Att möta väggen om hur man ser förbi, och ändå längre

Triptyket Naboer, med sine nesten identiske rekkehusfasader, var årets mest gavmilde verk på Høstutstillingen, og alle besøkende kunne ta med seg et gratis eksemplar hjem. I Rogaland kunstsenter kan man spekulere på hva som skjuler seg bak fasaden.

Låt det vara sagt med en gång; Marte Aas ger inte bort något gratis eller, det är ju faktiskt just det hon gör. Rent konkret. Den förunderliga massproducerade triptyken Naboer, som också är att se på årets Høstutstilling, är bara att plocka med sig i valfritt antal exemplar. Men både här och i utställningen som helhet krävs det att man investerar lite mer tid än vanligt. Att man skärper uppmärksamheten och ser noga efter. Aas rör sig i ett så till synes vardagligt landskap att man riskerar att bli blind för vad man egentligen ser, och redan där utgör hennes arbete ett ifrågasättande om inte en ren kritik av hur vi generellt betraktar det som ligger i vår omedelbara närhet.

Just Naboer, som avbildar tre nästan identiska villahus, påminner närmast om den sortens bilder som är försedda med adress och prisuppgift i mäklarnas skyltfönster. Alltså bilder man gärna överser med mindre man är på utkik efter ett nytt hus. Placeringen av dom i ett galleri innebär så klart att man tvingas se annorlunda på dom, eller helt enkelt just att se dom. Husen står plötsligt där som outgrundliga monument över en mer eller mindre påtvingad regelbundenhet; vardagens inrutade schema där hemmet står centralt och självklart. Nummer 46, 48. och… man ser inte numret på det tredje huset, men låt oss anta att det är 44 eller 50. (Fast det skulle inte förvåna mig ett dugg om det i själva verket är nummer 286, för man ska akta sig för att ta något för givet).

I vilket fall kan man tänka sig Naboer som ett tillfälligt nedslag i en oändlig räcka likadana hus med jämna tal; alla lika oansenliga och alldagliga, accelererande i en rak matematisk linje som aldrig slutar och bakåt; som sin egen negation i det man passerar hus nummer noll. Tanken skulle inte slå mig om det inte vore för det ensamma foto på den motsatta väggen som avbildar ett rum med öppen dörr och en garderob med spegeldörrar. Den ljusblå heltäckningsmattan fortsätter in i spegelbilden och ger sken av att sträcka sig hur långt som helst. Färgen korresponderar med den tapet Aas täckt den intilliggande väggen med; en himmelsblå historia med små lätta moln som står i ett mystiskt förhållande till såväl den öppna dörren som mattan på fotot – och inte minst himlen över hustaken i Naboer.

I det här sublima spänningsfältet mellan det inre och yttre rummet ligger utställningens naturliga mittpunkt och dominerar hela rummet; en videoprojektion föreställande en collie. Titeln, Home to Kansas, inbillar jag mig är en hyllning till Lassie själva ur-collien men det ska jag villigt erkänna att jag inte är direkt säker på. Men där Lassie i dom otaliga tv-episoderna löper över stora avstånd i skog och mark, kommer den här collien inte ur fläcken. Gång på gång reser sig den arma hunden bara för att lägga sig tillrätta igen. Som en rastlös sfinx, fångad lika mycket av rummets begränsningar som kroppens. Jag blir stående en lång stund för att se efter klippet jag inbillar mig måste dyka upp i videon; det ser ut som en loop, eller också är det en väldigt lydig hund. Det är då jag lägger märke till att sekvensen går baklänges. Knappt märkbart, men det får mig att tänka i dom banor jag gör.
(För att ge en antydan av hur desorienterad jag faktiskt blir kan jag upplysa om att jag därefter går bakom duken för att se den från andra hållet i tron att jag då ska se den spelas framlänges – men det går ju inte!)

Och det är i sammanhanget mellan dom här delarna som det våldsamma händer, för trots att Aas utmärker sig genom att arbeta med närmast mikroskopiska nyanser i dom enskilda verken gör utställningen som helhet upprepade kast mellan det klaustrofobiskt slutna och det rent outhärdligt öppna. Det som vid första intryck verkar vardagligt och halvt sömnigt är förvisso just det, men aldrig bara. Tapeten är både tapet och himmel, och den sitter ofrånkomligen på en vägg, även om den ger en bild av oändlig rymd bortom väggen. Vi vet inte vad som pågår i husen, men att varje rum utgör en möjlighet för excess; och det som inte expanderar i rum expanderar i tid, såväl framåt som bakåt.

Med Klar sikt har Marte Aas inte bara presterat en utställning som med sin minimala, nästan helt frånvarande grad av information behandlar sin publik som vuxen nog att orientera sig på egen hand. Hon har dessutom drivit det lågmälda, till synes tillfälliga formspråk hon tidigare utmärkt sig för vidare till en obehagligt stillastående frekvens där det trygga och välbekanta hela tiden hotar att slå över i vardagens oberäkneliga skuggsida. På samma gång understryker hon möjligheten för en nästan viktlös förnimmelse av rent ofattbar extas. Stående mitt i rummet kan man nästan tänka sig golvet försvinna under ens fötter, men att man i så fall skulle bli stående och sväva en stund innan man föll.

På vägen ut vänder jag mig och slänger en sista blick på videoprojektionen. Lassie reser sig och lägger sig igen. Frustrationen är påtaglig. Pälsen faller onaturligt snabbt tillrätta och påminner mig om att händelseförloppet i själva verket är omvänt. Eller både och.