De tiotal verk som den 84-årige målaren Frank Bowling (f. 1934) ställer ut på Christian Larsen Gallery har två saker gemensamt: för det första ger de starka associationer till flaggor, med tre monokroma fält som löper från den ena sidan av duken till den andra. För det andra är dukarna hopsydda av mindre stycken, vilket ger känslan av att komma in i ett rum med smutsiga, trasiga eller rentav skändade flaggor. Eller i alla fall flaggor som tagits ned från sin höga position och placerats på en lägre nivå, på golvet i Bowlings ateljé där han har kastat, stänkt och hällt färg över dem.
Bowling är född i Guyana i Västindien, men har sedan 1960-talet delat sin tid mellan ateljéer i London och New York, och det är inte svårt att gissa vad han tycker om de senaste årens chauvinistiska flaggviftande i sina adopterade hemländer. Målningarna är från 2012 till 2016, och de starka färgkontrasterna och det nästan bländande ljuset i rummet blir en hallucinatorisk påminnelse om den politiska galenskapen under samma period. Det finns ett ursinne och en sorg här, men också lugnare partier då våldet plötsligt känns långt borta. Man inser att utställningen till stor del handlar om lyckan över vardagens små ting, om skiftningar i färgen eller dagens ljus.
Mitt i galleriet hänger den tre meter höga Listening to Beethoven (2016), som anspelar på Ode an die Freude med dess euforiska budskap: «Kung och bonde äro bröder»! Om detta är en flagga så är den ställd på högkant, samtidigt som överdelen kapar förtöjningarna genom en rad vertikala partier i rött, gult, grönt och blått som höjer sig ur en smutsig, rosaskimrande pöl mitt på duken. På nära håll syns nålar och plastleksaker som har fastnat i sörjan. Skräp, förvisso, men också små skatter som bidrar till målningens komplexitet och solidaritet med det låga. Vi påminns om att det är marken som är nivån för den här utställningen. Där passar färgen inte längre med språkets vanliga kategorier, utan flyter ihop i glimrande, transparenta partier enligt den oheliga princip som Bowling eftersträvar.
Okwui Enwezor, som var curator för Bowlings stora utställning på Haus der Kunst i München i höstas, vill placera honom i en västindisk intellektuell tradition kännetecknad av ett icke-lineärt och polyfont tänkande. Andra vill se Bowlings vändning mot abstraktionen som en revolt mot det segregerade konstlivet i 1960-talets New York, där svarta konstnärer ofta förväntades arbeta på ett visst sätt, som gav dem mindre frihet än vita majoritetskonstnärer.
Men Bowling hade inte varit Bowling om han inte hade värjt sig även mot dessa försök att inordna och kategorisera. De enda gränser han tycks redo att acceptera är sina egna. När han lägger dukarna på golvet och vänder dem under arbetets gång, så är varje position en negation av den som kom före. Det horisontella läget är ett nej till det vertikala, det vertikala en kritik av det horisontella. Vi kan se detta i färgen som rinner i sidled på flera av dukarna, som blir en symbol för konstnären vägran, gestaltad på gravitationens nivå.
Den här utställningen kommer i en tid av förnyat intresse för Bowling, som kulminerar i en retrospektiv på Tate Modern nästa år. Vad kan vi lära av honom idag? Integriteten, förstås. Och förmågan att gestalta den lycka som alltid är villkorad av kampen att få göra vad man vill med sin dag. En kamp som i sin tur rymmer en speciell glädje, vilket Bowling på ett övertygande sätt visar oss.
