Livets hårda skola

Den före detta butikslokalen mitt i Stockholm där Mejans masterstudenter visar sin examensutställning Collect Yorself är uppdelad i ett litet rum med skyltfönster ut mot gatan, och en stor underjordisk lokal utan fönster som nås med rulltrappor. Platsen är enligt presentationen vald av studenterna själva, men någon ytterligare förklaring till utlokaliseringen från den traditionsenliga miljön i Konstakademins hus på Fredsgatan ges inte.

Skyltfönstret som medium har utnyttjats av Karin Sahlin, som försett det med texten «Ingen kuk är lika hård som livet». Med tanke på inramningen som betonar en diskussion av det kommersiella, hade jag väntat mig mer av det interaktiva och processbetonade. Men den stora underjordiska lokalen domineras istället av stora, rejäla objekt: skulpturer, installationer, textilverk och målningar. Utställningen rymmer också flera videoverk men de får man ofta leta efter. Annars har de mindre objektbaserade verken sin egen plats i det övre rummet mot gatan. Där äger performances och workshops rum under utställningens gång. Där finns också en utställning med titeln The Photographic Artist’s Book till vilken studenterna på en fristående kurs har producerat fotoböcker. Bland dem finns även mer etablerade fotografer som Stina Brockman och Hendrik Zeitler.

Den större utställningen beskrivs som «självorganiserad», och istället för curator har studenten Petra Hultman haft rollen som producent. Collect Yourself framstår som ett medvetet undflyende tema, där programbladets «en opera med unga konstnärer» är den mest talande beskrivningen. Många ställer ut sina egna mikrokosmos, serier av verk som i första hand korresponderar sinsemellan, även om det också går att urskilja tematiska förbindelser mellan konstnärskapen. Vissa arbeten har lite svårt att samsas, som de humoristiska verken och den mest lågmälda minimalismen. Detta är möjligen oundvikligt, givet det begränsade utrymmet i lokalen. 

I ett mörklagt rum finns en roterande modell av ett förortslandskap av Niki Lindroth von Bahr, och en dystopisk film från Fittja och Bredäng under snöfall av Lucia Pagano. I en projektion på väggen rör sig vad som ser ut som ett gasmoln, unDynamic cloud animation, av Jonathan Terry. Tillsammans för verken tankarna till science fiction och skräckfilm, och bildar mardrömsloopar av det evigt reproducerade. Den riktiga psykopatkonsten finns i ett rum längst in i form av sorterad pommes frites av Mattias Eliasson. Här får besökaren en glimt av ett parallellt universum av ödslighet och avstannad kommunikation, där det har gått långt åt fel håll. Ett besläktat verk är Anna-Karin Rasmussons videoinstallation UTSLAG: bås bakom plastskynken där monitorer visar extremt våldsamma dockfilmer. Ett beprövat grepp som ändå blir riktigt obehagligt, speciellt då en av skärmarna är vänd mot väggen. Raka motsatsen till splatterfilmsestetiken råder i videoverket Nu har jag fan redan glömt det, en psykologiskt laddad dialog mellan två kvinnor, av Malou de Cunha Bang. Ett trauma bearbetas genom att kvinnorna provar teatraliska gester, stämningen är tung och obekväm.

Adam Shiu-Yang Shaws samling av skulpturer och föremål för tankarna till arkeologiska fynd i sten eller lera, men är tillverkade i nya material som Jesmonite. En figur har en del av kroppen tillplattad som ett mosslik, och på en vägg hänger en medeltida gycklare med drag av seriefigur. Gestalterna leker med föreställningar om historien och sökandet efter kunskap. Allt detta är starkt bundet till figurernas uttryck på ett sätt som för tankarna till Natalie Djurbergs leranimationer.

Det råa och handgjorda återkommer i Marcus Jonssons pojkrumsaktiga metallskulpturer, som Mjölkbonde – 4000 återstår och Af Chapman, en båt med tydliga lödningar. Jonsson har också byggt upp en helgedom bakom korrugerad plåt, där besökaren måste sätta sig på golvet för att få se målningarna med fotbollstema. Emma LaMortes tygverk L.H.O.T.P. med hängande sytråd angränsar till hantverkstemat, och ger sig på ett lite mer subtilt sätt in i samtalet om kulturarv, avbildning och arbetsdelning. Tillsammans med Jakob Holmbergs skylt i furu där det står «VÄLKOMMEN TILL SANDVIK» skapar dessa verk en miljö som visar materialens sätt att bära på kultur. Det givna exemplet är alla de associationer, inte minst till «det svenska», som furu väcker. Vad som än formas av det blir ändå själva materialet mest betydelsebärande. Detta har förstås även sin kommersiella aspekt, när materialen och landskapet görs till föremål för «branding».

Verk av denna typ, som är visuellt direkta och samlar sina relationer nära själva objektet, klarar trängseln i lokalen bäst. De stora, arkitektoniska installationerna skulle däremot förändras i ett rum som hade högre i tak. Det är kanske här utställningen «öppet brottas med utställningskonventioner», som programbladet utlovar. Tjusigare, luftiga lokaler skulle göra det hela mer högtidligt formalistiskt, medan rummet nu istället blir klaustrofobiskt och de enorma konstruktionerna verkar hota att ramla över en. Liva Isakson Lundins Stimuli är band av stål formade i ringar och snirklar med ena änden fast i ett block av vaxliknande gelatin. I utställningen måste betraktaren komma nära för att verket inte ska skymmas av annat. Därmed betonas det maskinella och en parasitisk relation till rummets konstruktion, istället för den eleganta formen som tecknas av banden och relationen till rörelse.

Greta Weibull har också arbetat med stålkonstruktioner, två av hennes verk ser ut som stora ramar, kanske sänggavlar. Depth in a narrow space består utöver stålet av ett tungt rosa tyg som ligger draperat över gavlarna. Weibull prövar rumsliga egenskaper som tungt och lätt, innanför och utanför, i verk som samtidigt är suggestivt tilldragande. Den mindre snygga omgivningen bidrar till att dessa verk blir effektiv och intressant metadesign. En mer burdus enkelhet, som ansluter till den hemsnickrade känslan i stora delar av utställningen, finns bredvid i form av en enorm fågelsiluett på väggen av Jonas Roos. Fågelformens mörka yta sluter allt inom sig och är lika mycket material som emblem. På ett lågmält sätt växer fågeln i medvetandet. Den lyckas ställa motstridigheten mellan föreställande bild och fysiskt objekt på sin spets.

Verken i Collect Yourself är överlag inte finstilt konst, och håller sig från att tillämpa teorier. Befriande nog utspelar de sig ofta på andra platser än det storstadscentrum där utställningen visas. Vardagen, landet och förorten blir scener för det personliga och dramatiska. Även om tyngdpunkten ligger på objekten och frågeställningar som utgår från materialen eller verkets konkreta form, så finns här också en psykologisk skärpa. Många av verken har en imponerande koncentration vilket medför en del kollisioner i rummet, men som framförallt bidrar till att skapa en tung helhet i utställningen.

Not: Texten uppdaterades 8 juni kl. 20:45.