Walid Raad: härskare i traumats påhittade land

Hjälp! Ge mig penicillin och bota mig från arkivfeber!

Walid Raad, We decided to let them say ”we are convinced,” twice, 1982-2007 © Walid Raad

1993 donerade Habib Fathallah ett antal närbilder på handgranater och ammunition till Atlas Group Archive.  Fotografierna hade han tagit 1991, för att lära sig namnen på krigsmaterielen, efter att just ha tagit tjänst hos den libanesiska armens division för ammunition och sprängämnen. Men Fathallah lärde sig aldrig namnen. Han ger fortfarande fotografierna skulden för att han avskedades – eller som han själv i ambivalent stil skriver: «släpptes ut».

Samma år donerade Dr Fadl Fakohuri två Super 8-filmer till Atlas Group. Den ena filmen var resultatet av att han tagit ett foto varje gång han trodde att kriget var över. Med den andra filmen hade han med samma teknik tagit en bild varje gång han sett en reklamskylt för en doktor eller tandläkare. Fakohuri bar alltid sina två kameror med sig och kallade filmerna Miraculous Beginnings och No, Illness is Neither Here Nor There.

Walid Raad, I Might Die Before I Get a Rifle: Untitled, Device I, 1989-2008 © Walid Raad

Så minns jag två av de bästa historierna som just nu berättas med hjälp av väggtexter, fotografi och video i en mycket välinstallerad utställning på Hasselblad center i Göteborg.

New York-baserade Walid Raad är 2011 års Hasselbladspristagare, och får priset för sitt arbete med The Atlas Group (1989-2004). Och det är utsnitt ur åtta «filer» från detta arkivbaserade projekt som nu visas i utställningsform. I detta projekt ägnar sig Raad enligt innehållsdeklarationen åt «berättelser, koncept, erfarenheter och gester som möjliggjorts genom krigen i Libanon de senaste årtiondena».

Vid sidan av Atlas Group visas också Sweet Talk: Commissions (Beirut), ett parallellt projekt som sägs utgå från olika fotografiuppdrag som Raad gett sig själv i Beirut sedan sent 1980-tal. Till skillnad från bidragen till Atlas Group framgår det här vad dessa uppdrag bestod i. Men man får inte veta något om detta projekts relation till Atlas Group. I utställningen fungerar dessa serier med fotografier av arkitektur, föremål och personer som ett slags realistiska paratexter till Atlas Groups mer uppdiktade karaktärer och konceptuella praktiker. Kort sagt, medan karaktärerna i Atlas Group har ett uttalat syfte med sitt självpåtagna fotografiska uppdrag, så är själva syftet med Sweet Talk dolt för betraktaren och förpassat till fiktionens utsida.

Walid Raad, Sweet Talk: Commissions (Beirut)_Plate 101, 1987-present © Walid Raad

Det ska sägas direkt, Walid Raad är helt klart en värdig Hasselbladspristagare, och det känns också som en logisk utveckling efter att Sophie Calle förra året tilldelades priset. Även om det finns mycket som skiljer dem åt, så delar de ett intresse för relationen mellan livet, konsten och den fotografiska teknikens möjligheter, samt kanske inte minst dess berättande kraft.

Men i Raads fall har det först och främst att göra med en bearbetning av en specifik plats och dess historia: Libanon. Och av ett tillstånd: kriget – hur man hanterar det, och hur man kan berätta om vad som hänt.

I Hasselblads gallerirum på Konstmuseet i Göteborg möts man alltså av en rad fotografiska serier samt det nämnda videoverket Miraculous Beginnings. Väggtexterna fungerar som en sorts mininoveller som sätter in bilderna i ett sammanhang och förklarar hur de donerades till The Atlas Group Archive.

Dessa enskilda historier fungerar också som ett sätt att gestalta specifika karaktärer i deras vardagliga krigstillstånd. De har ofta en tydlig punchline och framkallar inte sällan en både gripande och komisk effekt. De många bilderna som flimrar förbi i Miraculous Beginnings är kanske den mest rörande illustrationen av en benjaminsk syn på det fotografiska dokumentet, som både en projektionsyta för tro och hopp, ett positivt sätt att förankra sig i världen, och samtidigt ett uttryck för total misströstan. Men det kontrakt med publiken som Raad upprättar handlar inte om att dessa historier är sanna. Istället arbetar han mer som en författare som bygger upp karaktärer med olika grad av förankring i verkliga förlagor. Man skulle kunna säga att han outsourcar konceptuella fotografiska praktiker till vardagliga karaktärer som han själv format, och laddar dem därmed med både existentiell och praktisk mening för att sedan hämta hem deras praktiker till konstrummet, och därmed också osäkra syftet och målet med vad de åstadkommit.

