13 december

Kunstkritikks Emet Brulin om tre utställningar som utvidgade konsten under ett år av krig och utrotning.

Ksenia Pedan, Forming the Culture of a Dormant Brain, installationsvy, Bonniers Konsthall, 2024.

Ksenia Pedan, Forming the Culture of a Dormant Brain, Bonniers konsthall, Stockholm

Vad är den minsta gemensamma nämnaren mellan en mal, en vidrigt vinterblöt park och ett vanligt element? Ksenia Pedans Forming the Culture of a Dormant Brain var en av få utställningar detta år som fick mig att tänka till. Pedan utvidgade utställningsrummet genom att inkludera byggnadsdetaljer och kraschade olika medium i varandra på ett sätt som satte fart på betraktarens perception och kognition. Hur det fungerade lurar jag fortfarande på. Att det inte handlade om något av de färdigtuggade narrativ man ofta matas med är klart. Detta var något för framtiden. Kanske finns det hopp om den svenska konstscenen ändå?

Zhanna Kadyrova, Data Extraction 50, 53837 North 30, 25070 East, epoxihart asfalt, metall, epoxy, installationsvy, 2023. Courtesy Galleria Continua. Foto: Pär Fredin.

Zhanna Kadyrova, Border Memory, Uppsala konstmuseum

Detta krigens och utrotningens förbannade år var det en fröjd att se någon abstrahera ur misären. Zhanna Kadyrovas serier Data Extraction (2011–2013) utskurna asfaltskvadrater från ukrainska Irpin med granatens dödsmärke, och Harmless War (2023), geometriska plåtfigurer genomspränga av splitter, lät det skönt ändamålslösa möta kulans förgörande kraft. Att med post-minimalistisk estetik utöva motstånd mot krigets obändiga logik på ett sätt som återpolitiserar det förment neutrala objektet var en välbehövlig fläkt denna horribla tid. Politik bedrivas kanske bäst på gatan och i det explicita, men Kadyrova visade att striden också står om föreställningsförmågan.

Héla Ammar, Tarz (Weaving time), detalj, 2014.

Oläkt, Moderna Museet Malmö

Med Oläkt konstruerade curatorerna Abir Boukhari och Joa Ljungberg ett lågmält smärtsamt arkiv av erfarenheter och uttryck från den arabiska våren som också är en del av Sverige. Kanske borde den ha visats på Nationalmuseum? Oläkt arbetade med subtila och ofta starka verk, men det var helheten som tog andan ur mig – förtvivlan över hoppet som pulvriserades efter den där omstörtande våren 2011. Muhammad Ali, 366 Days of 2012 (2012): förvridna figurer dag efter dag. Héla Amar, Tarz (Weaving Time) (2014): minnesbroderier av skakade fingrar. Utställningen var en påminnelse om en förtvivlad värld och en ocean av smärta, men också uppfodrande. Revolution må till.

Emet Brulin är kritiker, skribent och översättare. Han medverkar regelbundet i Kunstkritikk. 

Övriga bidrag i julkalendern här.