Lyft fram nazismen i ljuset

Det var med bestörtning som jag förra veckan läste ett pressutskick från Belenius i Stockholm. Galleriets nästa utställning, som öppnar imorgon, blir med «en av våra främsta skulptörer» Carl Milles (1875–1955). Konstnären är bekant för de flesta för sina offentliga monumentalskulpturer runt om i landet, och för sitt hem på Lidingö som sedan flera år fungerar som museum och samtida konsthall.

Vad som fick mig att reagera var att pressutskicket beskriver Milles som «politiskt och moraliskt kontroversiell». Vad som däremot inte nämns är att Milles var nazist, och en stor beundrare av Adolf Hitler. Detta är allmänt känt, och väl belagt i forskningen. Konsthistorikern Eva Nodin har i sin grundliga studie Tusen möjligheters rike (2009) dessutom kunnat konstatera att Milles aldrig tog avstånd från nationalsocialismen. Han bevarade sannolikt sina politiska sympatier livet ut.

Ändå väljer Belenius att karakterisera Milles med en förskönande omskrivning. Då olika typer av «alternativa» benämningar på senare år varit en strategi för att normalisera rasism och högerextremism, så hörde jag av mig till galleriet för att fråga vad som var syftet med utställningen. Är ni medvetna om att ni bidrar till att förtiga historiska fakta kring nazismen, undrade jag, och menade också att «kontroversiell» är en helt felaktig beskrivning av Milles. Han framstår snarare som en politisk opportunist, inte en person som riskerade sitt anseende genom att stå upp för obekväma åsikter i offentligheten.

Men det mest anmärkningsvärda med Milles är egentligen att han inte är mer kontroversiell. Trots att han var en av de mest framstående nazistiska konstnärerna i Norden, så är Millesgården idag ett uppskattat utflyktsmål, och hans skulpturer står fortfarande som landmärken i våra större städer.

Detta var också utgångspunkten för en utställning av den ukrainsk-svenske konstnären Alexander Vaindorf på Gävle konstcentrum 2009, som ville väcka diskussionen kring Milles så kallade Flygarmonument vid Karlaplan i Stockholm. Med sin heraldiska örn är detta, som konstkritikern Peter Cornell konstaterade, slående likt Tredje Rikets emblem, och fungerade dessutom som samlingsplats för de svenska nazisterna under 1930-talet.

Inte heller den gången blev det någon större debatt. Mot argumentet att flytta skulpturen till Millesgården invände Cornell att den borde stå kvar som vittnesmål «om den föga ärorika ambivalensen som rådde också i detta land». Men är det verkligen så? För mig vittnar Milles fortsatta höga anseende inte om en ambivalens, utan om den politiska oviljan att göra upp med nazismens starka förankring, inte minst i samhällets övre skikt, som vi idag får betala priset för genom högerextremismens återkomst som en maktfaktor i politiken.

Detta för oss åter till utställningen på Belenius. Som svar på min fråga svarade galleriet att man framförallt vill visa Milles konst och skulpturer, men också peka mot att «en diskussion föreligger». Med lite god vilja kan detta tolkas som att man vill hålla konsten levande genom att inte dra förhastade slutsatser vad gäller relationen mellan verkens innehåll och deras form. Eller mellan Milles konst och hans politik, om man så vill.

Problemet är att man i så fall inte bara måste koppla loss verken från deras historiska och politiska kontext, utan också från deras formella och stilistiska uttryck. Och den som läser vad Milles själv har skrivit kan omöjligen undvika att se ett samband mellan hans beundran för Hitler, och det monumentala och heroiserande uttrycket i hans skulpturer. Verken har även andra dimensioner, men till stor del är det samma reaktionära innehåll och auktoritära former som återkommer. Framförallt är det förstås omöjligt att föra någon som helst nyanserad diskussion kring detta, utan att ta Milles nazism beaktande.

Det talas ibland om att vi idag är alltför upptagna av symbolfrågor. Den politiska debatten skulle enligt detta synsätt vara alltför inriktad mot hur saker avbildas eller beskrivs. På ett motsvarande sätt kan man, inte minst hos den yngre generationen, se en tendens att vilja avskilja konsten från dess politiska eller sociala innehåll. Hos Milles skulle tex. politiken kunna ses som en symbolisk aspekt av verkens faktiska, materiella uppenbarelse. Men detta är inte särskilt nytt eller samtida, utan ett klassiskt, borgerligt synsätt som på senare år ha fått stort utrymme både i konsten och samhällsdebatten.

Det är på denna punkt jag vill problematisera utställningen på Belenius. Oviljan att göra upp med nazismen efter andra världskriget förklaras ibland med att väst skiftade fokus mot att istället skapa en enad front mot kommunismen. Det var den nya fienden som skulle demoniseras, inte nazismen. En annan förklaring är att nazismen hade en starkare förankring än vad många valde att se. Det fanns helt enkelt många som fortsatte att sympatiserade med Hitler.

Detta är viktigt att påminna om när den svenska borgerligheten, genom Moderaterna, nu inleder en dialog med Sverigedemokraterna i hopp om att använda partiets folkliga legitimitet som stöd för sin egen politiska vinning.

Jag är inte ute efter att desavouera någon för detta. Men under decennierna kring millennieskiftet var det självklart att i samtida konstutställningar och forskning uppmärksamma Milles politiska sympatier ur ett kritiskt perspektiv. Att i dagens skarpare läge tona ner hans nazism är svårt att se som annat än ytterligare ett uttryck för den pågående normaliseringen av den yttersta högern. Det tycks finnas allt mindre behov av att smussla. Relationen mellan borgerligheten och högerextremismen utspelar sig nu inför en öppen ridå. 

Igår gick Moderaterna ut med att kulturen blir ett område där de kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det innebär att kulturpolitiken riskerar att bli ett verktyg för en nationalistisk agenda, och för att slå mot meningsmotståndare, mot mångkultur och samtida konst. Hos SD lever fortfarande idén om entartete Kunst, vilket ju också var namnet på den famösa utställningen i München som Milles besökte och gladdes åt på 1930-talet.