Walid Raad, Sweet Talk: Commissions (Hilwé)_Plate 402, 1992-2005 © Walid Raad

Kort sagt, Raads utställning är ett exempel på hur den gamla frågan om fotografi som konst respektive dokument, förvandlas till en fråga om de konceptuella praktikernas status som konst eller ändamålsenlig handling. Och den ändamålsenlighet som det handlar om i de konceptuella praktikerna stavas traumabearbetning. Att Raad är explicit med att han intresserat sig för just detta kan här lätt läsas som ett sätt att skapa mening kring erfarenheter som inte låter sig representeras direkt. I detta avseende är det tacksamt att se hans projekt som en alternativ bild till kulturindustrins och massmedias krigsskildringar. Utställningen består från detta perspektiv av en rad olika typer av fotografiska praktiker, genom vilka karaktärerna sublimerar en osäker livssituation fylld av traumatiska händelser, för att skapa en tillfällig ordning.

Samtidigt, genom att fokusera på trauma och krig, belyser Raad också just denna aspekt av den konceptuella konsttraditionen. Trots att psykoanalytiska perspektiv på konceptkonsten på intet sätt är någonting nytt, undrar jag faktiskt vad som skulle hända om vi exempelvis försökte läsa de konceptuella praktikerna hos konstnärer som Sol LeWitt, Adrian Piper, Joseph Kosuth eller Lee Lozano som just traumabearbetning? Var Seth Sigelaub en slags outsourcad traumakonsult?

Walid Raad, Porträtt/ Portrait.

Som krigsskildring insisterar utställningen på att inte föra tillbaka de enskilda berättelserna och konceptuella praktikerna på uttalade konflikter. Karaktärerna gestaltas också i sin enskildhet och det är svårt att föreställa sig hur de skulle ha det tillsammans. I en mening kan man alltså säga att Raad vägrar underställa och återföra karaktärernas fotografiska handlingar till en reell politisk konflikt. Å ena sidan bekräftar Atlas Group på så vis krigets fragmenterande funktion, och nöjer sig med att gestalta enskilda ödens möjliga sätt att överleva och skapa någon form av ordning i kaos. Å andra sidan skulle man kanske kunna säga att just förmågan att fiktivt skapa världar som i någon mening glömmer bort eller ignorerar de intressekonflikter som fört landet i krig, utgör en mer grundläggande motståndshandling mot krigets premisser.

Det finns ytterligare en spänning i Raads arbete, som mer handlar om konstens utträde ur konstinstitutionen. Raad är en av de konstnärer som tagit frågan om sken och verklighet ut från fotografiet och litteraturen till livet och till talet om konsten. I hans fall har det gått via ett osäkrande av gränsen mellan föreläsningskonsten och performancekonsten. När han gör sina föreläsningar om Atlas Group så är detta uppenbart. Och när han i Göteborg håller en sådan fullkomligt virtuos performativ föreläsning, återkommer samma effekt som utställningen framkallar. Det vill säga, även om han är mer eller mindre explicit med den fiktiva statusen hos de karaktärer han beskriver, så gestaltar han föreläsarkaraktären Walid Raad så pass bra att det uppstår en tveksamhet om huruvida det verkligen är han, och om någon sådan som Walid Raad existerar.

Walid Raad, Notebook Volume 72: Missing Lebanese Wars (plate 135), 1996/2002 © Walid Raad

Min kompis viskar att Raad allt mer kommit att likna THE YES MEN, och det stämmer faktiskt, men jag invänder att skillnaden är att Raad inte arbetar med något brechtianskt avslöjande, utan  med att ständigt skjuta upp sanningen, sudda ut gränser och uppfinna nya. Kanske skulle man faktiskt kunna säga att det är då han blandar den akademiskt precisa retoriken med det teatralt förunderliga ämnet som han lyckas osäkra, kanske till och med upphäva gränsen mellan sig själv som fiktion och som verklig privatperson? Kanske är det här konstverket Atlas Group manifesterar sin suveränitet?

