Tio frågor: Mårten Spångberg

Han är mer influerad av eBay än av konst. Han bär t-tröjor med logor från Dolce & Gabbana och Coca-Cola, men menar att Coca-Cola Light är mer progressivt, valet hos en individ som säger ja till komplexitet. I helgen framför den frispråkiga svenska koreografen Mårten Spångberg sitt fyra timmar långa verk The Internet på Index i Stockholm. Verket premiärvisades i Berlin tidigare i år och på Index framförs två föreställningar under fredag och lördag, för att veckan därefter visas på Black Box Teater i Oslo, 21–22 mars.

Liksom Spångbergs tidigare verk bygger The Internet på ett episkt format som växlar mellan repetitiva dansnummer och vardagliga aktiviteter, och har till synes lite eller ingenting med internet att göra. Utformat för ett gallerirum, där besökarna tillåts komma och gå som de vill, fortsätter verket att utforska de nutida former av uppmärksamhet som stod i fokus för den fyra och en halv timmar långa La Substance, but in English, ett beställningsverk av MoMA PS1, som förra våren också visades på Moderna Museet.

Spångberg är bosatt i Stockholm och verksam som koreograf sedan 1994. Han har organiserat festivaler, undervisat vid Dans- och cirkushögskolan i Stockholm och skrivit kritik i Dagens Nyheter och Aftonbladet. I boken Spangbergianism (2011), baserad på texter ur Spångbergs blogg med samma namn, gör han upp med dansvärldens konventioner och rigida ramar. Tillsammans med arkitekten Tor Lindstrand drev han det tvärvetenskapliga konstnärskollektivet International Festival, som bland annat producerade utställningen Everything under heaven is total chaos på Göteborgs konsthall 2010 (läs Kunstkritikks recension här).

*

Kommer The Internet att skilja sig från premiärvisningen på Supportico Lopez i Berlin tidigare i år? Du har talat om återuppföranden som uppdateringar av operativsystem, vilka ibland också överlappar med eller mynnar ut i andra verk – exempelvis bygger La Substance, but in English på de tidigare verken Epic (2012), The Nature (2013) och The Ocean (2013). Hur förhåller du dig till det ursprungliga konceptet när du återuppför verk?

De produktionssätt som dominerar i den etablerade konstvärlden sammanfaller i hög grad med klassisk industriell produktion, eller Fordism. Kanske inte produkten som sådan men ordningen för produktion, i relation till investering, process, produktionstakt, research, marketing, you name it. Detta är starkare inom scenkonsten än inom visual art; en produktion per år och så hoppas vi på turné efter premiären. Mycket investering i en produkt som after the fact förhoppningsvis ska erövra marknaden/världen.

Det är min uppfattning att konsten liksom alla andra ekonomier måste uppdatera sina produktionsmodeller för att korreleras mot samhället och dess flöden. Jag förhåller mig till mitt arbete och mina arbeten som operativsystem som uppdateras kontinuerligt. The Internet är, för mig, ett nytt operativsystem som fortfarande bär med sig spår från tidigare arbeten men trots det är starten på en ny ordning, en ny kunskap.

The Internet på Supportico Lopez var så att säga ett punkt noll. Att göra ett arbete för ett commercial gallery var en utmaning, och Marie-Christine Molitor gjorde ett fantastiskt jobb för att göra The Internet möjligt, men det var också ett strategiskt beslut då jag menar att dans behöver hitta ingångar till gallerivärlden för att etablera en autonom plats inom bildkonsten.

Axel Wieder på Index i Stockholm – som följt mitt arbete under lång tid – har sedan initierat möjligheter att ta fram en ny uppdatering. Om det är ett punkt ett eller om det är någon annan ordningsföljd spelar ingen roll, vad som är viktigt är att inkorporera – fixa buggar – erfarenheter från tidigare versioner, ta aktiva beslut i relation till förutsättningarna, från enkla grejer, som vad det är för space, ekonomi, arbetsmöjligheter, publik, framing, till mer komplexa kopplingar som i grunden handlar om att betrakta arbetet som en form för experimentell produktion, såväl praktiskt som teoretiskt. Operativsystemet är en struktur – eller flera beroende på vilket perspektiv som antas – och varje uppdatering betraktar jag som strategiska uttryck för strukturen. Varje uppdatering reflekteras sedan i strukturen, vilket ger upphov till nya motiv, tankar, turbulens, brytningar etc.

