15. desember – Frans Josef Petersson

Kunstkritikks egne skribenter og inviterte gjester velger det beste fra kunståret 2011. Hver dag fra 1. til 24. desember kommer et nytt bidrag. I dag: Frans Josef Petersson.

Vilka var årets bästa utställningar, händelser och publikationer 2011? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2011. Nummer fremton är konstkritiker Frans Josef Petersson, som bor och arbetar i Stockholm.

Bästa utställningar

1. A Complicated Relation: KwieKulik, Index, Stockholm.
En utställning med den polska duon KwieKuliks arbeten från 70-talet som lyckades med konststycket att vara genuint märklig. Kanske för att konstnärernas intentioner var de motsatta: att med logikens medel formulera en solid grund för en i övrigt förfrämligad tillvaro under kommunismen. Inte utan aktualitet i en tid då spektaklet deturneras på rutin, och kapitalismen gått in i ett nytt, stalinistiskt, skede. (Installationsbild. Foto: Index.)
2. Eva Löfdahl, The Whirling Box from Foot to Toe, Moderna Museet, Stockholm.
En träffande och rätt sorglig bild av post-politiken (som jag skrev i min recension), men också en utställning med förmåga att «dämpa ett smärtsamt uppvaknande genom magiskt skimmer och vacker sång». Med andra ord: inte utan aktualitet i en tid då kapitalismen gått in i ett nytt, stalinistiskt, skede. (Foto: Prallan Allsten/Moderna Museet.)
3. Anna Maria Maiolino, Malmö konsthall. För smärtan och den iskalla svärtan. (Installationsfoto: Helene Toresdotter.)

 

Annars: Vad som helst på Index (som under året också visat J.O. Mallander, Manon de Boer och Lina Selander), Sveriges viktigaste utställningsplats för samtida konst.

Bästa begivenhet

Ulf Linde. Efter några slumrande år var han plötsligt överallt: han hyllningsutställdes på Konstakademin, han publicerade ett par nya böcker och han ockuperade sin tjänstebostad på Thielska Galleriet (i kamp mot en styrelse, chikanerad för «en samling nyliberala skrivbordsnollor som inte kan skilja en staty från en etsning»)!

Linde är kanske inte aktuell på samma sätt som på 60-talet (då han var du och broder med Duchamp) eller 80-talet (då han var reaktionär «modernist»), men i kraft av sin formuleringskonst och obestridliga integritet är han fortfarande relevant läsning. Dagens konstkritiker framstår som rätt bleknosiga i jämförelse. (Ulf Linde© Foto: Moderna Museet / Hans Thorwid.)

Annars: Rönnells Antikvariat som på senare år, kanske något oväntat, blivit en av Stockholms viktigaste kulturinstitutioner med ett digert program kring konst, litteratur och musik. Till årets höjdpunkter hör Sten Hansons 70-årskalas, och Skördemännens oförglömliga vernissage för samlingsutställningen Skatter ur Skördemännens fotoalbum.

Bästa publikationer

1. Jörgen Gassilewski, Hittills samlad poesi 1983–2009, OEI Editör.
Förvisso poesi och förvisso utgiven på ett förlag som jag själv har anknytning till. Men Gassilewski är också konstnär och har under tre decennier uppehållit sig i det gränsland mellan konceptkonst och poesi som utforskas av dagens experimentella poeter. Samtidspoesin är den nya samtidskonsten.
2. Lotta Lotass, Fjärrskrift, Drucksache.
Den senaste kommunikén från den svenska parnassens vassaste tass: ett mediearkeologiskt prosapoem specialskrivet för en fjärrskriftsteknologi från 1940-talet och utgivet i form av en femtio meter lång teleprintremsa. Publicerad på det konceptuella poesiförlaget Drucksache, liksom även Pär Thörn, Leif Holmstrand/Jonas Örtemark och, senast, UKON.
3. Jaqcues Rancière, Den okunnige läraren, Glänta produktion.
Rancières nyckelverk, i översättning av Kunstkritikks redaktör Kim West, behandlar i strikt mening varken estetik eller politik. Inte desto mindre en genuint märklig, för att inte säga poetisk, text som talar till oss från en annan tid, om en tillvaro inrättad på ett annat sätt. Inte utan aktualitet då kapitalismen… och så vidare.

 

Annars: Susanne Christensen, Den ulne avantgarde. Kritiske tekster fra 00-talet, Flamme förlag.

Læserindlæg