Ett konkret exempel från hans föreläsning i Göteborg i den nationalromantiska universitetsaulan: curatorn och chefen för Tensta Konsthall, Maria Lind, ställer under frågestunden efter föreläsningen frågan om vad som hänt när Atlas Group visats i Beirut. Raad dröjer en kort stund innan han med fullständig trovärdighet svarar att «det krympte». Han sträcker upp handen i luften och visar hur litet det blev mellan tummen och pekfingret. Just då, i denna stund, är det som att hela publiken plötsligt framstår som en iscensatt del av ett gränslöst allkonstverk. Maria Lind förvandlas till en fiktiv karaktär, suveränt regisserad av direktören för det hela. Denna känsla av osäkerhet och konstnärlig suveränitet återkommer när jag på kvällen, strax innan jag somnar i katalogessän, också läser om hur Atlas Group bokstavligen krympte när den kom till Beirut. Ställde Maria Lind en fråga hon redan visste svaret på? Inom Raads traumakonceptuella logik förefaller svaret ju närmast självklart. När konsten närmar sig kriget så blir den mindre, och detsamma gäller ju när fiktionen närmar sig traumats ursprung. Men samtidigt, finns det inte något väldigt slutet i denna logik?

Att idag, 2011, skriva om Atlas Group har visat sig vara ett dilemma. Att det redan är skrivet mycket intressant om projektet borde kunna utmana en till att vilja lägga till något ytterligare. Men frågan är om projektet håller för detta?

Walid Raad, Notebook Volume 38: Already Been in a Lake of Fire (Plates 59-60)(plate 135), 1991/2003 © Walid Raad

Faktum är att Raads arbete med Atlas Group sannolikt bara kan hållas vid liv om det lyckas odla en viss typ av kritisk njutning hos betraktaren, vars erkännande projektet skriker efter. Det traumatiska, det dokumentära och det fiktiva är samtliga kategorier som det är tacksamt för en kritiker att utmana och spela med. Det finns med andra ord en möjlighet för kritikern att känna sig teoretiskt hemma i Raads försök att turnera relationen mellan konstform och dokumentform i vår tid. Om kritisk lust väcks av en slags förundran, som inte handlar om identifikation och igenkännande, utan om något som tvingar en att tänka, så finns det initialt också mycket i Raads verk som väcker just denna lust att anstränga sig. Det är på ett sätt lustfyllt att stanna upp inför Raads projekt, bryta ner det i bitar, analysera det, peka på hur det fungerar psykologiskt, hur det utmanar konventionella representationer av krigssituationer i termer av etniska, nationella, religiösa eller ekonomiska konflikter, samt hur det ifrågasätter tendensen att dokumentera företeelser ur den «lilla människans perspektiv».

Men det finns här en avgörande invändning, som jag inte tänkt på när jag många gånger förundrats över enskilda verk av Atlas Group i otaliga grupputställningar allt sedan Documenta 11, 2002. Något hände när jag såg en större presentation av arkivet på Hamburger Bahnhof i Berlin för några år sedan: jag kunde inte sätta ord på varför utställningen lämnade mig så tom, trots att jag tidigare känt mig både utmanad och upprymd av samma verk.

Walid Raad, Hostage: The Bachar Polaroids, Plate 005, 2000/2011 © Walid Raad

Nu i Göteborg vet jag vad det är. Walid Raads projekt Atlas Group får min kritiska lust att kännas fullständigt fabricerad. Kanske är denna känsla av att bli kvävd något bra. Jag vet inte. Men kanske är detta också förklaringen till varför Raad, i alla fall tillfälligt, verkar ha lämnat arbetet med Atlas Group bakom sig till förmån för nya projekt?

Det är som om tänkandet kring detta projekt – både i helhet och i dess enskilda delar – fått all lust att försvinna, eller i alla fall fly det raadska landet och dess virtuosa suverän. Det är som om Atlas Group plötsligt fått mig att känna mig lite dummare, lite mer instängd i ett slags oändligt tillstånd – i en hittepå-stat där kognitiv traumabearbetning och krig naturaliserats av en härskare som till och med lärt sig tycka om just detta.  Jag lämnar utställningen med en slags barnslig vilja att stigmatisera Walid Raad och hans påhittade stats arkiv.

Jag menar, tänk efter, här har vi en person med en PhD i Culture- & Visual Studies från ett ok rankat amerikanskt universitet, som undervisar på Cooper Union i New York där hela den konceptuella och politiskt utmanande konsthistorien är något man lär sig innan man kan snöra sina Converse. Om man kom från Libanon och var denna person, vore det inte straffbart att inte hitta på en karaktär som supersmarte Walid Raad? Hjälp! Ge mig en snabbkur penicillin och rädda mig från denna självbekräftande arkivfeber.

SLUT

Læserindlæg