Jag vet inte hur många avgångsutställningar jag har läst om på senare år där konsten beskrivs som inåtvänd eller tillbakadragen, och där studenterna sägs ta ett ödmjukt steg tillbaka för att ge plats åt andra eller annat att framträda på deras plats. Ibland tolkas detta som ett svar på en orolig tid, som i Louise Steiwers recension av Det Kgl. Danske Kunstakademi häromdagen, ibland som att studenterna redan är del av systemet och därför måste utrymma en plats där de kan vara på riktigt, som i Lars-Erik Hjertström Lappalainens recension av Kungliga konsthögskolan förra året.
Motsatsen, en avgångsutställning som med kraft och övertygelse går på tvärs mot samhället och kulturens stelnade former är däremot svår att tänka sig. En samtidskonstens Yahya Hassan? Vore det ens möjligt? Någon med den mentaliteten skulle antagligen inte komma över tröskeln på en konsthögskola i Sverige idag. Många ser förstås den utvecklingen som ett framsteg, en lyckad bortrensning av oönskade element. Ett steg närmare ljuset! Andra beklagar att konsten blivit förutsägbar och tillrättalagd. Varför är dagens konststudenter så villiga att placera sig själva i förutbestämda fack istället för att revoltera mot de krafter som vill kategorisera dem? In som ett lejon, ut som en fyrkant.
Någonstans mellan de polerna befinner sig dagens unga konstnärer, tänker jag när jag besöker Kungliga konsthögskolans avgångsutställning, som traditionsenligt – om än några månader för sent, på grund av covid-19 – ställs ut på Konstakademiens 1700-talspalats i centrala Stockholm. Vad vill de säga, varför vill de egentligen vara konstnärer, utbrister mitt sällskap som är indignerad över vad hen upplever som en överdrivet lågmäld och försiktig utställning.
Jag svarar att jag tror att studenternas upptagenhet vid det virtuella, vid ambivalenta rum och teknologiskt modifierade kroppar motsvaras av formella val som syftar till att föra in en oklarhet eller ett blivande i själva perceptionen. Och att de på detta sätt vill gestalta hur en subjektivitet som skiljer sig från den som hittills har dominerat i konsten är på väg att träda fram, samtidigt som det fortfarande är oklart hur den kommer att se ut när den väl har anlänt. Att studenterna förstår samtiden som en pågående kamp om vilka kroppar, berättelser och erfarenheter som ska få ta plats i offentligheten. Och att det just hur detta ska ske – hur den subjektiviteten ska se ut, vilken form den ska ha – som den här utställningen handlar om.
När jag går runt i salarna så blir jag alltmer entusiastisk över min tolkning. Jag ser Black Lives Matter och MeToo i vart och vartannat verk, ofta på ett subtilt och mångbottnat sätt. Självfallet i Salad Hilowles gobeläng i den stora skulpturhallen som är det första besökaren ser när hen kommit upp för trappan och in huset. Gobelängen avbildar en av de «nätdragande morianerna» i Ulriksdals slottspark, och har fästs framför Nike-skulpturen mitt i rummet så att den svarta mannens höftskynke tar upp draperingarna i segergudinnans dräkt. Jag tänker också på Tora Schultz Larsens installation där en gråtonad glasskiva, stor som en dörr, har fästs i en metallkonstruktion så att glaset skulle kunna glida parallellt med väggen. Bakom hänger en strap-on i form av Pinocchios ansikte, där näsan skulle kapas av om glaset sattes i rörelse. En bild av hur kvinnor alltid riskerar att utsättas för våld när de tar plats på männens premisser?
Varken Hilowle eller Schultz Larsens verk skulle nog ha varit möjliga utan de senaste årens debatter om strukturell rasism, om hur offentliga miljöer utformas med männen i åtanke och hur historiska monument formar vad vi kan se och inte se, vad vi minns och vad vi glömmer. Men det som slår mig är verkens distanserade, behärskade uttryck. Kastrationen utförs inte, och ikonoklasmen hos Hilowle är beskedlig; elegant snarare än konfrontativ.
Detta gäller inte bara dem, utan är genomgående i utställningen. En sak jag lägger märke till är att studenterna tycks sakna relation till kroppen som något som möjliggör aktiv handling. Bilder av människor förekommer nästan inte, och när de väl gör det är det i form av spår som pekar mot någon som inte längre är där: det kan handla om det negativa avtrycket av en hand, som hos Adrian Olas, eller en damkappa som gjutits i gips och bevarat formen av den kropp som en gång bar den, som hos Victoria Verseau. Det verkar som att kroppar bara får finnas här som indirekta anspelning på något som har varit eller ska komma. Som i Lap-See Lams Virtual Reality-verk Phantom Banquet (2019) där betraktaren själv blir en passiviserad kropp som irrar runt i 3D-renderade minnesfragment av en kinarestaurang. Genom rummen vandrar märkliga, skelettliknande gestalter. Stämningen är spöklik. Lam har redan fått stor uppmärksamhet, både i Sverige och internationellt, och hennes verk är det som mest slagkraftigt gestaltar den här utställningens idé om kroppen – som inte på något enkelt sätt är passiv eller overksam, men däremot mottaglig eller mottagande snarare än något man använder för att gripa in eller göra något. Det där spöklika finns för övrigt även hos Hilowle och Schultz Larsen, i form av spår, draperingar, urblekta färger och reflektioner.
