A Kassens utställning på Skissernas museum börjar redan i slänten utanför entrén, där den uppmärksamme besökaren kan se en grupp brunnslock som skär in i varandra som kugghjul i gräset. Men den danska konstnärsgruppen har inte bara adderat verk till den lilla skulpturparken, här och var syns spår efter skulpturer i museets samling som grävts upp.
Public Domain är den första större presentationen av A Kassen (Christian Bretton-Meyer, Morten Steen Hebsgaard, Søren Petersen och Tommy Petersen) i Sverige. Att den sker på ett museum för den offentliga konsten processer känns naturligt för en konstnärsgrupp som sedan de träffades som studenter för 22 år sedan arbetat med förskjutningar i arkitektur och stadsrum.
Bland gruppens tidiga verk kan nämnas Flip façade (2010), en husfasad som plockades ner och sedan sattes tillbaka upp och ned. Och Drip (2006), en stillsam performance där en äldre man under en vernissage stod med ett glas och samlade vitt vin som droppade från en läcka i taket.
Liknande underfundigheter finns även här. I museets ljusa foajé hänger en lyktstolpe horisontellt i taket. Det tunga gjutjärnsfundamentet gungar svagt oroande. Underligt placerad gatubelysning har de arbetat med förut, den här gången är det ett exemplar som nyligen grävts upp i Lund för att ersättas med en ny form av lyktstolpe som är konstruerade för att vika sig vid påkörning.
När jag får detta förklarat för mig känner jag mig som en umarell, en möjlig betraktarposition genom hela utställningen. Jag kan tänka mig en och annan Lundagubbe som kommer uppskatta de udda objekten och tekniska lösningarna. Håller de där tunna träbalkarna för tyngden? Hur fick de upp den? Samtidigt lyfter utställningen fram den urbana uppmärksamheten inte som en teoretisk trop utan ett faktiskt sätt att navigera i världen.
Andra våningen inleds med K G Bejemarks (1922–2000) Form i former (1975) som tidigare stod i parken. Den eleganta formationen av tunna järnringar står på en gräsmatta och en hög jord. Det påminner om en tårtbit skuren med precision, som om en kniv glidit ner i marken. Genom fönstret ser man den perfekta rektangeln, den ser ut som en färsk grav. Det finns något visuellt tillfredsställande i detta, som om synen övertygar hjärnan om att den har löst ett problem.
Längre in i salen visas Annika Svenbros uppochnedvända kvinnoben i betong, Utan titel (1991). De ser på något sätt mer sårbara ut här än i grönskan utomhus. Utställningen blandar offentliga skulpturer av andra konstnärer med väginfrastruktur som bom och stolpar, som om valda delar av Lund sugits upp och spottats ut igen. En sliten parkbänk blir extra hög när det uppgrävda fundamentet har placerats på golvet. Den står vänd mot en vägg, lite konstigt nära, och framstår med sina udda dimensioner som samtidigt löjlig, mystisk och upphöjd.
På väggarna i varje rum hänger inramade, extrema närbilder av pixlade ansikten hämtade från digitala karttjänsters gatuvyer i Lund. Serien Blurring Art and Life (2026) består av suddiga fyrkanter, ofta i gråskala, placerade knappt märkbart snett i ramarna. De hänger i höjder och grupperingar som motsvarar deras positioner i de ursprungliga fotografierna. Ett lågt placerat verk härstammar exempelvis från ett blurrat hundansikte.
I utställningen finns en folder med de ursprungliga bilderna. Jämfört med Jon Rafmans lystna exposé av våld och sex från Google Maps, som nyligen visades på Louisiana, är detta ett betydligt mildare sätt att ta sig an företagets hegemoniska bildprojekt. Det är lite publikfriande – «Kanske finns du med i sommarens utställning på Skissernas Museum?» – men blir också ett sätt att konkretisera idén om utställningen som en gestaltning av staden. Här finns parkbänkarna, konsten och människorna. De abstrakta verken blir också en lugn underström i samlingen av disparata objekt.
I det bortersta rummet står en uppgrävd papperskorg, det tråkigaste verket. Det påminner för mycket om ett konstvärldsprank – en soptunna i en vit kub – men tydliggör också att de andra verken balanserar på rätt sida av den gränsen.
Ovanför soptunnan har ett enormt urverk monterats på väggen så att visarna delvis sticker ut i luften. Klockan går rätt, den stora minutvisaren hackar sig regelbundet fram under stunden jag är där. Tiden framstår inte här som något att vara slav under, utan som en gemensam sanning.
Verket påminner om hur klockor successivt försvunnit ur stadsbilden, och att de som finns kvar inte alltid går rätt. Tiden har inte däremot sprungit ifrån A Kassen. Deras ingrepp i offentliga rum har blivit alltmer välbehövliga i takt med att vi försvinner in i den privatiserade digitala sfären.