Detta gäller inte bara produktionen som sådan, utan också de personer och saker som är engagerade i arbetet, där de kan tänkas som appar som kopplar upp mot operativsystemet, men som också producerar nya möjligheter eller problem vilket gör att strukturen förändras. The Internet är inte ett projekt som visar upp eller – by god – kritiserar internet, utan ett projekt som approprierar, återanvänder, kuppar, remixar och förfalskar kunskaper eller strategier som etablerats genom och av internet och samtida digital kultur.

The Internet vill inte koagulera i en enda sak, sa du i samband med premiärvisningen. Samtidigt är repetition en viktig ingrediens i flera av dina verk, inte minst när det gäller låtarna (av bland annat Christina Aguilera, Rihanna eller Kendrick Lamar) som upprepas in absurdum. Är upprepning ett sätt att underminera föreställningen om en enhet?

Något spännande kan hända när man besöker en marknad. Massa grejer har placerats bredvid varandra, till synes utan ordning; det saknas prislappar, allt är huller om buller, ett stånd mixar junkig elektronik med hemgjord honung, bredvid ett med gamla kläder eller nån som säljer vad som helst som går att göra några kronor på. Man gör ett fynd eller blir blåst, man köper nått man absolut inte behöver.

Ingenting oförutsägbart kan hända på IKEA eller H&M – där förefaller det som om alla de beslut kunden kan göra redan är estimerade. Visst, man kan ju sno nått eller en unge kan spy på en soffa, men det betraktas som olycksfall, inte som symptom. Både marknaden och IKEA betraktas som en sak men jag är nog lite mer inne på marknadsgrejen. På marknaden tillåts eller tvingas varje engagerad aktör att producera identitet och perspektiv – det vill säga elaborera former för navigation. Marknaden producerar nödvändighet medan IKEA tilldelar besökaren identitet och perspektiv, det vill säga skriver in besökaren i redan föreskrivna navigationsordningar. IKEA guidar besökaren och gör hen stupid, medan marknaden som inte guidar, producerar möjligheter för kunskap.

I en text från 80-talet menar Félix Guattari att konstobjektet, oavsett hur mjukt eller relationellt det är, alltid är inskrivet i marknader (kapitalism). Detta innebär för Guattari att konstobjektet inte kan producera kritik och än mindre producera motstånd eller vara subversivt i relation till marknader. Men om vi däremot förstår konstobjektet inte som en sak eller ett ting utan som en maskin, apparat eller ett aggregat, då kan något hända. Som objekt är konsten inskriven i marknader, men som aggregat är den något som producerar, förändrar, raffinerar, förstår, blandar. Och då är den möjliga produktionen inte med nödvändighet inskriven i marknader. I det här fallet inbillar sig inte Guattari att ett specifikt aggregat kommer att producera något nytt eller främmande, men säger att den här formen av aggregat kan producera möjligheten till nya perspektiv, nya metoder.

Något som är – eller vill vara – en, strävar också efter att förbli en, och att bli föremål för tolkning. Något som vill förstås som ett aggregat aspirerar istället till fortsatt heterogenisering, instabilitet eller undergrävande, och är föremål för vidare produktion.

Föreställningar om naturens enhet märks i ett antal tidigare verk. Titeln till La Substance, but in English har du jämfört med havet, där allt är enat trots att havet i sina beståndsdelar ständigt flyttas runt och omformas. I den programmatiska stridsskriften Spangbergianism (2011) förklarar du att dans inte är affirmation av liv, utan istället öppnar upp för någonting som inte tillhör en själv, någonting underligt eller oorganiskt. Hur förhåller sig The Internet till idén om nätverk, delningskultur eller organiskt flöde – finns där en vilja att bryta upp idén om internet som ett enda objekt?

Internet är bra som det är. Konstens jobb är inte att representera, på vilket sett det nu än händer, specifika ordningar, inte heller att kritisera, föreslå alternativ eller döma. Nej, konstens jobb är att producera möjligheter för att komplexifiera hur vi som människor förhåller oss till dessa ordningar. Det är för mig väsentligt att konsten – i västvärlden och 2015 – inte har någon som helst avsikt att förbättra eller försämra något. Konsten – i synnerhet inte den estetiska upplevelsen – kan aldrig värderas i relation till något annan än sig själv. Konstens very job är att deny any kind of teleology.

Det är av vikt att skilja på något konceptuellt och koncept. Något konceptuellt är något som förhåller sig till ett koncept och i någon form representerar detta. Ett koncept representerar bara sig själv som sig själv, uppenbarligen i relation till kontingent produktion. Ett koncept bär med andra ord inte på någon teleologisk ordning. Ett koncept är en enhet utan relation, på samma sätt som Substansen är en enhet utan relation, liksom universum, naturen eller The Internet. Det vi visar på Index i Stockholm och som veckan efter visas på Black Box i Oslo skulle ju aldrig kunna heta «Internet» och «Substance». Det vore otänkbart utan «La», och det är alltid The Nature eller The Ocean.