Att känslan av svävande och viktlösa kroppar som dras med handlar om att de unga konstnärerna på olika sätt registrerar teknologiska förändringar som har med immaterialitet och det virtuella att göra är ingen vild gissning. Men det overksamma kan också ses som en form av aktivitet, nämligen en aktivitet som gör motstånd mot kravet vara aktiv, att producera. Det är på den punkten jag får känslan att studenterna famlar i olika ritningar, men att det som många av dem griper efter är ett nytt sätt att underkasta sig kravet att handla, att göra något.
Jag tänker till exempel på hur Leif Engströms fotorealistiska måleri vänder på föreställningen om kamerans passivt registrerande blick och målarens omsorgsfulla, tidskrävande hantverk. Hos honom är det istället valet av motiv och bildens utsnitt som framstår som den aktiva och betydelsebärande handlingen, i kontrast till själva måleriet, som istället passivt underkastar sig den fotografiska förlagan han målar av. Engström visar både små och stora dukar, nästan alla föreställer hus eller tomma interiörer. Gestaltar motiven en sorg över någon som inte är där, eller en längtan efter något som ska komma? Både och, tror jag. Det är bilder som andas av det förflutna, men ändå ger en känsla av att något kan hända. En ambivalens, som hos Lap-See Lam. Eller Anna Pajak, vars storskaliga dukar i rummet intill gestaltar en liknande tyngdlöshet. Mitt på ytan finns som en avgrund eller en brunn, ett bottenlöst mörker, men uttrycket är ändå stramt, dekorativt och kryptiskt. Den ambitiösa skalan blir en lite för stel kostym, i likhet med Engström som är bättre i de små formaten.
Ja, detta är en utställning full av antydningar och självmedvetet svaga former: tecken skrivna i sand (Mercedes Ardelius Blane) och oavsiktliga bilder av okända människor «tagna med olika visningsenheter från diverse Apple-butiker i Europa och USA» (Ernst Skoog). I den meningen tycker jag det finns ett genuint sökande och en vilja att drömma fram något nytt, samtidigt som mer experimentella eller bångstyriga inslag lyser med sin frånvaro. Det känns typiskt att en målare som Johannes Hägglund, som lägger på färgen spontant, musikaliskt och fritt – och med sorglösa utrop som «Smasher» eller «Knas» på dukarna – ändå strukturer sina målningar i prydliga rutor och rader. Eller att någon som Amanda Hellsten, som rivit ner och samlat in affischer på stan, väljer att presentera materialet i ett slags butiksliknande visningssystem. Ofta får jag intrycket att studenterna har förpackat ett innehåll i en lämplig form, snarare än att formen är något som har vuxit fram när materialet har processats genom ett temperament. Så blir det kanske när det traditionella ateljéarbetet, som fram tills nyligen dominerade på skolan, allt mer ersätts av de kortsiktiga och målinriktade styrformer som det samtida prestationssamhället kräver. Konsthögskolan är inte längre ett undantag, ingen egen värld, och studenterna tenderar att vara upptagna av samma maktspråk som designen och reklamen, som vill fånga ens uppmärksamhet och synas, men på rätt sätt förstås.
Samtidigt är de uppenbart kritiska till idén om en form som pressas att svara mot yttre faktorer, i alla fall om man förstår deras upptagenhet vid mörker, drömmeri och flykt som former för motstånd och individualitet. Men vad betyder det när även mörkret framställs som något transparent och genomlyst? Och vad får det för konsekvenser om konst kommer att handla om att väja undan, snarare än att gå i konflikt, med de krafter som vill kontrollera den? Avgörande frågor för den unga generationen, tror jag.
Det finns undantag. Som Monika Milivojevic, vars måleri är lika upptaget av speglingar och motsägelsefulla rum som resten av utställningen, men på ett lite mer vilt och okontrollerat sätt. Det är uppfriskande. Jag blir också berörd av Victoria Verseaus femkanaliga videoinstallation som visas i ett avsides rum. När jag ser filmerna så förstår jag att installationen med damkappan, som jag nämnde tidigare, är del av ett större arbete om transition, möjligen konstnärens egen. Bilder av anonyma platser – jag minns bland annat ett hotellrum och en parkeringsplats – projiceras på gul latex. Och över dessa, en viskande röst som beskriver en kropp som förvandlats till en kvinnlig kropp. Det uppbrutna narrativet motsvarar hur den gamla kroppen lever kvar, vill komma tillbaka. Jag dras med i en förtrolighet, påminns om att jag själv har kropp och sinnen, inte bara är ett spöke. Installationen kommer inte riktigt till sin rätt i det trånga rummet, men i filmerna låter Verseau erfarenheten bli komplicerad, verklig och levande på ett sätt många av de andra verken i utställningen skyggar för.
Det ligger förstås nära till hands att se detta i ljuset av den dysfunktionella skolmiljö som det larmats om på senare år, och ibland är det svårt att inte se de mer blodlösa verken som produkter av en situation där växande administration och ständiga utvärderingar har fått vissa att tala om ett «byråkratiskt undantagstillstånd». Det som spökar i salarna skulle i så fall vara livet som återkommer när en allt mer maktfullkomlig tjänstemannamentalitet hemsöks av en individualitet och ett frisinne som vägrar att dö. Som i Roger Smebys diptyk av en blomsteräng och ett skelett med arbetskläderna kvar på som sitter lutad mot en väg. Hen smög undan, dog och drömde sig bort i den eviga vilan. Eller frös hen ihjäl i den första bilden innan våren kom i den andra? Att svaret svävar mellan bilderna känns emblematiskt för den här generationens idé om konst, där arbete, plikt och drömmar vävs samman på ett motsägelsefullt sätt. Det är ingen stridbar generation, men det vore fel att beskriva den som uppgiven. Kanske drivs den helt enkelt av övertygelsen om att ha tiden på sin sida?