästan tjugo år sedan någon brydde sig om vem som mördade Laura Palmer. Det är oklart om målningen med titeln Who Killed Laura Palmer är från den tiden eller om det är en senare återblick på det desillusionerade 90-talets längtan efter mystik.
Jag funderar också länge på varför konstnärens intresse för sex och BDSM, denna kroppens ontologi, varken rör eller berör mig. Är jag avtrubbad? Det enda jag kan tänka när jag ser hemmasexfilmen Open Circle är att till och med Pål Hollenders Buy Bye Beauty från 2001 var sexigare. Ni vet, filmen där Hollender har doggysex med en apatisk flicka som han övertalat till prostitution.
Likväl är det just hans videor som är utställningens största behållning. Tommy Olsson hör definitivt till Norges pionjärer på det området och filmer som The Disaster Area, The Honey Trap och The Boy Say’s He’s 15 är visuella poem över trolska drömlandskap av dunkla begär och onani. När de visas remixade i loop bildar de ett slags resa genom floden Styx, denna mytologiska gräns mellan jorden och underjorden, mellan livet och döden. Jag tror det är en sådan slags resa Tommy Olsson gör när han konfronterar sitt förflutna i sina bilder.
Med utställningen Dead Sexy summeras ett konstnärskap som enligt egen uppgift övergick definitivt från bild till text 2001, varför denna utställning tycks ta formen av en avskedsutställning. Än mer så eftersom nästan inga av verken är yngre än fem år. Men om detta är en medelålders mans sista skräll, tårögda farväl och tömning av förrådet är det en smula sorgligt. För livet slutar ju inte vid femtio, även om man inte får ligga så ofta som förr och inte längre är «dead sexy».
KJEDELIG