Det episka har blivit en återkommande referenspunkt för dig, där traditionellt episka motiv som havet omvandlas i nutida digital kultur eller i rumsliga objekt. Om Epic Redux: The Nature (2013) skriver du: «We like theatres when they are closed, or museum, or furniture shops, you know when the beds, chairs and chandeliers can be themselves and just hang out together. When they don’t need to perform, or entertain. That’s it, epic.» Vilken betydelse har tiden för dig, i motsats till rörelse, berättande och performativitet? Och vad föranledde dig att dra ut på dansföreställningarna i fyra timmar?

Sociologen Georg Simmel beskriver att ett äventyr är en resa utan destination. Att boka en flight omfattar inget äventyr. Äventyr är inte en rörelse, it’s a state of mind.

Jag tror det är av vikt att skilja på olika former av experiment. Falska och verkliga experiment till att börja med, vilket inte behöver betyda att falska experiment är mindre viktiga. Falska experiment omfattas av att göra ett antagande, vilket sedan genom experiment kan tas till bevis. Vi söker ett botemedel för en sjukdom. Genom studier identifierar vi vissa tendenser, vilka vi genom experiment kan säkra. Den här sortens experiment är projektiva, de estimerar en utkomst. Genom observationer kan vi sluta oss till… etc. Falska experiment vet vad dom vill och de utförs med tänt ljus.

Sanna experiment är som äventyr, de initieras inte genom ett antagande utan genom att göra sig själv eller något tillgängligt, tillgängligt för något som tidigare inte kunnat beräknas. Tillgängligt för whatever. Sanna experiment resulterar oftast inte i något världsförändrande utan i något tämligen konventionellt, men när de resulterar i något världsförändrande är det inte något som förbättrar eller försämrar världen, utan något som förändrar förutsättningarna för vad världen kan vara. Sanna experiment har ingen föreställning om vad som är på gång och de görs alltid med ljuset släckt, dvs. de görs utan förutsättning för orientering.

För mig är det väsentligt att, även om det är tiresome, insistera på att konsten och i synnerhet den estetiska erfarenheten handlar om sanna experiment. För mig är det, med andra ord, avgörande att konsten och den estetiska erfarenheten är förankrad i spekulation. Konstens uppgift är inte att vara reflekterande, det jobbet ska vi med glädje överlämna till konstvetare och estetiska teoretiker. Dess uppgift är heller inte att projicera, det jobbet ska vi med glädje överlåta åt meteorologer och analytiker i största allmänhet. Konstens uppgift är att spekulera och spekulation handlar om att lämna något, också något värdefullt, bakom sig eller oss.

Sedan sent 60-tal har konsten övervägande varit upptagen med former av kritik, baserat på Marx, Frankfurter Schule och det postmodernas avsked till autenticitet och essens. Ingen dum idé men jag tror inte att kritik håller längre, det är för enkelt – it’s a chickening out. Konsten kunde vara kritisk så länge världen höll sig med ideologi, men idag uppfattar jag att kritikens dörr står på vid gavel till dominant discourse. I vår neoliberala kultur har kritik, hur tuff den än må vara, förändrats till ytterligare en hejarklack för det rådande tillståndet. Konsten och den estetiska upplevelsen behöver inget, ska inte omfattas av något rättfärdigande, inte mot någon annan än sig själv. Om den förväntas rättfärdigande, skrivs konsten – tex genom kritik – in i teleologi.

Episkt låter som något grekiskt jättelångt. Jag menar epic, som en riktigt bra natt on the town, som något överväldigande.

Jacques Rancières ofta omtalade essä «The Emancipated Spectator» har sitt ursprung i en inbjudan du gjorde till den franska filosofen. Det krävs ingen fysisk aktivitet för att åskådaren ska vara deltagande, skriver Rancière, någonting som dina föreställningars monumentala form kan sägas omsätta i praktiken, eller som det står i Spangbergianism: «It is time to use illusion to fight illusions of democracy, equality or fair play.» Kan du berätta om bakgrunden till att du bjöd in Ranciére till föreläsningen i Frankfurt och på vilket sätt du själv förhåller dig till idén om åskådaren som deltagare?

