Det finns egentligen mycket få möjligheter att kritiskt granska intentionerna och ambitionen med den första Helsingforsbiennalen som öppnar för allmänheten på lördag. Teman som tillgänglighet, samhörighet, ömsesidigt beroende och en gemensam strävan att övervinna kriser, oavsett om det handlar om Covid-19 eller det alltöverskuggande hotet av en ekologisk katastrof, står som icke-motsägbara sanningar.
Biennalens titel Samma hav beskriver metaforiskt situationen där ingen kan avsäga sig delaktighet eller ansvar för det rådande läget i världen. Det enda som kan diskuteras är i vilken roll och i vilken grad som vi engagerar oss, inser vår priviligierade position i ekosystemet och börjar agera.
Biennalen har även planerats och presenterats som flaggskeppet i Helsingfors stads utvecklingsstrategi, som en del av stadens havsnära identitet och ambition att vara attraktiv på rätt sätt. Konsten är ett medel för att nå målen, ett verktyg för att skapa förutsättningarna för ett gott liv. Agerandet är säkert och tryggt, ekologiskt hållbart och respektfullt inför alla former av kulturell diversitet. Empatiskt.
Tanken på en internationell biennal av relevans har länge föresvävat stadens konst- och kulturkretsar. Motsvarigheten inom scenkonsten och musiken, Helsingfors Festspel, har varit en av sensommarens höjdpunkter sedan 1968. Det närmaste man inom bildkonsten har kommit är ARS-utställningarna, som arrangerats av det nationella centralmuseet (numera Kiasma) i Helsingfors med lite ojämna mellanrum sedan 1969. Mindre biennaler och triennaler finns sedan länge i bland annat Åbo, Raumo, Borgå och Mänttä.
Helsingforsbiennalen tar sitt huvudsäte på Skanslandet, i den spridda lilla skärgård som staden nu vill göra till en del av den kulturella urbana profilen. Denna typ av integration av konstverk i naturmiljöer ger projektet ett hypotetiskt drag av en platsspecifikt producerad skulpturpark. Här handlar det även om att ta öns militära historia som utgångspunkt och många referenser görs i retoriken till bebyggelsen, öns sociala historia och relation till den omgivande yttre verkligheten. För att säkerställa den utlovade hållbarheten har projektet producerats i samarbete med och under granskning av Forststyrelsen och Museiverket.
Av de 41 medverkande konstnärerna och grupperna har en tredjedel arbetat på andra platser än Skanslandet och många delar av evenemanget sker även på nätet. De 30-talet projekt som visas på ön grupperar sig kring ett tre kilometer långt promenadstråk genom lummiga, på många håll igenvuxna, landskap. Verken kan kategoriseras i fyra typer, dels de som finns installerade i tidigare bostadshus, dels verk som tagit gamla ammunitionslager i bruk, dels en handfull fristående skulpturala installationer och till sist performancebaserade verk som involverar besökarna i platsspecifika aktiviteter.
Någon skulpturpark handlar det således inte om, även om Tadashi Kawamatas fyrtorn, Jaakko Niemeläs bryggkonstruktion, Alicja Kwadjes och Laura Könönens steninstallationer alla har kvaliteter som skulle uppfylla kraven för en sådan. Därtill är Katarina Grosses spraymålade behandling av öns gamla skola något som väcker uppmärksamhet mitt i grönskan. Alla är de fysiska markeringar som mer eller mindre knyter an till biennalens tema.
De mest lyckade rumsliga dialogerna i de gamla, kyliga ammunitionslagren görs av Tomas A Laitinen, trion Honkasalo/Niemi/Virtanen, Maaria Wirkkala samt Outi Pieski med döttrarna Birit och Katja Haarla. De har alla lyckats skapa en närhet och en känsla för materialiteten som får rummen att komma till liv. Men i alltför många fall har det mest handlat om att få utrymmet att fungera som en publik plats, med smidiga tekniska lösningar för videoprojektioner.
Detsamma gäller tyvärr för många av verken som visas i de byggnader som tidigare varit bostadshus. Nedgångna lägenheter har fyllts med videoprojektioner, dokumentärfoton eller andra lämningar och spår av ett levt liv. En alltför skör installation i de övergivna rummen av Marja Kanervo har överförts till en videoinspelning som visas i en egen container utanför byggnaden. Lite tragikomiskt blir det med Pavel Althamers film om rymlingar i randiga fångdräkter, som filmats in situ med interner som avtjänar sitt straff vid den öppna anstalten på grannön Sveaborg. Besökaren kan även delta virtuellt i rymningen i ett separat tält.
Tanken på öns specificitet och genius loci får således inte riktigt fäste i verken. Bästa potentialen för det finns kanske i de ljudbaserade verk som kommer att ta plats mitt i naturen. Teemu Lehmusruusu förmedlar ljudet från svampar och förmultnat trä i en tornkonstruktion, Pasi Autios Fågeldisco planeras att ske regelbundet under några sommarveckor med lätt teknisk konstruktion och publikens medverkan, Janet Cardiff och George Bures Millers ännu ofärdiga installation med 22 högtalare i en skogsglänta bygger på musik av Arvo Pärt och Samir Bhowmik och kommer att bjuda med besökare på en dramaturgisk upptäcktsfärd för att söka efter försvunna öar.
Ljudets betydelse är framträdande i biennalen som helhet och många av verken har mer eller mindre integrerade audiobaserade inslag. Det ger flera av installationerna en tydlig atmosfär som öppnar upp för en närmast ritualistisk rytm särskilt i relation till den omgivande naturens ljudvärld.
Kanske är det också det rituella som estetiskt element som till slut framstår som karakteristiskt och relevant, särskilt i relation till det dystopiska tema som biennalen förankrats i. Ritualiseringen av relationen till det som inte kan behärskas, strävan till autenticitet och delaktighet, nästintill en avbön inför naturen. Detta stärks kanhända främst av tre inte helt nya verk, vars verklighet nu har hunnit i kapp även den finländska livssfären. Wanuri Kahius science fiction-film Pumzi från 2009 visar kampen för att rädda den sista trädplantan i Kenya, Hayon Kwons 3D animation från 2016, 489 dagar, berättar om en förundran över skönheten hos en blomma som vuxit fast i en mina i den demilitariserade zonen mellan Syd- och Nord-Korea, samt Samnang Khvays video Andens väg från 2016 där en dansare med djurmasker i mytiska landskap söker förbindelse med naturens ande.
Sökandet efter en djupare förståelse för och med såväl tiden som platsen griper genom hela biennalprojektet. Viljan att förankra biennalen på just Skanslandet kan vara på gott och ont, då dess relevans främst ligger i att vara en kombination av en plats för stadsbornas rekreation och en arena för produktion av ny konst. Det blir påtagligt och realistiskt kommenterat av Laura Könönen, var verk Ingen himmel som gräns i höst kommer att få en permanent plats på annat håll i staden: «Skanslandet är endast en tom scen, i vars mitt den slutna naturen fortsätter sitt liv utan människan. Runt dess slutna centrum går vi på en smal remsa och ser på tomma ruiner, sökande efter det förflutna och förståelse för den eviga kedjan av orsak och verkan. För en stund är det nu platsen där himlen föll ner».
