Alex Da Corte, Mr. Remember, Louisiana, Humlebæk
Alex Da Corte har inte några estetiska hämningar, han är en hard worker, och hans fantasi sviker honom aldrig. Se där, receptet på en art superstar success. Men till skillnad mot de flesta i sin samtid förstår Da Corte det som alla förstod på medeltiden: att göra konst är att berätta en bra historia.
Albin Werle, Masquerade, Galleri Maria Friis, København
Jag blev så rörd när jag upptäckte Albin Werles generösa och intrikata spelinstallation på Kunstakademiets avgångsutställning 2018, vilken mest i övrigt visade ung konst totally–ready-for-the-market. Så att just Werle hamnar på galleri är en ödets ironiska nyck. Men just den typ av nyck man kan hitta i hans spel.
Lee Lozano, The Ultimate Metaphor Is a Mirror, Kunstforeningen Gl. Strand, København
Lee Lozanos teckningar är som om de vore gjorda av en vän. En vän som jag inte helt blir klok på, för hon är mycket intelligentare än jag, och hennes fantasi avsevärt rikare. Men hennes sätt att teckna och hennes förmåga att sätta sina plutoner av ikonografi i rörelse slår mig rakt i hjärtat. Lozanos teckningar är inbjudande, intima, och samtidigt in your face. De är laid-back och samtidigt helt precisa. De är politiska och avväpnande absurda. De är outgrundliga. Och så rått vackra att det gör ont. Som en Södergran berusad av Nietzsche eller som en Munch berusad av Munch, kan Lozano konsten att vara allt och samtidigt helt sig själv. Ja, hennes teckningar är primers i att vara sig själv. Det är smärtsamt att läsa i utställningen att Lozano – långt före sin död – valde att sluta göra konst.
Olof Olsson är performancekonstnär och bor i Köpenhamn.
Se de övriga bidragen i julkalendern här.