För sådär hundrasjuttio år sedan bad jag Rancière ge en föreläsning i Frankfurt, han sa ja och bad om en titel. Chill, sa jag och skrev tillbaka, what about «The Emancipated Spectator»? Han sa nice eller nått på franska. Jag sa väl pas de souci. Rancières ingång var otroligt viktig, även om texten på många sätt flirtar med identitetspolitik. Då, 2004, kunde man använda begrepp som DIY, empowerment och emancipation utan disclaimer. Det går inte längre. Jag tror det är viktigt att skilja på Rancières emancipation i relation till politik och konst slash estetik. Om man inte är vaksam så blir Rancière rätt lätt kitsch.

Åskådaren behöver ingenting för att emancipera, och det är ju väldigt viktigt att konsten inte tar på sig ansvaret att frigöra någon överhuvudtaget. Kitsch kan man inte bota genom att flera delar cynism. Även om Rancières emanciperade åskådare lätt kan översättas till ett perfekt neoliberalt subjekt, rättfärdigar ju inte det någon form av vitalism och ännu mindre socialt engagerad konst.

Frågan om deltagande är kanske inte om utan vad åskådaren deltar i? Jag tänker mig att betraktaren är smart nog att delta i vad som passar för då och där. Konstens roll är inte att ledsaga utan om att producera möjligheter till who knows what, och där är jag så klart influerad av Rancières förståelse av emancipation, vilket inte är liktydigt med frigörelse utan snarare med produktionen av nya förutsättningar för röst.

Det är inte det performativa som står i centrum för La Substance, but in English, har du förklarat, utan nutida former av uppmärksamhet, vilket märks inte minst i föreställningens längd på fyra och en halv timmar. I likhet med The Internet verkar digitala och sociala medier stå i fokus, men på vilket sätt har de påverkat dans, och hur kan dansen påverka dem?

Projektet The Internet uppehåller sig till stor del kring hur internet och digital kultur påverkar koreografi, dans eller performance, och förhåller sig uppenbart positivt till detta. I Berlin frågade nån smart person, «men asså var e internet?» Det vore ju rätt embarrassing att göra en föreställning om internet, pros and cons typ. En kritisk föreställning om internet… det goes without saying att The Internet inte handlar om eller aspirerar till kritik, men det är för den skull inte nån slags fan-attityd. Kritik är precis en formering av perspektiv, till och med en förstärkning.

Perspektiv är något som ger en utgångspunkt och som gör det möjligt att kartlägga vad som är möjligt eller ej. Perspektiv är alla tiders i vardagen och förutsättningen för att vi ska kunna föra dialog, och politik är uppenbarligen avhängig av differenser mellan perspektiv. Men perspektiv kan i allmänhet bara konfigurera det redan «möjliga» – det redan identifierbara.

När det kommer till identitetspolitik är min erfarenhet att betoningen vanligen är på identitet, men vad med politiken, i synnerhet med bakgrund mot ett samhälle som omfattas av hyper-assimilativa ekonomier (neoliberalism). Identitet är så klart något vi inte inte kan ha, men en downside är att identitet bara kan omfattas av det redan möjliga, identitet är alltid i sista instans auktoriserad av neoliberala ordningar.

Vad The Internet är all about är att underminera perspektiv till förmån för horisont. Horisont omfattar inte summan av möjliga perspektiv, utan av potential. The Internet är an affirmation beyond the possible. Men – det här är trixigt, därför att föreställningen inte kan föreslå något utan måste istället lämna detta till betraktaren, den som tar del av sammanhanget. På så vis kan man säga att The Internet är indifferent till betraktaren och tillåter samtidigt betraktaren att vara indifferent till The Internet. Istället för performativitet: ontologi, varande.

Ibland tycks den kapitalistiska eller identitetspolitiska kritiken – ofta närvarande i dina verk – sträva efter en erfarenhet som skulle kunna sätta dess konflikter i ett förklarande ljus, och ibland frammanas det rakt motsatta, där ingenting sker på scenen. I alla dina verk finns en känsla av någonting extremt tillåtande: allt ska kunna sägas, göras och beredas utrymme i verkens smått extatiska och ibland också händelselösa inramning. Är detta en medveten strategi?

Det här har jag väl i viss mån redan svarat på. Frågan öppnar upp för en längre konversation kring förståelsen för det publika och general intellect. Jag är skeptisk till stora delar av samtida diskurser kring det publika, i synnerhet vad som definierar publika rum. Mitt arbete omfattar att producera förutsättningar för varje individ – i publiken – att producera det publika, vilket så klart inte är ett rum eller nått övergivet ställe i stan. Det publika är det som inte kan göras privat, det vill säga det som inte omfattas av perspektiv, det som inte kan formeras som egendom utan omfattas av horisont, och horisont kan inte inte vara tillåtande. Horisonten är och den är kontingent. Det är inte så att horisonten är ett slags don’t give a shit – på intet sätt, den är istället ett slags whatever, läst över Giorgio Agamben, en indifference av högsta vikt. No matter what, always of importance.

