Två blånande bergsryggar ligger skavfötters längs horisonten i Ivan Aguélis Landskap med torn (utan årtal), och som så ofta i hans bilder finns också något som pekar uppåt, mot en avlägsen himmel. Målningen ingår i Klee/Aguéli på Moderna Museet, som tar som utgångspunkt att de båda konstnärerna, oberoende av varandra, vistades i Nordafrika 1914. «Färg och jag har blivit ett. Jag är en målare», skrev Paul Klee senare om sin tid i Tunisien, medan Aguéli menade sig ha funnit ett särskilt «monoteistiskt ljus» i det egyptiska landskapet.
Utställningen vill få till stånd ett associativt möte mellan Klee och Aguéli i fem salar med ett åttiotal verk. Outsidern Aguéli, en andlig sökare och anarkistisk aktivist som främst efter sin död blev inskriven i den svenska konsthistorien, ställs mot Klee som i egenskap av konstnär och lärare vid Bauhaus placerade sig centralt i det tidiga 1900-talets konstliv. Förutom den första salen som tar fasta på Nordafrika som plats, så undersöks konstnärskapen formmässigt, men i en utökad betydelse: från representation genom abstraktion till arketyper som «ängeln», «trädgården» och «tecknet». Klee står för variationen, medan Aguéli sitter still i sina landskap. Deras olikartade bildvärldar har placerats sida vid sida i utställningen, i den berättigade tron att de ändå har tillräckligt gemensamt för att undvika pinsamma tystnader.
Trots att utställningen börjar i ett möte med «orienten» är detta inte ännu en historia om den moderna konstens primitivistiska epifanier. Varken Aguéli eller Klee är speciellt fallna åt den typ av sexualiserat åskådande av det främmande som utmärkte till exempel Émile Bernard, i vars fotspår Aguéli reste till Egypten. Istället riktas blicken mot de båda konstnärernas förhållande till andlighet, och utställningens curator Fredrik Liew vill också tolka deras verk som «motståndshandligar» eller protester mot 1900-talets hyllande av «framsteg och utveckling».
Men i just detta avseende är det svårt att se att Aguéli och Klee skulle ha mer gemensamt med varandra, än med en stor fåra inom modernismen. När det gäller återkommande motiv (det mekaniska) och teknik (kalkerade oljeteckningar som möjliggjorde reproduktion) så var Klee dessutom mer inbegripen i sin automatiserade samtid än vad argumentet vill göra gällande. Aguéli är lättare att placera i en utvecklingskritisk linje då han aktivt sökte ett andligt utanförskap som en uttalad teoretisk position. Inte desto mindre fungerar utställningen förföriskt i sin sinnlighet, och det är lockande att karakterisera Liews vandring mellan konstnärskapen i relation till vad Klee kallade en «mellanvärld» (Zwischenwelt). Istället för att dompteras av ett argument, bjuds åskådaren in att rent fysiskt medla mellan verken och deras presentation i nuet.
Återkommande är känslan att verken har två diametralt skilda utsiktspunkter. I Klees Terrasserad trädgård (1920) är det som om odlingslandskapets lapptäcksliknande fält skildras ur ett omöjligt fågelperspektiv, där det inte finns någon punkt att vila mellan vingslagen. Teckenmålningarna med vad som liknar arkaiska hällristningar för tankarna till kartor där en osynlig tid har tagit den synliga topografins plats. Detta till skillnad från Aguéli som befinner sig på marknivå, och från denna statiska position vill se bortom horisonten och världsligheten i jaget.
Det som sker mellan Aguéli och Klee tillåter oss att formulera en länk till andlighetens roll för vår tid och dess konst. Samtidigt är det viktigt att behålla idén om att konstnärskapen är inbegripna i ett dynamiskt förhållande. Aguéli målar distans, Klee närvaro. Aguéli vill vända världen ut och in, och sammankoppla ett sant jag och en ren Gud som båda uppehåller sig i mystiskt förhöjda landskap. Klee skrev sent livet vad som passande nog skulle bli hans epitaf: «Jag är inte förståelig [fassbar] i det världsliga». Trots detta finns det en grundläggande immanens i hans verk, och det andliga stiger hela tiden ned till «mellanvärlden». Detta kan, genom en annan av Klees texter, förstås som «spiritualitetens tragedi». Anden är oändligt vig, men kroppen är hjälplös. Människan är till hälften fången, och till hälften en ofärdig, envingad ängel. Mellan Aguéli och Klee avtecknar sig två väsenskilda förhållanden till transcendensen, som utgör den terräng där ämnet rör sig även i nutid. Dagens intresse för Walter Benjamins messianska anti-historism kan ses i ljuset av en längtan att överbrygga dessa två läger.
I vissa delar av utställningen gör intensiteten hos Klee, att Aguélis verk nästan retirerar och löses upp. Martin Heidegger ska ha sagt att Klee avbildade vad han, med en passande musikalisk term, kallade för «stämningar». Stämningar strukturerar vårt varseblivande, vilket gör det svårt att förnimma en annan stämning än den vi för närvande befinner oss i. Ännu en bild av immanensen som ringar in Klees starka dragningskraft. Han får oss att känna att vi är i världen. Detta skiljer honom från Aguéli som med alla medel vill peka mot något annat, något som inte bara är bortom den stereotypa andligheten och det vardagliga jaget, utan flackar än längre bort mot blånande horisonter och oändliga själavalv.
Den sista salen i Klee/Aguéli upptas av ett multimediarum med pedagogiska pretentioner som blir en alltför våldsam kraschlandning i den synliga världen med läsplattor, tv-hörna och förklaringar. Mer kongenial, för att inte säga genial, är den åtföljande tidningen i tabloidformat med texter utvalda av konstnären Andreas Mangione. Här samsas texter av Aguéli och Klee med prosafragment av Hélène Cixous, poesi av Jesper Svenbro och konstteori av Michael Baumgartner, för att nämna några av över de trettio styckena. Det går att bråka med urvalets dragning åt jungianska arketyper, men intressantare är att bara förundras över hur texterna har befriats från varje mästrande storebrorslighet. Här får de istället vara lite som verk på en vägg, och återigen lämnas uppgiften att skapa mellanvärlden varsamt över till betraktaren. Det är som om varje läsning lyckas skapa något nytt, på samma sätt som dissonanserna och harmonierna mellan Aguélis himlablick och Klees jordlighet växer i proportion till det som vi själva är beredda att ge dem.
Det enda som saknas i utställningen är fler verk av Aguéli, och därmed en bättre balans med Klee. Aguéli tenderar att försvinna likt en hägring i ökensanden, vilket kan ge intrycket att det transcendentala med rätta ersätts av det immanenta. Detta är inte en meningsfylld bild av varken historien eller samtiden. Utställningen hade behövt en utställningsestetisk krycka som på ett bättre sätt kunde bära fram Aguéli som, i alla fall teoretiskt, jämbördig med Klee. Risken är nu att han endast kvarstår som den himlastege, från vilken Klee utforskar sin svindel.