Sverige, 2015. De brandattentat som sedan några år har riktats mot svenska flyktingboenden når sin kulmen. Regeringen utnyttjar Schengenavtalets möjlighet att tillfälligt «återinföra gränskontroll vid inre gräns».
Så börjar det rumsliga och statistiska dramat i David Larssons utställning Den allmänna ordningen och den inre säkerheten på Konsthall C. Fonden utgörs av den så kallade flyktingkrisen då runt 163 000 personer sökte asyl i Sverige, främst från Afghanistan, Irak och Syrien. Hur kan en utställning ta sig an ett sådant ämne? Konstnären upprättar en kvadrat: längs rummets ena långsida har han placerat olika föremål från brottsplatserna, och på väggen mittemot fotografier av de drabbade byggnaderna. Från den tredje sidan stirrar regeringens flerfaldigt förnyade beslut att återinföra gränskontrollerna mot uppgifter från Polismyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Mitt i rummet står gulaktiga furumöbler med inskriptioner av datum och ortsnamn som korresponderar med regeringsbeslut och platser där bränder ägt rum.
I denna utställning – där det råder en spöklik avsaknad av de människor som drabbats av såväl eldsvådorna som gränskontrollerna – antyds ett orsakssamband mellan ökningen av bränder på flyktingboenden och regeringens återinförande av gränskontroller. Men inte på det vis man skulle kunna tro, att högerextrema hatbrott skulle ha ökat efter den officiella politiska högergiren och konsolideringen av rikets gränser – som i Storbritannien efter Brexit eller i USA efter Trumps valseger. Tvärtom kommer beslutet om «gränskontroller vid inre gräns» den 12 oktober 2015, efter uppgången av brandrelaterade incidenter. Ska detta tolkas som en central tes i utställningen?
Attackerna kan naturligtvis ses som ett hot mot ordning och säkerhet. Om man dessutom tänker på att de riktas mot människor som först har undkommit krig med fosfor- och tunnbomber, raketer och självmordsattacker, och sedan överlevt den flykt till Europa som skördar tusentals liv varje år, så framstår de som fullständigt gränslösa och vansinniga i sitt hat. Men tar man istället fasta på att det är kolonialism, imperialism, kallt krig och västerländska råvaruintressen som ligger bakom de väpnade konflikterna i Mellanöstern, så framstår brandattackerna snarare som historiskt konsekventa och i linje med «den allmänna ordningen».
Att det skulle ha varit brandincidenterna som fick regeringen att återinföra gränskontrollerna är tveksamt. Ändå är det en läsning som Larssons utställning påkallar genom avsaknaden av andra, kritiska röster: i rummet består all text av regeringens, polismaktens och massmedias beskrivning av dessa händelser. Det är en problematisk och ensidig bild av förloppet. 2015 var trots allt året då i stort sett alla statliga och kommunala institutioner stod skandalöst handfallna inför utvecklingen. Tusentals nyanlända slapp sova utomhus och fick mat, hygienartiklar och mediciner genom att privatpersoner och föreningar, politiska aktivister och sociala center, arbetade i skift för att det skulle fungera. Ur det perspektivet var det inte försöken att bränna ner flyktingboenden, utan det spontana och folkliga övertagandet av offentliga funktioner som utgjorde det verkliga hotet mot den allmänna ordningen under det tumultartade året 2015.
Not: Förra veckan deklarerade EU-kommissionen att man inte kommer att acceptera fler förlängningar av inre gränskontroller inom EU.