En mulig historisering av lydkunsten begynner med futurismen og dadaismen, de to første kunstretningene som hevdet lyden som noe av estetisk interesse også utenfor musikkens verden. Futuristen Luigi Russolo oppførte riktignok sine støykomposisjoner i et konvensjonelt konsertformat – selv om instrumentene var byttet ut med hans egne intonarumori. Men verkene og tankene hans – nedskrevet i manifestet: L’arte dei Rumori (The Art of Noises) – fant først og fremst resonans i det tjuende århundrets sjangeroverskridende avantgarde. En annen, og mer spesifikk, akse flytter lydkunstens opprinnelse femti år lenger frem i tid, til USA og seint 60-tall, hvor postminimalister som Max Neuhaus og La Monte Young begynte å benytte seg av lyd i installasjonene sine. Men uansett hvor lydkunsten har sitt kunsthistoriske utspring, har eksperimenteringen med å skape og organisere lyd alltid befunnet seg i et slags ingenmannsland mellom den visuelle kunsten og musikkfeltet. Den blir vekselvis betegnet som lydkunst og eksperimentell musikk, og det virker å være nærmest umulig å trekke opp et klart skille for hvilken type praksis som hører hjemme hvor.
To større utstillinger i Nordens hovedsteder gjør denne sjangerutfordringen dagsaktuell. I Wish This Was a Song, en stor mønstring av billedkunstnere som trekker veksel på musikk i en eller annen forstand åpner i morgen på Museet for samtidskunst i Oslo, og i forrige uke åpnet utstillingen Mer än ljud på Bonniers Konsthall i Stockholm. Begge har nesten likelydende siktemål: Å vise frem musikken i samtidskunsten. Påfallende i begge tilfeller er omgåelsen av begrepet lydkunst. Kunstnerne som vises her kan altså forstås som en slags musikere. Det er musikken som er den viktigste referansen deres, heller enn lydkunsten.
Det kan selvfølgelig finnes gode grunner til å arrangere en utstilling av samtidskunst som knytter seg tematisk til musikk uten å diskutere lydkunst, men det er samtidig vanskelig å ikke lese denne tilnærmingen som et symptom på en utvisking av skillet mellom samtidskunsten og populærkulturen snarere enn en historisk forankret tilnærming til fenomenet kunst og musikk. Med dette utgangspunktet gjennomførte Kunstkritikk intervjuer med kuratorene for de to utstillingene per epost. Intervjuene med Sabrina van der Ley og Stina Högkvist i Oslo og Theodor Ringborg i Stockholm er her presentert som en samtale:
Kunstkritikk: Det er unektelig påfallende at to utstillinger med tema musikk og samtidskunst finner sted parallelt i Stockholm og Oslo. Har denne koblingen mellom samtidskunsten og musikkfeltet en annen type aktualitet i dag enn si for 40-50 år siden, og finnes det i så fall en spesifikk nordisk ramme for denne aktualiteten?
Stina Högkvist: Ser man till Norge på 60-talet så verkar samtidsmusiken ha varit öppen för att experimentera med ny teknikk, medan konstscenen var mer konservativ och skeptisk. På denna tiden var det ju långa strider om huruvid foto skulle kunna kallas för konst eller inte. Så på ett sätt kan man säga att samtidsmusiken och deras förståelse av den nya tekniken, och användandet av datorer banade vägen för konsten. Arild Boman, som skapade det första datakomponerade musikstycket i Norge (kort sammanfattat: en hålkortsversion av Bibeln), berättade att för att få tillgång på datorer var han tvungen att sitta och komponera hos militären, eftersom det var här det fanns datorer på denna tiden. Arne Nordheim har också varit en viktig gestalt som bland annat samarbetade med Kjartan Slettemark. Frank Zappa hade ju höga musikambitioner, och var ju en stor fan av Nordheim och drog till Oslo upprepade gånger för att besöka honom. Det sista decenniet har det producerats flera utställningar i Europa och USA som tar upp den historiska kopplingen mellan musik och konst, med exempel som Schönberg, Kandinsky etc. för att så sluta med Cage, och kanske kasta in några exempel från samtidskonstscen. För en stund sedan öppnade en stor utställning i Darmstadt om Darmstadtskolans historia, med många trådar in i konstvärlden, med såväl historiska som samtida exempel. Vi hade precis möte med Barbara London från MOMA som var här och gjorde research på sin kommande utställning som öppnar i 2013, som också handlar om musik i samtidskonsten.