Det vore intressant att höra mer om hur du förhåller dig till teori, också eftersom mycket i dina arbeten tycks bygga på konträra positioner. Geotrauma Dance, först framförd i Wien 2011, har du beskrivit så här: «The grey between black and white has many names: tolerance, difference, possibility, negotiation. Those terms all assume knowledge in respect of measurement [length], something is continuous and divisible.» Det som befinner sig mellan det svarta och vita är blankt, förklarar du, och i likhet med The Internet tycks Geotrauma Dance sträva efter det diskontinuerliga eller det som inte kan delas. Hur omsätts teorin i koreografi – hur skrivs det blanka in i dans?

Jag är busy med konst, inte med att kritisera filosofer eller falsifiera genom konsekventa argument grundade på det ena eller andra. «Konst är konst» är kanske lite för enkelt, men ingången är att kontinuerligt förhålla sig till kunskap, arbete eller tänkande, som «non-standard» (François Laruelle). Mitt ansvar som konstnär – det där låter ju väldigt skitnödigt men whatever – är att alltid estimera ett slags betrayal of all sides, inklusive mig själv. Den där boken jag satte ihop var en variant. Arbetet i sig självt ska vara där, kanske inte som representation men som arbete. För att det ska kunna komma dit är första steget att skapa förutsättningar för ett ögonblick, ett sammanhang som inte är förhandlat (negotiated) utan som är blankt, som inte omfattas av tolkning eller perspektiv, men som nödvändiggör produktion, man skulle kunna säga produktion utan förutsättningar, men likväl produktion.

Du har kastat alla dina gamla skivor, sa du i en intervju i The Guardian den 5 juli 2013, och lyssnar enbart på ny musik och läser bara ny litteratur. Varför är du så upptagen vid nuet och inte vid det historiska, vilket det samtida också är avhängigt av?

The Guardian trycker bara oneliners, men jag menar vem orkar ha en massa vinyler stående. Det bästa man kan använda dem till är ju som pickup line på nån sunkig bar. Eller CD:s för den delen. Hello.

Vänd på det, jag är upptagen av nuet just för att det är avhängigt av det historiska. Det är inte nuet som intresserar mig, det är the contemporary, inte samtiden utan det samtida. Nuet som sådant kanske intresserar mig snart, men jag har inte kollat upp det än. Eftersom jag är upptagen av event så är det klart att nuet på något sätt finns med. Vad jag är busy med är – om man skrapar på ytan är jag rätt upptagen av historien – av appropriation, citat och remixing, men jag menar vem vill erkänna att man varit hooked på Tarantino? Det är ju jävligt corny att bevisa sig genom referenser och ännu mer lame att rättfärdiga sitt arbete genom self-referentiality, konstens historia i synnerhet. Vad som intresserar mig är att producera samtida estetiska erfarenheter, samtida på alla plan, the shows talks for themselves antar jag.

Vad kan vi då förvänta oss att se på Index i helgen?

The Internet har kommit till i nära samverkan med dansarna Rebecka Stillman, Hanna Strandberg och Sandra Lolax, vilka också gör föreställningen – om det nu är en föreställning – och så min assistent eller supporter/vägledare Marika Troili. The Internet är en gallery show, men inte fullt ut, och inte heller en dansföreställning och defo inte en performance. Det är något som installerar sig asymmetriskt, skapar format diagonalt och avser producera möjligheter för oavhängighet, för det publika, och för att dissolve community and individuality at the same time.

Jag är skeptisk till öppenhet och i synnerhet till begrepp som tolerans och tillåtelse. Det är väsentligt att beakta skillnaden på öppenhet och det öppna. Det öppna korrelerar inte mot tolerans, det är inte förhandlingsbart. Det öppna är inte något politiskt, utan förutsättningen för Det Politiska. Det öppna initieras alltid av någon slags slutenhet, ett oavkortat beslut. Det är också förutsättningen för hur jag vill arbeta tillsammans med människor och saker. Allt är lika, everything is equal but can participate in different ways.

Vad som händer i The Internet är upp till (eller ej) var och en. Det kommer vara en massa nice dans, trevlig musik, gulliga objekt – jag obsessar just nu, i relation till det publika, på förståelsen för det monumentala som kategori. Vi har gjort en skitstor målning, med massor av snygga färger. The Internet vill liksom va som en riktigt bra brunch, nått som man kommer ihåg som as-nice men inte vad det var.