Hertha Hansons målning kommer till mig som både sinnliga och kroppsliga minnen. De vertikala ytorna av färg rör sig inom målningens ram. Min egen rörelse, både den fysiska och tankens, deltar. En skiftning i min egen blick eller kroppsrörelse förändrar skeendet radikalt. Både dess sammansättning och energi, liksom mina egna associationer och tankar, påverkar vad som händer i målningen; hur färgytorna aktiveras och i vilken följd.
Blåsvart täta faller ned från den högra delen av dukens överkant. I mig blir den en enorm himmel, likt den jag som liten var rädd för när jag på kvällarna gick hem från min mormor i min hemby i Norrbotten. Jag sugs in och försvinner i den oändliga rymden. I sprickan frasar ljudet av norrskenet.
Jag spottas ut igen och står inför målningens självklara konkreta materialitet, process och spackelspadens två olika bredder. Kartlavsgul på granit pressar på bakifrån i nederkant. Zinktäthetsblå ställer sig i par till det svarta, taktilt som ett tyg, daterar 80-talskappan. Tungan blir mitt läsverktyg för den vaniljglassyta som svävar ytterst, närmast mig.
Jo, så är det. Herthas målning påminner mig om något. Och detta något varierar. Kanske är det bara en känsla, vars betydelse skiftar, uppstår och försvinner. Jag kommer att tänka på vad Roland Barthes skriver i Sorgedagbok (2018), den 10 november: «Slagen av frånvarons abstrakta natur, likväl är den brännhet, upprivande. Det får mig att bättre förstå abstraktionen, den är frånvaro och smärta, frånvarons smärta – kanske alltså kärlek?»
I japansk bågskytte träffar skytten mitt i prick i sitt inre innan pilen sätts i rörelse. Jag föreställer mig att det performativa i Herthas måleri fungerar just så. Först när en färg är formulerad agerar hon frontalt mot duken. Där Mark Rothkos ytor känns framgnuggade av mjuka penslar ur dukens djup, så pressar Hertha färgen med ett obevekligt tryck av sina verktygs vassa metallblad. Långsamt fäster hon färgen på dukens elastiska textil.
Mitt begär att hålla kvar är starkt, jag vill slippa tvivla och omdefiniera. Det får mig att kämpa emot, att inte vilja släppa taget. Målningen tittar tillbaka, jag blir insvept i dess energi och ogripbara rörelse. Jag inser snabbt att dess verb är glida, falla, bläddra, spricka, pressa, dölja, försvinna, slicka. Det tvingar mig ut ur min position. Längtar efter att få stanna i trygghet, i absolut övertygelse om att nu ser jag hela bilden. Nu har jag den. Den är Sorg och Kärlek.
– Birgitta Burling och Hertha Hanson är två svenska målare ur olika generationer. Burling är född i Morjärv i Norrbotten, 1950, utbildad vid Kungliga Konsthögskolan och gästlärare på Konstfack i Stockholm. Hanson är född 1980 i Lund och utbildad vid Konsthögskolan i Malmö. Hennes utställning Nyårsnatt på Lidköpings Konsthall varar till den 10 april.
Læserindlæg