Sabrina van der Ley: Det virker å være et tema som er i lufta. På mange av de store internasjonale utstillingene, som Venezia- og Istanbulbiennalen og Manifesta, har man de seinere årene sett et stort antall kunstnere som inkorporerer eller addresserer musikk i arbeidet sitt.
Theodor Ringborg: I ett par år nu – kanske till och med längre än så, har vi sett utställningar som är musikaliskt orienterade. Vi har börjat se en idé om att endast för att ett konstverk gör ljud ifrån sig så är det inte omedelbart ljudkonst utan kanske istället musik – eller i alla fall musikaliskt – eller något annat. Ett sånt tankesätt gör att utställningar såsom Mer än ljud uppstår, tanken att konst med ljud inte bara ställs ut som ljudkonst utan att frågan om dess komposition eller organisationen kan inbegripas – vare sig musikalisk eller inte.
Kunstkritikk: Dere har valgt å fokusere på kunstnere som sies å jobbe eksplisitt med musikk, i hvert fall får man det inntrykket fra kommunikasjonen rundt utstillingene. Hvorfor velge å utdefinere musikk fra et større felt av eksperimentell lydkunst? Hvilken oppfattelse av begrepet musikk er det som legges til grunn her og hvorfor den konsekvente utelatelsen av betegnelsen «lydkunst»?
Stina Högkvist: Av rent pragmatiska grunder. Vi var tvungna att begränsa oss. Vi var också under intrycket att det har varit flera utställningar och festivaler om lydkunst, så därför valde vi att dra en gräns här. Men självklart finns det inga vattentäta skott, och vissa verk existerar i gränslandet. Utställningen handlar som sagt om verk som har en relation till musik på ett eller annat sätt. Vi förlitar oss på John Cages definition av musik, och inkluderar därför även tystnad, och stilla verk. Som vi ser det är «ljudkonst» en egen genre som inte enkelt kan definieras som «musik i konsten». Skillanden ligger i varat och tiden. Musiken utspelar sig ofta i tiden, medan ljudkonsten rör sig i varat. Ljudkonst har ofta en mer uttalad relation till plats och arkitektur.
Theodor Ringborg: Det är naturligtvis svårt att göra en distinktion mellan «ljudkonst» och konst med musikaliska konnotationer och det är en av de underliggande frågeställningarna i utställningen Mer än ljud. Det är en utställning om musik och om «musik» som ett svårdefinierat begrepp. Därför har vi valt att ställa ut verk vars musikaliska anspelningar kan uppfattas som olika – om de uppfattas som musikaliska alls, och fokusera på en idé om organisationen av ljud.
Kunstkritikk: Vil dere si at det er en rød tråd i hvordan kunstnerne på utstillingen forholder seg til et slikt tenkt skille mellom lyd og musikk som kunstnerisk materiale, eller dekkes hele spekteret fra en strengt materialistisk forståelse av lyd til en fullstendig integerering i noe som må anses å udiskutabelt være musikk?
Sabrina van der Ley: Vi bestemte oss for å fokusere på musikk for å gjøre «begjærsobjektet» håndterbart. Hvis ikke ville utstillingen ha vært dobbelt så stor. Vi var interessert i å undersøke hvilke strategier som benyttes av visuelle kunstnere som holder på med musikk. Når det er sagt så finnes det selvfølgelig en del verk i utstillingen som befinner seg i Bermudatriangelet mellom lyd, musikk og visualitet, som f.eks. arbeidene til Camille Norment, Tori Wrånes, Arild Boman og William Engelen, bare for å nevne noen.
