Sara Anstis kufiska bildvärld på Galleri Nevven i Göteborg är flytande och iögonfallande, i motsats till utställningstiteln Discrete som antyder något avgränsat eller försiktigt. Men kontrasten är ändå lämplig då detta är en presentation som för samman det utomvärldsliga med det högst reella i att leva som kropp.
När Anstis tog examen från Valand 2016 ställde hon ut krukväxter och kolteckningar med naturalistiska linjer där kropparna smälte samman i ovanliga konstitutioner. Jag tror att det handlade om en längtan efter naturen. Sedan dess har hon börjat teckna i pastell, fortfarande nakna kroppar men färgen tycks medge mer särpräglade gestalter och tydligare erotisk laddning.
Blickfånget i det lilla gallerirummet är en vägg som målats i mjuka färger: lila, rosa, gult. Små former liknar fyrverkerier, andra ser helt enkelt ut som kritstreck. På den hänger teckningen Venus at Her Mirror With Butterflies (2019). Den obrydda kärleksgudinnan på huk plockar en blomma med sina långa bröst, i en spegel bakom henne ser man hur hon har fångat en fjäril i en håv som hon håller mellan sina skinkor.
I tre av de andra pastellteckningarna syns liknande kvinnogestalter. I Mother (2020) är hennes fötter hopbundna och det droppar blod från skrapsår. Hon står framåtlutad och ammar någon slags iller. Liksom i flera av kompositionerna fungerar trädstammar som avdelare i bildfältet, vilket möjliggör en mörkare del: dag och natt existerar samtidigt. Denna slirande samtidighet finns även i själva stämningen. Våld – en kvinna bär törnekrona, fjärilsvingar på marken måste vara resultatet av ryck – existerar parallellt med harmoni och frihet. Motivens ytor framhävs som fjuniga eller taggiga, texturer som fortplantar sig mellan hud, textil och växtlighet. Permeabilitet och fluiditet finns i kroppen, mellan arter, i tiden.
Jag vet inte riktigt vad detta är. De läckande kroppsvätskorna påminner mig om ekoteoretikern Timothy Mortons «svaga holism», där «att vara någonting är att vara en perforerad påse fylld med vatten». I varje påse finns fler påsar. Med andra ord finns ett oupphörligt läckage, ett ständigt «något annat» i vad som först tycks entydigt.
Fyra små objekt i stengods placerade på avsatser i rummet verkar först sprungna ur Anstis mystiska taxonomi, men indikerar snarare en förankring i det reella. I kritdammet under den målade väggen ser Eater (2020) ut som en hyfsat trovärdig köttätande växt. Jag känner igen den falliska formen hos Geoduck (2020) från en av teckningarna. Den lilla klumpen som balanserar på ett element visar sig vara en musselart som finns på Kanadas västkust, där konstnären växte upp.
I boken Survival Handbook, som Anstis var redaktör för 2018, beskriver hon en slags överlevnadsworkshop där deltagarna ska lära sig stycka ett får. När gruppen är i färd med att ta av skinnet inser hon att det finns alldeles för mycket potential i scenen. «Jag känner hur [bilden] sträcker sig mot mig med ryckiga rörelser». Hon drar sig tillbaka för att teckna. Skildringen indikerar en intuitiv bildförståelse som gör att denna lilla presentation ändå åstadkommer så mycket. I vad jag antar måste vara ett självporträtt, Floating Head (2019), svävar ett huvud mot en grön bakgrund. Det blonda håret är svept bakåt och smalnar av, som om hon var en ande ur en flaska. Efter en stund märker jag att ansiktet betraktar mig när jag betraktar utställningen; presentationens teman om blick och agens får en annan valör. Munnens rudimentära båge är upp och ned: sur. När jag vänder mig bort lägger jag märke till några händer tecknade bland pastellväggens svepande streck. Jag kommer på mig själv med att göra en underdånig min, som om konstnären var i rummet.
