Paradigmskifte på gång

Ett seminarium i Stockholm och ett i Göteborg visar att de svenska konstinstitutionerna måste börja ta frågor om dekolonisering och repatriering på allvar.

Tore Strindbergs skulpturgrupp De fem världsdelarna (1927) var föremål för diskussion under seminariet Att lyssna till koloniala spår i det offentliga rummet. Foto: wikimedia commons.

Att förra veckan var Afrosvensk historievecka gick nog många förbi, då initiativet inte fick särskilt mycket uppmärksamhet i media trots att ett flertal institutioner bjöd in till särskilda arrangemang kring afrosvensk historia. Ett sådant var seminariet Att lyssna till koloniala spår i det offentliga rummet som Göteborgsbiennalen och forskarnätverket Vitkrit anordnade i fredags, den 9 oktober, på minnesdagens för slaveriets avskaffande i Sverige. 

Den koloniala historien var även temat för Statens konstråds första seminarium i en ny samtalsserie som inleddes tidigare i veckan. Det anordnas i samarbete med Nordiska Museet i Stockholm, och tog främst fasta på samernas rättigheter. Båda arrangemangen Live-sändes på nätet.    

Seminariet i Göteborg dök rätt ned i den svenska kolonialismen genom en föreläsning av författaren och journalisten Maria Ripenberg. Hon gav en tillnyktrande historisk överblick, men uppehöll sig också vid hur kunskapen om svensk involvering i slaveri och förtryck av minoriteter inte har integrerats i forskning och undervisning under lång tid. Hon citerade kolonialhistorikern Victor Wilson och andra forskare som sticker hål på den nostalgiska bilden av svensk välfärdsstat och hygglighet, och specifikt myten om att slavarna i Sveriges koloni skulle varit mer humant behandlade – vilket forskningen motsäger. 

Linnébullen – den extra stora, sockrade kanelbullen – fick i Ripenbergs presentation symbolisera den attraktiva historien där vetenskap och ideologi normerat ett strukturellt förtryck av minoriteter. Just Carl von Linné är en av de svenska ikoner som på senare tid ifrågasatts, och krav har rests om att statyer av Linné ska plockas bort från gator och torg. Frågan om det offentliga rummets utformning togs upp av av forskarna Nana Osei-Kofi och Lena Sawyer, som i sin film Listening to Järntorgsbrunnen utgick från Tore Strindbergs skulptur De fem världsdelarna (1927) i Göteborg.

Strindbergs skulpturgrupp – som består av visar fem stereotypt gestaltade kvinnor som symboler för fem kontinenter – dekonstrueras i filmen genom uppläsningar av kritiska historier om kolonialt förtryck och personliga erfarenheter.

Nana Osei-Kofi och Lena Sawyers Listening to Järntorgsbrunnen var en del av seminariet Att lyssna till koloniala spår i det offentliga rummet.

I det efterföljande panelsamtalet fördjupades monumentets roll i Göteborgs offentliga rum. Sawyer menade att statyn genom sin form exkluderar svarta människor som betraktare, något underförstått pekade mot den stora debatt om vilka monument som ska få stå i det offentliga rummet som eskalerat under senare år, inte minst i Sawyers nuvarande hemort USA. Dock lyftes aldrig frågan om det finns svenska statyer och monument som bör flyttas.

Medan seminariet i Göteborg tog sig an mer abstrakta frågor om hur offentliga verk kan sägas representera, eller inte representera, minoriteter och dolda historier om förtryck och makt, så gick samtalet på Nordiska museet istället rakt på kärnan om repatriering och återbördandet av den samiska samlingen. Samtalet utgick ifrån Nordiska Museets nybyggda ingång mot museets bakgård, och verket Two Directions av den finsk-samiska konstnären Outi Pieski, som Statens Konstråd och curatorn Peter Hagdahl producerat för platsen.

Pieski underströk från starten vikten av repatriering från svenska museer, inte minst från dagens värd Nordiska Museet som inhyser världens största samling av samiska kulturföremål

– Det behövs en akt av indigenization av de nationella museerna, proklamerade Pieski – en förändring av institutionerna i linje med urfolkens och de samiska medborgarnas verklighet.  

Under seminariet Nya riktningar – Dekolonisering av museet och offentlig konst krävde Outi Pieski repatriering av samiska artefakter från svenska museer.

För detta krävs flera åtgärder, betonade Pieski. Viktigast är att samiska museirepresentanter engageras på ett mer djupgående plan i att föra in det samiska perspektivet i en nationell museikontext, «snarare än som inhyrda konsulter», menade hon. Hon fortsatte med att säga att intendenten Lena Palmqvist på Nordiska museet redan har sagt sig villig att starta diskussionerna om repatriering av de samiska samlingarna.

Museichefen Sanne Houby-Nielsen svar på detta var dock diplomatiskt och poetiskt, och tomt på konkreta förslag om när och hur en sådan eventuell repatriering skulle se ut.

I en efterföljande diskussion blossade en konflikt upp mellan konst som något nationellt relevant, och konsthantverk och slöjd som något lokalt och småskaligt. Några få illa valda ord av museichef Houby-Nielsen väckte mycket känslor, och fick motthugg av Gunvor Guttorm som är professor i duodji, samiskt konsthantverk, och rektor för Samiska högskolan i Norge. 

Panelen avslutades med Outi Pieskis konkreta tips till bland annat Nordiska museet:

– Man kan repatriera hälften av samlingarna som i Norge eller man kan repatriera samtliga objekt som i Finland, menade hon, med ord som antyder att frågan om repatriering är på väg att ta fart på allvar även i Sverige, parallellt som kraven på dekolonisering blir allt svårare att ignorera, och samerna, inte minst samiska konstnärer, flyttar fram sina positioner. Det är uppenbart att detta är frågor som museerna måste ta ställning till, och att detta kan leda till att de förändras i grunden under de närmaste åren.

I slutet av november ska Statens Konstråd och Göteborgsbiennalen slå sina kloka huvuden ihop med en konferens om «konstens roll i synligöra den svenska koloniala historien». Trots en lite luftiga problemställning, så finns det all anledning att hålla fast vid den konkreta frågan om repatriering, hur och i vilken skala den egentligen ska genomföras.

Outi Pieskis nya port till Nordiska Museet, Two Directions (2020). Foto: Ricard Estay.


Læserindlæg