Få uttryck är väl så starkt knutna till identitetspolitik som det fotografiska självporträttet. Från Claude Cahun till dagens selfieflöden. Det står för möjligheten att iscensätta sig själv framför kameran utan att begränsas av den andres blick. Men också för en kulturell formatering, där gester och attribut kopplade till kön upprepas och förstärks.
Jag tänker på detta när jag ser Esse-Li Esselius häpnadsväckande polariodfotografier Konstnären i transsexuell förvandling från slutet av 1970-talet på Gallery Steinsland Berliner. Efter att i flera år ha undersökt sin könstillhörighet gjorde Esselius serien som en manifestation av en önskad transformation. Konstnären har fotograferat sig själv i olika skepnader: halvt påkklädd, sminkad med knallröda läppar och blond peruk, naken i olika poser, med glidningar och övergångar mellan den manliga och kvinnliga kroppen.
Bilderna är handgripligen manipulerade, på ett sätt som gör att exponeringen den egna kroppen smälter samman med själva mediet. Genom att sätta polaroiderna över öppen eld när de höll på att framkallas startade konstnären olika kemiska reaktioner som förvandlat och förvridit deras ytskikt. Det har gett fantastiska mönster och formationer, som en blandning av murriga koraller, lavar och vattenspeglingar. I flera fall har fotografiets olika lager separerats vilket förvandlat dem till bågnande och buktande tredimensionella objekt.
Enstaka versioner av samma bilder, screenade på glas, ställdes ut på Moderna museet 2021, men det här är första gången originalen visas för allmänheten. En egenhet med polaroiden är att det är ett fotografi som finns i ett exemplar. Här är den uniciteten förstärkt med fysiska manipulationer som gör dem än mer till «original». Men denna något akademiska diskussion är inte det som bär verken.
Här framträder istället en utsökthet som ger en närmast trollsk känsla. Som en glänsande dov gobeläng, eller den sköra precisionen i en miniatyrmålning. Bilderna gestaltar könspolitik i en mycket konkret bemärkelse – när de gjordes var tiden ännu inte inne för en öppenhet med könsdysfori och bilderna har legat undanstuffade fram till nu. Men det är sättet på vilket mönstrena på bildytan smälter samman med konstnärens kropp som ger dem dess komplexitet. Skirt och vackert, med en underton av våld i de starka vridningarna och förvrängningarna.
Att elda på en bild betyder att riskera att helt radera motivet. Bilderna förkroppsligar så på flera sätt kampen för synlighet – rörelsen mellan osynlighet och synlighet – som är bärande i trans- och queerrörelsernas historia.