Theodor Ringborg: Skillnaden mellan ljud och musik är mycket svår och jag tror inte man kan hävda någon specifik distinktion. Trots detta verkar det finnas vissa sätt att organisera ljud, att komponera, som uppfattas som mer musikaliska – alla ljud är musikaliska men vissa ljud är mer musikaliska än andra, av någon anledning, helt enkelt. Detta är intressant och finns närvarande i Mer än ljud eftersom vi inte ämnar se på likheter mellan verk utan snarare deras väldigt olika sätt att använda, skapa eller utrycka något musikaliskt ljudligt. Jag skulle inte kunna svara på vad konstnärerna avser, men utställningen – så som den är konstruerad, försöker titta på det disharmoniska mellan verken snarare än att de ska samspela, så att säga.
Kunstkritikk: Kunsthistorisk kan man litt forenklet si det finnes to paradigmatiske tilnærminger til lyden som materiale i kunsten: en modernistisk (eller neo-modernistisk) hvor kunstneren arbeider med abstrakte og ofte veldig enkle og rene lydbilder (Carsten Nicolai, Richard Chartier, Ryoji Ikeda, Carl Michael von Hausswolff); og en postmoderne hvor kunstneren benytter konkrete og ofte gjenkjennbare lydsamples og setter disse sammen i store komplekse mikser. Er disse kategoriene relevante forståelsesrammer for kunstnerne dere har jobbet med, eller er det også behov for andre modeller?
Stina Högkvist: Vi har exempel på både och, men jag tror att för den enskilda besökaren är dessa kategoriseringar inte till så stor hjälp. Delia Derbyshire samplade ju med analoga metoder, Schwitters också. Futuristerna likaså, och de var ju toppen av modernister. Men om man ligger undan detta definitionsgnabb, så har vi med verk av Erkki Kurenniemi som är vad man kan kalla minimalistiska rena verk till sitt uttryck, men inte till innehåll. Han uppfann ju olika DIMI-instrument (Digital Media Interface, red.anm.), DIMI-T, Dimi-O och Dimi-S. Instrument som läste hjärnvågor, rörelser, gestik. En stor del av utställningen är liveprogrammet och där kommer alla olika stilar att inkluderas. Vi planerar till exempel ett seminarium om Arild Boman och Erkki Kurenniemi om deras samarbeten, och då lånar vi in instrument från Finland som bland annat Mikko Ojanen (PanSonic) ska spela på.
Kunstkritikk: Hvor langt over i tilgrensende områder av kulturen, som f.eks. det man forstår som musikkfeltet, kan samtidskunsten bevege seg og fortsatt være aktuell å stille ut for institusjoner som Museet for samtidskunst og Bonniers?
Stina Högkvist: Så som konstscenen ser ut idag har ju konstnärerna fritt spelrum och institutionerna får anpassa sig därefter. Men det är ju inte bara konstinstitutionerna som påverkas. Vi var på öppningen av Ultima Oslo Contemporary Music Festival igår och där innehöll två av öppningskonserterna inslag av projiceringar och film, och hade lika gott kunna platsa på en samtidskonstutställning. I Oslo arbetar en institution som Ny Musikk också med gränsöverskridande projekt, som både inkluderar konstnärer och musiker och daglig leder Anne Hilde Neset kallar sig curator. Så detta går åt båda hållen.
Sabrina van der Ley: Jeg tenker at i de fleste tilfeller så er det mye å hente i en kryssdisiplinær praksis. Om man får det rette grepet på den så kan den gi et overraskende tilskudd som tidvis tar pusten fra deg. Det er alltid bra å tenke utenfor boksen.
Theodor Ringborg: Din fråga verkar vara hur långt man kan tänja gränserna, och där skulle jag säga att vi inte kan veta det innan vi försökt. Det är rätt lätt att argumentera för musik eftersom det är ett tillgängligt kulturelt utryck som många samtida och historiska konstnärer arbetat med. Hockey, däremot, är svårare. Nyckelordet här är «tilgrensende», vi tittar lätt på områden nära konsten – musik, teater, poesi osv., men intressant skulle vara att hitta vägar längre bort – att på ett djupare teoretiskt och filosofiskt plan se bortom de omedelbara kulturella uttrycken. Såpass glada som vi blir när vi lyckas placera konst i det offentliga rummet (och vi blir oftast övernöjda) borde vi bli när det offentliga rummet sätts inom konsthallen – iallafall lite då och då.
